2055: Anslag och djup

”den stora konstens kvalitet: ett omedelbart anslag tillsammans med ett svårpejlbart djup.”

Det här skriver Carl-Johan Malmberg i sin bok från 2009 M Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter. Malmbergs bok är värd att läsa. Den utgör en motpol till de flesta av dagens surrande skriverier där det har kommit att handla om att med minsta möjliga ansträngning kungöra en åsikt.

Men åter till uttalandet. Förmodligen ligger det något i det. Det verk som Malmberg avser är Michelangelos ”Manchestermadonna”.

01MICHELANGELO_-_Manchester_Madonna_MIN

Trots att den är ofullbordad fungerar den väl med sin sammansatta figurkomposition. De omålade figurerna till vänster är inget hinder för en modern betraktare. Men det är klart att ett omedelbart anslag kan man finna i många konstverk. Men det räcker alltså inte eftersom den intrikata delen ”svårpejlbart djup” är ett inslag som gör att man inte kan bli klar med den. Tolkningarnas möjligheter och mångfald. I den här bilden tycks de inblandade ägna sig åt läsning. Madonnan har förmodligen redan läst och Jesusbarnet sträcker sig efter ett dokument som förmodligen har ett ödesdigert innehåll. Madonnan visar bröstet utan att detta är helt motiverat. Det kunde göra henne till en Femenförebild om någon hade upptäckt det.

Man skall naturligtvis inte bortse från den kronologiska faktorn. Anslag och djup måste passera genom det moderna konstbegreppet med vilket det ambitiösa djupet blir en annan och filosofisk-estetisk möjlighet som inte var tillgänglig under högrenässansen.

För övrigt kan man konstatera att den Malmbergska kvalitetstesen utan vidare kan innefatta sådant som Duchamps pissoar. Självfallet rubbar det inte den institutionella teorin. Konstvärlden måste uppfatta en sådan kvalitet men de angivna anslagen ingår utan vidare i konstens traditionella kriterier.

Publicerat i Böcker, konstteori | 6 kommentarer

2054: Från Venedig till yttrandefriheten

Venedigbiennalen, som jag ägnat en del utrymme åt, får idag bli en parentes men inte oviktig. Konstkritikern Linda Yablonsky förmedlar sina intryck i Artforum. Här får man en liten inblick i luncher, cocktailparty och middagar. Det handlar mycket om att bli inbjuden.
För övrigt kan vi fortsätta funderingarna på yttrandefriheten.

Kulturaktören Tonje Gjevjon har förärat mig en lång betraktelse (Dagbladet) över det som hon betraktar som missbruket av yttrandefriheten. En central tanke är det hon kallar för min lust att trycka på publiceringsknappen. Eftersom Gjevjons inlägg är befriat från varje ansträngning att rekonstruera förlopp och intentioner kan man undra varför hon inte fullföljer sin aversion mot publiceringsknappen genom att påtala alla de knappar som verkligen blev tryckta i ämnet. Varför vill medierna trycka på den knappen?

En annan tanke är att RH inte angår västvärlden. Likafullt kan man konstatera att merparten av debattörerna tillhör den världen. Rentav finns det ingen gräns för deras lust att ingripa och förfasas. Liksom Gjevjon själv.

Det bästa stycket är dock detta:

”I Pakistan, Irak og Egypt svarte folk med voldsomme demonstrasjoner og al-Qaida utlovet en dusør på 100 000 dollar til den som klarer å drepe Vilks. Disse reaksjonen er uakseptable for oss Skandinavere, men verden handler jo ikke bare om Skandinavia.”

Här tänjs kulturrelativiseringen till sitt yttersta. Vi bör ju tänka på andra kulturer med andra värderingar – vilka vi tydligen bör respektera. Så kan det gå när identitetshaspen är på.

Publicerat i Biennaler, yttrandefrihet | 153 kommentarer

2053: En betraktelse över konstens aktuella frågor

Venedigbiennalen tar sitt ansvar för allt elände och alla orättvisor i världen. Och det är väldigt fint tycker åtskilliga konstkritiker. Se t ex DN, SvD och Aftonbladet.

Rättvisa åt alla genom konsten, även om konstvärldens agenter brukar medge att det inte är alldeles enkelt att uppnå några synliga resultat. De frågor som man brottas med i de mest upphetsade kretsarna kan sammanfattas med följande punkter som är hämtade från en introduktion till ett kommande seminarium på Valand:

”How can art and academic work produce political resistance?
How can one avoid being taken hostage by the neo liberal forces the work aims to resist?
How can a traditional separation between inside/outside, thinking/doing and art/activism be prevented?
What practices can be created from a merging of the academic fields of humanities and contemporary art?”

Svaret på den första frågan är “Genom att tro på konsten och att besöka biennaler för att kollektivt stärka denna tro”

Svaret på den andra frågan är mycket lätt. Bli konstnär. 99 % av alla konstnärer är fullständigt ointressanta för de neoliberala krafterna.

Den tredje frågan förvånar mig. Detta är redan överståndet. Men det ändrade ingenting.

Den fjärde frågan är en av dessa förhoppningar att den akademiska världen skall intressera sig för den internationella samtidskonsten. Man skulle försiktigtvis ställa frågan: Vad har konsten att erbjuda?

Publicerat i Biennaler, konstteori | 19 kommentarer