I söndagsbesökte jag Malmö Konsthall. Jag gick dit för att lyssna på ett samtal mellan konstnären Runo Lagomarsino och Gertrud Sandqvist, hans tidigare lärare på Malmö konsthögskola. Lagomarsino (912) är sedan några år ett av Sveriges hetaste namn i den internationella ligan. Jag har följt honom under en längre tid. Jag kan inte säga att jag har varit alltför förtjust i vad han har åstadkommit. Han är en tidstypisk socialkritisk konstnär med alla de parametrar som utmärker en sådan: Postkolonialism, migration, kritik och referens till modernismen osv. Hans bakgrund är intressant, född i Sverige av argentinska föräldrar. Påverkad av den argentinska konceptkonsten men även av den brasilianska. Han har varit en hel del i Brasilien. En transnationell konstnär vars föräldrar flydde till Europa. Allt ligger på plats för att möta upp tidens konstideal. Men jag känner inte till Lagomarsino närmare och jag var nyfiken på vad han hade att säga.
Jag hade förväntat mig att han skulle luta starkt åt konst som aktivism. Men så var det inte. Intressant nog hävdade han en helt annan vinkling. När jag frågade honom avvisade konsten som aktivism som en simpel instrumentalism. Hans konst skulle inte ha någon specifik användning och han såg gärna att många olika tolkningar skulle vara möjliga. Han talade om nödvändigheten av att skapa en distans och inte bli identifierad med sina verk direkta innehåll. Man får nog säga att han hävdar sig själv främst som konceptkonstnär.
Lagomarsino är säkert inte ensam om att se så på sakerna. Konstens identitet går alltmer förlorad när den politiska verkligheten tränger sig fram som identisk med konstens verklighet. Men samtidigt får man en del att fundera på. Vilken distant attityd kan man tala om? Det går ju inte att utan vidare sikta in sig på Kants estetiska distans. Konceptkonsten kan naturligtvis bispringa oss med en vidare uppfattning om det estetiska. Sammanfattningsvis kan man säga att när man skapar konst genom idéer är det idéernas meningslösa (i god mening) och logiska konsekvens som skapar distansen. Att göra sammalunda med dagens socialkritik är något svårare eftersom det väldigt lätt uppstår ett moraliskt problem. En del konstnärer klarar detta genom att göra sina verk tillräckligt obegripliga eller egendomliga. Lagomarsino har en del sådant i sitt bagage, t ex när han åker buss från Argentina till Brasilien medförandes en väska med oexponerat fotopapper. Vid framkomsten öppnar han väskan och sedan är det bara att framkalla och ställa ut. Resan gjordes som en remake av hans fars flyktresa från Argentina.
En helt annan sak dök också upp samtidigt med att den där Vilks dök upp. På Facebook har man diskuterat hur farligt det kan vara när han oanmäld dyker upp och sätter skräck i åtminstone en del av omgivningen. Hel klart är att jag är en i bokstavlig mening skräckinjagande gestalt. Kanske borde jag medföra bruksanvisningskort som jag kunde dela ut bland dem jag möter när jag dyker upp: ”Hurusom man lämpligen bör förfara när Vilks kommer oanmäld respektive anmäld”.
Det är inte lätt med skräck.
Gertrud Sandqvist och Runo Lagomarsino
Tack för att du finns och ids Vilks.net. Du gör mig ofta glad, ibland tror jag att allt vore förlorat och meningslöst utan dig.
Med eftergifter och drängtjänster agerade Sverige under andra världskriget, likaså under en spelad neutralitet när det kalla kriget var som kallast. En taktik som funkade då, men moraliska tvivelaktighet har sitt pris..
Ty:
En etablerad mental tradition av eftergifter och drängtjänster är nu på väg att rämna landet när det gäller skolan, rättsväsendet, medieklimatet, multikultiproblematiken osv. osv.
Svensken har statistiskt sett blivit en räddhågsen fegis. Lars är ett undantag som framkallar de fegas aggressioner då eftergifter och drängtjänster lyser med sin frånvaro.
Hej Lars!
Kan du ge ett exempel på det här påstående så att jag begriper?
’Konstens identitet går alltmer förlorad när den politiska verkligheten tränger sig fram som identisk med konstens verklighet.’
På Youtube råkade jag få syn på rubriken ’RLM – Intervjuar Lars Vilks’. Kan du säga något om sammanhanget? Har inte lyssnat på intervjun.
Tack skaru ha!
Det är inte så krångligt: Om konsten framträder som renodlad politik blir den inte längre konst. RLM-intervjun har väl inget särskilt sammanhang. Det är en intervju som gjordes för någon vecka sedan.
Man kan altså tenke seg at dagens politiske, angeläget og nyttige kunst på et eller annet tidspunkt vil begynne å repetere seg selv. Dermed vil den miste sin posisjon som aktuell og interessant, på samme måte som kunst knyttet til de estetiske teoriene i sin tid gjorde.
I denne sammenhengen lurer jeg på om prosessuelle verk har en struktur som kan motvirke dette. For meg ser det ut som om de er ganske fleksible med evnen til å vrenge og vri på seg gjennom tendensen til å sluke det som kommer i deres vei. Det krever selvfølgelig vedlikehold gjennom for eksempel registrering, foredrag og intervjuer, hvis jeg forstår det rett. Dessuten må man akte seg for er at verket ikke ender opp som ren politikk eller lignende. Overser jeg noe hvis jeg tenker på prosessuelle verk som et slags speilbilde av den institusjonelle kunstteorien?
Jeg lurer også på hvor man finner røttene til denne typen verk og ser for meg at conceptkunst og happenings er to kilder, stemmer det, og hvilke eventuelle andre retninger kan man peke på?
Den främste pionjären inom processverken är väl Hans Haacke. Det var han som införde sociologiska undersökningar som konstprojekt.
Takk for tipset. Jeg visste lite om Hans Haacke og har lest litt på nettet. Fant et interessant sitat:”For better or worse, museums and institutions are the channel through which you can reach, even in a superficial way, very large audiences. And that can also be picked up by the press and others, and then it has a chance to become part of the public discourse. So in a very indirect way, you can play a part in shaping what people think and talk about and even who is going to be running the government. Not that politics is everything. And I have no delusions of grandeur. This is just one small stone in a large mosaic. But that one little stone? It really can change the colour and look of the whole mosaic.”
A fool and his money…
http://unvis.it/www.dn.se/ekonomi/pirate-bay-grundaren-skrotar-sin-app/