Vilks.net

En skribent i norska Dagbladet är inte förtjust i yttrandefriheten annat än i dess modifierade form, dvs. att det inte får förekomma kränkningar. Sådana förhindrar förändringar, menar han, och är kritisk till Kenan Malik motsatta ståndpunkt. Vi har hört den här många gånger och den fortsätter att envisas. Det betyder ju att auktoriteter inte kan utmanas. Ofta är det så att auktoriteter med avsevärd makt är ytterst känsliga för kritik och kan bli kränkta av nästan alla former av opposition.

Ett bra exempel på det absurda utgör bloggens ständiga gäst, Tania Bruguera, som har lyckats med att kränka den kubanska regimen och stora delar av konstvärlden. De senaste händelserna finns i en artikel av Natalie Hegert. I den påtalas att Brugueras uppläsning av Hannah Arendt görs mot en repressiv regim medan uppläsningen av Das Kapital i Venedig är ett curatoriskt inslag. Och inga solidaritetsförklaringar från den så starkt politiserade biennalen.

Jag vill nog säga att den här kränkningen fungerar väl. Det finns en och annan spricka i konstens annars så homogena agenda. Den som vill se en intervju med Bruguera kan klicka här.

I Omkonst går Susanna Slöör hårt åt Venedigbiennalen. Det brukar låta så från det hållet men man får medge att konjunkturerna har blivit mer gynnsamma för sågningar av den internationella samtidskonstens rättviseberättelser.