Vilks.net

Som konstnär är det oftast så att man inte skall vara aktiv i den debatt som man skapar. RH-projektet tycks dock kräva en del aktivitet från upphovsmannen. I det här läget tycker jag i alla fall att det är meningsfullt att parera en del av påhoppen. Idag skall jag göra några kommentarer till en artikel av kulturredaktör Sara Meidell på Västerbottens-Kuriren.

Man kan ana hur det skall utvecklas när man läser titeln ”Lars Vilks konstprojekt har imploderat”. Det centrala budskapet från Meidell är Stångaren. Vilks stångar och stångar mot samma punkt och han har förlorat all den respekt som anständigheten kräver: ”Och att försöka få Vilks stångande med huvudet mot samma muslimfientliga punkt år efter år att se ut som det test av konstnärlig frihet som snarare hade tecknat en sökande rörelse, är förstås inget mindre än hyckleri.” Sålunda en muslimfientlig stångare som låtsas sträva efter konstnärlig frihet. Som jag brukar säga skapar betraktaren verket och ofta även konstnärens intentioner. För att sedan argumentera mot sin egen skapelse. Konstverket har dock en högst väsentlig uppgift här, som Duchamp säger, att möjliggöra betraktarens skapande akt.

Meidell fortsätter sedan med stångandet som hon nu kallar för ”framhärda”. Som jag ständigt påpekar har jag inte lagt till något av större betydelse. Meidell, liksom många andra, kan inte förstå sitt eget medium. Medierna uppmärksammar när Vilks blir angripen eller utsatt för komplotter och då kan det förefalla som om han har gjort något onödigt. Låt oss bara se på de vanligaste exemplen. Jihad Jane-historien som 2010 dök upp fullständigt oväntat. Min föreläsning om konst och yttrandefrihet i Uppsala. Gossarna som skulle elda upp mitt hus. Komplotten vid Röda Sten i Göteborg. Äggkastarna i Karlstad på Utrikespolitiska Föreningens arrangemang. Utställningen i Östersund där jag skulle visa en videobearbetning av en fransk opera. Alla dessa åstadkom en stor medieuppmärksamhet men frågan är vad jag ”framhärdar”. Men det är förstås så att Meidell önskar att det skulle finnas en sådan förklaring eftersom den passar in i hennes världsbild.

Riktig övertygande är det nog ändå inte ens för Meidell så hon tar sats igen: ”Sammantaget är det inte otänkbart att Vilks produktion skulle falla under begreppet hets – en strikt bedömning av Vilks akter lägger sig inte långt ifrån det Dan Park ägnat sig åt och med rätta dömts för i hetsåtal.”

Alltför många av dagens skribenter är bekväma. De har en åsikt och skriver för att få fram den. Hade hon lagt ner ett obetydligt arbete på den här saken hade hon lätt kunnat se att RH är prövad och friad i ärendet. Hemmasonen Park fick också vara med i denna svepande gest.

Meidell avslutar med konstens undergång i hat och hot: ”Indirekt har terrorn öppnat för nästa person att under konstens flagg och enligt Lex Vilks hetsa och hota, pusha gränser alltför långt.
Så byggs ett hat in i samhället, så självradikaliseras konsten och det öppna samtalet.”

Det finns liksom inte något som helst som skulle tyda på det.

Alla ser uppenbarligen inte på RH-projektet som Meidell. Tommy Olsson inlägg i Klassekampen skall man inte missa.

Inte helt oväntat har Åsa Linderborg (Aftonbladet) skrivit om konstnär Vilks. Artikeln har bejublats av små horder från (och här kommer det väl befogat) kulturvänstern. Tillsammans gläds de åt sådana krönikor där en smart företrädare anstränger sig att få sakerna på den plats där de enligt dessa bedömare borde vara. Det är klart att det är irriterande med denne konstnär vars tryne de senaste dagarna har synts både här och där. Det är inte rättvist och långt mindre rättvist att en så ondskefull och feltänkande figur skall få allt ljus på sig.

Emellertid är det inte helt obefogat att i en alldeles obetydlig utsträckning komplettera Linderborgs framställning.

Jag skall bara inleda med att gentemot Linderborgs uppfattning understryka att konstens klarhet knappast är önskvärd. ”Det skulle dock vara mycket lättare att göra det för full hals, om Vilks själv ville prata om sin konst och dess konsekvenser. Hittills har allt varit ett enda mummel.” Åsa Linderborg bör betänka att det skall finnas utrymme för henne att röra sig i verket och att där skapa det som fyller hennes inre. Vilket hon också har gjort, helt enligt ”betraktaren skapar verket”.

Linderborg retar sig på att verket har förändrats. Självfallet är det en smaksak men tämligen logiskt. Det första utspelet med rondellhunden var riktat mot konstvärldens agenda över vad som var lämplig resp. olämpligt. En sådan respons kunde noteras men den övermannades mycket raskt av världen utanför konstvärlden som visade RH ett intensivt intresse, detta intensiva intresse är lika aktivt även denna dag (”sen åtta långa år” som Heidenstam uttrycker sig). Eftersom jag är speciellt intresserad av att betrakta konsten som ett processverk vars värde och innehåll skapas av mottagarna insåg jag att RH hade alla förutsättningar för att kunna ingå i en sådan ordning. Det är ju väldigt få konstverk som skapar någon större mängd tolkningar, kommentarer och aktiviteter. Härmed försköts intresset från konstvärldens agenda till att bli debattörernas lockande och pockande spörsmål. I det läget är min egen möjlighet att styra innehållet starkt begränsad. Omgivningen tilldelar mig olika intentioner och uppfattningar. Mitt eget deltagande får ungefär samma betydelse som en betraktare i allmänhet. Om jag verkligen har sagt att kränkning och hädelse har ett värde i sig vet jag inte. Möjligen att upprepningen är ett sätt att sprida risker och att tömma den kränkande bilden på dess kraft.

Så vill Linderborg tala om en tredje fas: ”Efter attentatet i Köpenhamn säger han nåt tredje: han vill med sin turban¬prydda byracka bedriva ’ideologikritik’”.

Riktigt så är det inte. Ideologikritiken fanns med från början, nämligen som det självklara problemet att Islam förenar religion (ålderstigen dogmatik) med politik.

Linderborg försöker följande: ”Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå vilka av islams beståndsdelar som Vilks vill ifrågasätta, när hans enda ¬bidrag har varit att teckna muslimernas profet som ett orent djur.” Man får förstå det här som att hon önskar en specificerad kritik. Emellertid är inte konsten till för att verka som politisk illustration. Det går alldeles utmärkt med pars pro toto. Betraktarna har sannerligen varit med på noterna. Dock bär RH med sig sin ursprungliga specifikation: Islams hundar är fördömda genom Islams dogmatik.

Linderborg häftar sig vid att jag har sagt ”neutral” om RH i P1 morgon. Det är svårt att minnas allt jag har sagt dessa dagar men troligen avser jag det förhållande att en rondellhund inte är en riktig hund utan en artificiell och positiv laddad sådan. Det vill alltså till att betraktaren förvandlar en rondellhund till en avbildad hund för att det skall bli full kränkningseffekt. Ett intrikat teologiskt spörsmål är huruvida rondellhund är ett orent tyg.

Linderborg menar att mitt uttalande om att jag inte har lagt något väsentligt till kränkningspotentialen sedan 2007 är inkorrekt. Jag har ju ställt ut mina parafraser på Rönnquist & Rönnquist. Jag tror inte att det lade till något annat än att gnyddes över att jag kunde fullfölja vad jag eftersträvat sedan 2007, nämligen att genomföra utställningen som stoppades i Tällerud. Visserligen blev det en hel del gnäll över att jag skulle ställa ut men därefter blev det helt lugnt. Bilderna blev intressanta enbart för konstvärlden och så hoppade saken tillbaka till den tidigaste intentionen.

Vidare ger sig Linderborg hän åt SION-konferensen som ger ”rondellhunden en ideologisk kontext”. Jag ser det på ett helt annat sätt, nämligen ett estetiskt tillägg som engagerar publiken i affektfyllda spekulationer. I ett vidare perspektiv vill jag beskriva konferensen som en konsert för medier och debattörer.

För att fylla ut med vidare insinuationer (uppgiften är förstås att få sina anhängare belåtna, vilket onekligen hon har lyckats med) påtalar hon att jag anser midsommaren hotad och att vi har för många invandrare i Sverige. Emellertid anser jag inte midsommaren hotad utan påpekar endast att den mångkulturella entusiasmen pockar på att midsommarfirandet bör kombineras med ett eller flera mångkulturella inslag. Angående för många invandare har hon uteslutit det högst väsentliga tillägget ”i förhållande till resurserna”. Få saker kan vara mer okontroversiella än det påståendet vilket t ex den tidigare statsministern bekräftade i ett välkänt uttalande.

Låt mig avsluta med lite känslor: ”Lars Vilks börjar se skrämd ut på riktigt, den tidigare obehagliga känslan av att han möjligen lite njöt av ¬situationen är borta.” Det kan jag inte bekräfta. Däremot kan jag säga att det självfallet är skrämmande och ohållbart att beväpnade mördare med dunkla motiv skall gå lösa på våra gator.