Finansminister Magdalena Andersson ställer en fråga: ”Vilket samhälle vill vi ha? Ett med öppenhet och tolerans eller med inskränkthet?”
Det är alltid tacksamt för en politiker att hosta fram en retorisk fråga som av oundvikliga skäl måste betraktas som ”angelägen”. Men det är klart att man kan roa sig med att ta den på fullt allvar. Då undrar man också vilket av dessa samhällen socialdemokraterna kan tänkas stå för.
Hatet och rasismen växer, säger Andersson vidare. Eftersom den tillväxten, som det ständigt påstås från vissa håll, har pågått under åtskilliga år torde den nu ha nått fabulösa nivåer. Men det kan ju också vara så att definitionen av ”hat och rasism” konstant blir allt frikostigare. Möjligen är det så att alla som inte röstar på socialdemokraterna får räkna sig till den kategorin. Någonstans har naturligtvis politiken en substans men inte i den pragmatiska partipolitiken. Där finns bara två lägen: Ett förtvivlans rop efter de röster som man har förlorat eller förväntade sig att få (”vi har inte lyckats nå ut med vårt budskap”). Eller ett belåtet brummande när det har blivit ett litet lyft (”väljarna har förstått att vi måste ta ansvar för Sverige”).
Mest av allt fängslas jag av att den välkända retoriken trots allt har en verkan. Lovar man fem miljoner nya jobb är det alltid några som tror på det.
Hur som helst får vi alla hjälpa till med att skapa arbetstillfällen. Jag tycker att jag har dragit mitt strå till stacken. Frågan är om jag inte slår Löfven.
Även internationellt ser jag till att folk kommer i arbete (Le Monde).