Man skulle kunna tro att en politiker i framskjuten position borde ha en smula insikt i vad yttrandefrihet är för något. Men det har visat sig vara ett stort problem. Just nu pågår en via ombud förd diskussion mellan mig och kommunalrådet Péter Kovács i Höganäs. Han har tidigare kommit med besynnerliga uttalande som jag har kommenterat. I samband med intervjun som idag publicerades i HD och SDS fick han ett nytt tillfälle att yttra sig. Det visar sig att han framhärdar med påtagligt eftertryck:
”– Ja, vad ska man säga … Lars Vilks ska givetvis ha sin yttrandefrihet. Men å andra sidan tycker jag att han går för långt.
Kovács beklagar sig över att han fått telefonsamtal från väljare i Nyhamnsläge. De är oroliga för sin säkerhet. Och kommunalrådet är bekymrad över att Vilks inte ’tycks förstå att han sätter andras liv i fara’.
– Han är som ett barn i en badbalja. Han tycker inte det är kul om det inte skvalpar.
– Ibland tycker jag han är för provokativ. Han söker uppståndelsen. Det är som han medvetet försökt skapa den situation han befinner sig i nu, säger Kovács.”
Vi har hört den här förut. Det är såååå fiiiiiint med yttrandefrihet. Men man skall naturligtvis inte gå för långt så att man kränker någon. Och absolut inte så långt att vissa element går till fysiskt angrepp eller kommer med dödshot. Jag skulle också mena att det är dessa figurer som sätter andras liv i fara.
Hur jag medvetet skulle ha skapat den situation som jag nu befinner mig i redogör inte Kovács för. Mig förefaller det snarare så att det ansvaret ligger på våldsbenägna islamister som gång på gång skapat medieuppståndelse. Enligt kommunalrådet skall tydligen en konstnär inte vara ”för provokativ”. Jo, den har vi också hört många gånger och man får anta att Kovács beklagar konstens historia som huvudsakligen består av provokationer och kränkningar.
Förmodligen är kommunalrådet provocerat. När han vräker ur sig sina affektladdade åsikter får man konstatera att det kan finnas vissa fördelar med att tänka en smula innan man uttalar sig. Annars hamnar man, som Kovács har gjort, alltför lätt i sin egen dypöl. Dock är detta lärorikt eftersom det visar att vi verkligen har problem med yttrandefriheten. Personer i politiska maktpositioner borde veta bättre men gör det uppenbarligen inte. Skall man föreslå obligatoriska kurser i yttrandefrihet för våra kommunalråd?
Och om det nu skulle finnas någon konsekvens i Kovács utfall, hur skulle han ställa sig till den kubanska konstnären Tania Bruguera som sitter kvarhållen och som inte ens kan få en advokat? Hon säger i en intervju:
”The censorship has been very smart. First they create fear: we won’t let you exhibit your work; we’ll crush you or make you disappear as an artist. This is what they want to do with me but they have not been able to. But give them more time and they will achieve it. They marginalise you as an artist; turn you into the plague so that nobody wants to talk to you. After that, they open you up to economic censorship. They look for what hurts you the most.”
Nå, med Kovács medicin är det där ingenting att bry sig om. Bruguera är ju som ett barn i en badbalja, hon vill att det skall skvalpa. Hon söker uppståndelse. Hon har medvetet skapat den situation som hon befinner sig i. Och det kan ju var och en räkna ut vill man skapa en zon för yttrandefrihet på Kuba blir det så här. Yttrandefrihet är nog bra men man skall som sagt inte gå för långt.
Freedom of Speech, olja 2015
