Vilks.net

Lena Andersson (DN) och Heidi Avellan (SDS) har frambringat några fasta postament för det hett diskuterade Ämnet.

Morrandet från de djupa källarvalven uteblir dock inte. Ett receptskriveri från Fredrik Virtanen (Aftonbladet) andas ett djupt missnöje. Han har säkert rätt i att det uppflammande försvaret för yttrandefriheten omfattar en brokig skara med olika motiv. Men det får man räkna med.

Virtanen har en svår intill omöjlig uppgift att anpassa yttrandefriheten till sin politiska linje. Han drar till med en välkänd refräng: Man behöver inte publicera allt bara för att man får. Svagheten i det resonemanget är välkänd. Publiceringar skall, för att ha någon större mening, auktoriseras genom att publiceras genom en rimlig redaktion. En sådan upprensning är tämligen självklar men det kommer alltid att finnas en diskussion var den gränsen skall gå. Skräpet behöver man dock inte orda om, det faller bort genom en helt nödvändig censur.

Så skall han också ha med ett rejält hugg mot skojaren Vilks:
”Konstprojektet Lars Vilks har i åratal sparkat nedåt. Han tycker kanske att det är kul. Han kanske har en politisk agenda. Han kanske vill säga någonting. Fine. Kör på bara.

Men, varför ska en tidning eller sajt eller du eller jag publicera bilder som sparkar neråt? Det är den väsentliga frågan.
Vad är vitsen? Vad är vitsen med kränkande karikatyrer av judar, muslimer och romer? Man kan, man får vanligtvis. ’Konst’ för konstens egen skull. Men vad är de bra för?”

Den där gick runt för ett tag sedan ”vad skall det vara bra för?” Enklaste svaret är att så övervinner man auktoriteter. Sedan har vi den gamla versen om nedåtsparken. En auktoritet som styr stora delar av världen och som dominerar ett antal högst maktfulla diktaturer kan nog förtjäna en nedåtspark. Så har vi den besynnerliga idé som Virtanen och många andra ägnar sig åt, att jag i ”åratal sparkat neråt”. Om man något granskar mina framträdande må man betänka att när jag dyker upp är det som följd av attentat eller försök till attentat vilket medför ett mycket stort medieintresse. Och bara det att jag visar mig uppfattar alltså åtskilliga som att jag (igen) är ute i olämplig sparkning.

Den ifrågasatta auktoriteten har uppenbara behov av modernisering och en översikt av problemet ger Frederik Stjernfelt i Aftenposten.

In hiding, ja hur är livet där kan kanske någon undra. Det går tyvärr inte att säga så mycket om det eftersom det är så fruktansvärt hemligt.

Jag kan roa mig lite med några förstulna rader. Ja, det här har ni hört många gånger, mitt bevingade uttalande om att vi har för stor invandring i Sverige. En del skribenter klipper meningen precis där eftersom den då verkar peka i en bestämd och, som det numera heter ”rasistisk” riktning. Tillägget ”i förhållande till resurserna” brukar dock dämpa glädjen.

Uttalandet tillkom 2010. Jag minns att jag satt på ett café i Stockholm med en journalist från Aftonbladet när jag uttalade denna fantasieggande mening. Sedan dess har den valsat runt och dyker ständigt upp när Vilks yttrandefrihet skall granskas. Det allra senaste tillskottet är UNT:s kulturredaktör Kristina Lindquist: ”Jag talar gärna om Vilks häpnadsväckande grova uttalanden (”det finns för många muslimer i Sverige”) och de hetsande bruna rörelser som han har lånat sig till (Stop islamization of nations, Tryckfrihetssällskapet). ”
”Brunt” har också tillvunnit sig stor popularitet. I det här sammanhanget blir det dock något tveeggat. SION är i stor utsträckning en kontroversiell men dock judisk rörelse som reagerar starkt mot alla former av antisemitism. Samtidigt försvarar de ivrigt Israel. Man ser tämligen ofta dem som vill påtala likheter med nazisterna och Israel. Men man får nog konstatera att det inte är någon övertygande metafor. Om man skall kalla Tryckfrihetssällskapet för en ”hetsande brun” rörelse då får vi väl inflation i nazianklagelserna. Båda rörelserna är på olika nivåer islamkritiska. Jag får tillägga att jag förutsätter att hon talar om det danska Tryckfrihetssällskapet eftersom jag inte har haft några djupare kontakter med det numera föga aktiva svenska.

Nåväl, jag tillskrev Lindquist att hon uteslutit halva meningen. Hennes något överraskande svar, som hon hittills är ensam om, blev:
”Jag tycker inte att det är okontroversiellt – jag tycker
att det är hårresande och rasistiskt.

Den andra delen gör om möjligt citatet ännu värre i min
bok, men jag kan absolut föra in ett slags rättelse där
citatet i dess helhet finns med.”

Här har jag svårt att hänga med eftersom resursotillräckligheten är ett vida känt fenomen som t ex i ett omtalat uttalande bekräftades av förre statsministern. Det är möjligt att felet i mitt uttalande ligger i att det berör den heliga ”volymen”. Du skall icke uttala sådant som kan uppfattas som ”volymifrågasättande”. Och då hjälper det inte att lägga till ”resursbehov”.

Väldig är den våg av artiklar om yttrandefriheten som i nuläget produceras. Många idéer i detta ämne försöker stiga mot den klarhetens himmel som de emellertid sällan når. Men en del originella inslag kan man finna. Lisa Irenius (SvD) beklagar sig över att gärningsmännen i Paris och Köpenhamn inte angrep Front National resp. Danskt Folkeparti. Ja, hon menar inte att det skulle vara direkt önskvärt. Men det hade passat hennes logik. Nu blir det bara förvirrat. Så kan det också gå. Göran Greider (ETC) menar att problemet med terrorismen ligger i att dessa människor aldrig nås av progressiva meddelanden från arbetarrörelsen och socialismen. Otroligt att man har missat den relativt enkla lösningen som skulle kunna bestå i att dela ut trycksaker eller sända sms.

I danska Kristeligt Dagblad får vi ett enkelt recept av Herbert Pundik. Han kör den inte ovanliga respekt- och hövlighetslinjen som i vanlig ordning kryddas med ”svag grupp”. Västvärlden skall inte vara så egocentrisk menar denne tänkare.

Så har vi Uffe Elleman-Jensen (tidigare utrikesminister). Han gjorde ett uttalande 2010 efter en attack som jag hade varit utsatt för: ”det er jo ikke terror. Der løber altså en gal svensker rundt. Undskyld, jeg siger det. Lars Vilks har jo tigget og bedt om at blive angrebet. Jeg har ikke ondt af den svensker, der har gjort alt, hvad han kunne, for at provokere. Ham har jeg ikke for fem flade øre sympati for.”

Uttalandet har ofta citerats. Elleman-Jensen har inte ändrat ståndpunkt utan uttalar idag att han fortsatt står fast vid detta. Så fast att när han diskuterar terrorattacken i Danmark nämner han endast det judiska offret. Det andra offret vid Kulturhuset visar han inget intresse för. Det verkar som om det beror på att han deltog i en debatt som Elleman-Jensen inte hade sympati för. (Berlingske)

Det efterlystes en selfie. Det blev faktiskt en sådan, ehuru tagen med gammal teknik. I Polishögkvarteret efter attacken.