Vilks.net

Samtidskonsten inte har mycket att bjuda på i ämnet kontroversiella konstverk. Emellertid kan den äldre generationen bidra med sådant som skapar djup upprördhet. En i denna genre ständigt återkommande gestalt är Anders Zorn. Att han sedan 1920 är död visar bara att konstnärerna inte hindras av sådana småsaker. Naturligtvis har han drabbat vår tids globala sedespolis, Facebook där han är strängt förbjuden att visas. När Fotografiska Museet skulle göra reklam för sin utställning med Zorns fotografier blev de avstängda. Ytterligare aktuellt intresse kan knytas till Zorn genom den bok som kommit ut om hans fotografier.

Ingen internationell samtidskonstnär kan på allvar ta sig an ett ämne som ”nakna damer vid vatten”. Oklädda fruntimmer är, som det heter, problematiskt. På Zorns egen tid var det också problematiskt men på ett helt annat sätt. Och på den tiden var det inte ens nödvändigt med nakenhet. Hans akvarell från Alger var en önskan från Oscar II. Kungen önskade emellertid två ändringar, korrigering av den ena damens bredbenthet samt förändring av en dager på roddarens byxor. Dagens kritik söker sig andra vägar: Zorn anklagas för opassande orientalism.

Anders Zorn: Från Algers hamn, akvarell 1887

Dagens högljudda kritik av Zorn siktar in sig på tre objekt, sexism, anstiftning av vithetsnormen samt hans intresse för rasbiologi. Det försvar som bjuds är att Zorn dock levde i en annan tid med andra värderingar. Men nu börjar kritikerna tröttna på hans envisa fasthållande av detta (SvD):

”Problemet ligger på ett betydligt djupare plan än ett par avbildade nakna bröst. Var går gränsen mellan pikant och pornografiskt? Vad är det för en människosyn som förmedlas här? Hur länge håller ursäkten att en stor konstnär är ett barn av sin tid, där mannen tittar på, medan kvinnan är objektet som betraktas?”

Var och en kan lätt förstå att Zorn kunde ha räknat ut att femtio år senare hade samhället skapat den slutgiltiga rättvisenorm som alla bör följa – och att den gäller för alla tider.

Hans damer vid vatten brukar försvaras med hans intresse för reflexer och ljus. Men, som sagt, tålamodet tryter (DN):

”Hur skickligt målade kvinnobilderna än är, ligger där en unken ideologi och lurar i den vackert avbildade vassen.”

Onekligen lyckas Zorn med att nå utanför konstvärlden. Hans verk engagerar t ex intensivt ras- och vithetsforskningen.

Det är bara att erkänna, jag får ge mig för Zorn som Sveriges mest kontroversielle konstnär. En gång har vi deltagit i samma utställning, 2010 på Dunkers Kulturhus. Tre gånger har jag lutat mig mot Zorn, parafraser med RH. De var lättsålda.

Den tid vi lever i är inte sensibilitetens utan känslighetens, de sårades känslighet, bristen på respekt eller att bli förnärmad av otrevligheter. En omfattande vokabulär fångar upp detta, efterhand tämligen tröttsamt: ”obehagligt”, ”stötande”, ”inte OK”, oacceptabelt. På senare tid har epidemin nått universiteten där man nu har börjat förorda ett selektivt urval av texter och bilder (Sydsvenskan). Humoristerna får också akta sig, säkrast är det humorbefriade. Åt detta fenomen är inte mycket att göra, vad som gäller föreskrivs av modet. Konsten har också ställt sig i detta led och styr sina visningar med största försiktighet. Naturligtvis inte när det gäller områden där man rekommenderas att inte vara försiktig men det är numera så välkänt att det inte väcker mycket mer än retoriska utrop.

Lite humor finns dock kvar. Konsten kan kosta på sig det fyndiga och oskyldiga. En av kommentarerna för några dagar sedan uppmärksammade Erwin Wurms parkerade bil i Karlsruhe. Alla är kanske inte medvetna om österrikaren Wurms storhet men han hyser en ranking på 16. Hans parkerade bil fick en parkeringslapp och det var förstås vad den behövde för att lyftas in i den verklighet som konsten ständigt försöker närma sig.

Erwin Wurm Truck

Bilen är ingen ny produktion utan har redan tio år på nacken. Den intressanta frågan är emellertid om det verkligen är en bil. Den kan inte köras och avviker på en rad punkter från det man brukar mena med bil. Utan tvekan kan man säga att den är huvudsakligen ett konstverk. Jag vet inte riktigt hur det fungerar angående vad man kan sätta parkeringslappar på. Jag skulle tro att andra objekt som är placerade på oriktiga sätt får åtnjuta andra lagrum för avlägsnas och bötfällas. Så i det här fallet torde det vara en fråga om oriktig parkeringsbot och det vidare spörsmålet är om det fanns korrekta tillstånd för placeringen. Men allt detta gynnar givetvis verket som har fått en injektion av världen utanför konstvärlden.

Tack för alla lyckönskningar på födelsedagen. Även om jag har gjort tappra försök att undvika att fylla år har det hittills inte lyckats. Å andra sidan är det upplyftande att så många inte har glömt bort mig. Ej heller är jag bortglömd på FB men så har jag också mer än 4 000 vänner. Idag har det inte firats men jag togs ut på en rätt rejäl rastning.

Såsom åminnelse av denna dag föreslår jag ett lite speciellt musikstycke ”Butt Music” från en av Hieronymus Boschs målningar. Över 500 år gammalt.

En helt annan nyhet som må begrundas konstteoretiskt är att råna en bank som konst. Det har Joseph Gibbons gett sig på. Konsträttegångar brukar utfalla till konstnärernas fördel. I det här fallet blev det dock fängelse men man får ändå säga att straffet blev tämligen milt. Gibbons var ju i första hand konstnär och först i andra hand bankrånare. (artnet)