1992: Forntiden

Några har undrat var jag stod politiskt under den revolutionära tiden 1968. Jag var inte med i svängen men intresserad. Jag minns att jag åkte till Helsingborg med en bekant, Röde Martin. Röde Martin var mycket vänster och var särskilt förtjust i att angripa socialdemokrater med tämligen simpla argument. Jag var särskilt benägen att träffa representanter för FNL-rörelsen. Denna önskan uppfylldes och jag fick också en lektion i politiken. Jag minns ännu de ord som den gången imponerade på mig: ”De flesta nationalekonomer säger att världen snart går in i en djup ekonomisk kris som kommer att leda till revolutioner och folkets maktövertagande.” Det lät bestickande för en ovan. Nåja, rörelser är inget för mig, jag har alltid tyckt om att röra mig i sådana men inte tillhöra dem. Jag har fortsatt med det trots alla påståenden om något annat.

Ur det förgångna har återigen uppträtt en gammal Vilksmålning, troligen från 1977, från Hillperioden. Jag vill inte kalla den för någon höjdare, hade jag fått ge den en omgång idag skulle den kunnat lyfta lite mer. Man kan i alla fall fortfarande få sig en billig Vilks på Bukowskis.

Publicerat i Uncategorized | 27 kommentarer

1991: När poeterna går i barndom

Jo, så är det ju, och det gäller även för de bevingade poeterna, att då känslosamheten får sin eruption kan lite av varje dyka upp. Theodor Kallifatides försvarar begränsningar i yttrandefriheten med en retorik som är värdig den värste politiker (DN). Med en liten omskrivning av det mest svallande inslaget i hans text får man en annan historia:

När man frågade henne hur hon hade orkat med allt detta svarade hon inte med ord. Hon pekade med handen mot det bleknade porträttet av Stalin. Hon var övertygad kommunist. Hemma hade hon ett miniatyrkapell där hon hade en bild av Lenin och en statyett av Marx.
Hur enfaldig måste man inte vara för att hävda att det finns en rätt att skända hennes ikoner, att spotta på hennes tro, ringakta hennes liv och kalla sådant barbari för en demokratisk frihet? Och inte nog med detta, utan dessutom hävda att man inte gör något.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 129 kommentarer

1990: Om frasliberaler

För några dagar sedan skrev Dan Jönsson (DN) om ”frasliberalerna” vilka han inte ger mycket för:

”Å ena sidan alltså en kör av rättfärdiga som unisont trumpetar ut sitt stöd för en attackerad konstnär, Lars Vilks, som – å andra sidan – inte på snart åtta år fått lov att visa den teckning för vars skull han hotas till livet. Inte någonstans. Inte en enda gång.”

Riktigt korrekt är detta inte. Men Jönsson har ändå en poäng, för vad är en utställning? I alla fall censurerades teckningarna i Tällerud och på Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Något naivt (men kanske ändå inte så dumt) sporde jag Moderna om de kunde tänka sig att göra en yttrandefrihetsgest med en mycket kort utställning, hänga upp dem och sedan ta ner dem. Det blev inget av det: ”Vi visar inte provocerande konst”. Helt riktigt, på Moderna visar man inte provocerande konst. Det var i varje fall mycket länge sedan man såg något sådant.

När Jönsson talar om ”frasliberalerna” får man beakta att konstvärlden inte riktigt tillhör den kategorin. Där är man inte ens frasliberal utan nöjer sig med att ta avstånd från våldet, hylla yttrandefriheten och markera sitt avstånd till Vilks. Inga utställningar i sikte här inte. De många vackra formuleringar som vi å sistone har sett kommer från gestalter som befinner sig på behörigt avstånd från utställningsverksamhet.

Å andra sidan vad är en utställning, alldeles speciellt i det här fallet? En aspekt av detta är publiceringar. Man kan ju tycka att de som skrivit vackra texter också skulle följa upp med publiceringar. Men jag kan förstå att man hejdar sig. Vi har länge haft en uttalad censur i den frågan och någon måtta får det ju vara på friheten. Eftersom Jönsson helt klart har en stående poäng kunde man med lite arbete löst det här problemet genom att publicera någon av mina pseudohundar. Ville man gå helt fri kunde man ha valt en av mina mariner, en fullriggare med en garanterad men samtidigt ytterst svårupptäckt hund någonstans bland pixlarna. Men text är en sak, bild är en annan.

Men åter till utställningar. För visst har teckningarna visats. 2009 på Galleri Granen i Sundsvall. Då var det fråga om teckningen överförd till vägg i stort format och kombinerat med en video som handlade om händelseförloppet. Att enbart ställa ut teckningarna kommer inte längre än till en ren demonstration. En utställning får beröra projektet, alltså processverket eftersom detta är saken alltsedan historien rullade igång. En utställning kan även genomföras utan teckningarna emedan den symboliska handlingen räcker mer än väl.

Teckningarna har ställts ut på och genom Rönnquist & Rönnquist. I den första utställningen 2013 visades enbart parafraser, galleristen ville inte gå hela vägen. När nyheten spred sig att det skulle bli en utställning blev det korsade klingor. Vi minns Ilmar Reepalus bevingade ord: ”Det är en ganska bedrövlig konst”, vilket var en förhandsrecension. Vidare direktör Bejzat Becirov som jämförde mig med Hitler. När utställningen väl öppnade förflöt allting lugnt. Ännu lugnare var det i den andra i Stockholm samma år. Inte heller vid det tillfället vågade man tillåta originalteckningarna. Dessa visades i Malmö 2014, en utställning som väckte obetydlig uppmärksamhet och som överhuvudtaget inte avsatte några reaktioner.

Teckningarna som utställningsobjekt är sålunda varken nödvändiga eller tillräckliga för att genomföra en utställning. Det rör sig på ett sätt om en symbolhandling, dvs. att det sker. Vad som faktiskt visas är inte avgörande. Vulgära reaktioner kan naturligtvis dyka upp när man minst anar det, men då är det den ursprungliga synden som är målet.

Skall man diskutera en intressant utställning av projektet är det en eller form för en dokumenterande installation där processen, reaktionerna och händelseförloppet kan visas. En historia om ett problem i vår tid. Konstvärldens avvisande inställning samt den ständigt växande rädslan gör det omöjligt. Och just här kan man ge Jönsson rätt. Borde inte frasliberalerna visa ett mera konkret intresse för något sådant?

För den som vill se något mera principiellt är här ett lästips (Information)

Publicerat i debatt, Projekt, yttrandefrihet | 51 kommentarer