2034: Svensktoppen

Postat den 2015 11 april av Lars Vilks

För det nationella och patriotiska är det på tiden att den internationella svensktoppen redovisas:

1. Klara Lidén 395 381
2. Nathalie Djurberg 514 278
3. Karl Holmqvist 569 574
4. Nina Canell 678 620
5. Öyvind Fahlström 760 805
6. Runo Lagomarsino 908 1052
7. Johanna Billing 966 896
8. Goldin + Senneby 1006 989
9. Sofia Hultén 1098 1036
10. Andreas Eriksson 1590 1486
11. Matts Leiderstam 1995 1754
12. Hilma af Klint 2079 1852
13. Henrik Håkansson 2123 1922
14. Carl Michael von Hausswolff 2131 2131
15. Annika Larsson 2169 2167
16. Annika von Hausswolff 2270 2067
17. Annika Eriksson 2286 2193
18. Kajsa Dahlberg 2309 2126
19. Ann-Sofi Sidén 2331
20. Karin Mamma Andersson 2366

(andra siffran är föregående placering i min redovisning för ett bra tag sedan)

Onekligen är Djurbergs reträtt lite egendomlig och det kan röra sig om ett misstag i artfacts algoritmer. Men tills vidare får vi utropa Klara Lidén till Sveriges främsta konstnär. Vidare har vi en storhet som är historisk, Öyvind Fahlström, den ende vi hittills har kunnat lite på i tabellen. Som man ser har vi en grupp med nio konstnärer, sedan den ensamme målaren Andreas Eriksson och slutligen alla dem som vippar från ca 2 000 och neråt. En intressant fråga är om Hilma af Klint kommer att bita sig fast på den ändå rätt hyggliga position hon har fått genom kraftfull marknadsföring. Men det mest slående namnet är Runo Lagomarsino som sannolikt kommer att utmana toppkvintetten. Han deltar i Venedigbiennalen och det kommer att ge honom en extra skjuts. Lagomarsino är en konstnär i tiden med angelägna frågor i den starkt politiska sektionen. Han ställer just nu ut på Malmö Konsthall. Fredrik Svensk har skrivit entusiastiskt om hans utställning i Aftonbladet.

Publicerat i om utställningar m m | 9 kommentarer

2033: Finsk reträtt utan sisu

Postat den 2015 10 april av Lars Vilks

Ett seminarium om yttrandefrihet i Helsingfors skulle äga rum i Riksdagshuset. Jo, det verkade bra när riksdagsledamoten Mika Raatikainen från Sannfinländarna bjöd in mig. Sannfinländarna är naturligtvis ett kontroversiellt parti men jag har inga problem med det. Om politiska partier prövar att vinna några röster genom att intressera sig för yttrandefriheten så gärna för mig. Se intervju

Vad som är angeläget för mig är att summera de diskussioner och uttalande som dykt upp efter Köpenhamn. Även personer som borde veta bättre, t ex politiker, kommer med besynnerliga villkor för yttrandefriheten; våld blir en del av en förhandlingsprocess. I den frågan finns ett faktiskt hot mot yttrandefriheten, alltså en vitt utbredd uppfattning om att man bör undvika yttranden som kan framkalla våld och innebära risker för medborgarna.

Som sagt verkade det här bra, inte kunde gnällande svenskar bråka om några kostnader eftersom det skedde utanför landets gränser. Men det svenska skräckklimatet råder även i Finland och talmannen och riksdagens generalsekreterare satte stopp för företaget. Risken enligt ”terroristerna kommer” blev dem övermäktig.
Något blir det kanske ändå, vi får se under de närmaste dagarna. Det har blivit en följetong. Från lokal till lokal. Endast husbilen tycks vara säker.

Tillbakablick i YLE.

Publicerat i yttrandefrihet | 9 kommentarer

2032: Den institutionella teorins gåtfullhet

Postat den 2015 8 april av Lars Vilks

Tack för all respons om den institutionella teorin. Den är lite mera komplicerad än man först tänker sig. Signaturen Beppe menar att teorin kan överföras till många andra områden. Det kan den, men det är ändå speciella omständigheter för konsten. Svårigheten att definiera konst har främst handlat om att konstbegreppet förändras och att förändringen är huvudsaken. Varje definition kan därför i allmänhet kullkastas genom att en klurig konstnär skapar ett verk som inte passar in i definitionen. Den institutionella teorin hanterar det problemet.
Beppe menar vidare: ”Det enda jag får ut av den institutionella teorin är att den ringar in etablissemang.” Som klassificerande gör den inte det. Etablissemanget har inte något större intresse att bevaka konstens gränser. Det kan finnas en och annan som fascineras av huruvida barnteckningar på ett kylskåp eller massproducerad hötorg av enklaste sort är konst, men det är marginella frågor.
En annan sak är kvalitet och där kommer det att handla om att ringa in etablissemanget. Beppe menar att det rör sig om självklarheter men det torde han vara ensam om. Kvalitetsbegreppet i konsten är synnerligen omstritt och de flesta i konstvärlden skulle förneka att kvalitet i samtidskonsten skulle vara en enkel sak att definiera. Jag menar dock att det är tämligen lätt, åtminstone i stora drag. Vill man gå in i detaljerna blir det både svårare och intressantare. Den allra viktigaste kvalitetsfaktorn är tillgången till nätverk och kontaktnät, vilket kräver ett omfattande arbete att kartlägga. Men allt detta går naturligtvis ut på att det inte finns någon kvalitet i sig utan enbart kvaliteter som konstrueras och etableras men som dock måste följa vissa grundläggande drag (som jag nämnde några exempel på igår).

Signaturen Kin undrar varför den estetiska teorin idag är åsidosatt och ersatt av ”angeläget”, ”nyttigt”. I grund och botten handlar det om överskridandet. Den förskjutningen innebär en kraftig begreppsexpansion och kunde därför tillfredsställa konstens ständiga behov av nya marker. Väl etablerat fungerar det sämre inte minst med tanke på att en stor del av samtidskonstvärlden har börjat tro på konsten som den alternativa och saliggörande politiken. Jag tror inte man kan göra så mycket åt det mer än att vänta på att entusiasterna springer sig trötta. Så småningom kan vi återkomma till konstens lika fascinerande som onyttiga landskap.

Publicerat i institutionell teori, konstteori | 63 kommentarer