Efter alla dessa diskussioner om konspirationsteorier – som blir ändlösa eftersom de är ad hoc-teorier, kan det vara dags att uppmärksamma lite konstteori.
En norsk konstsociolog, Dag Solhjell, har publicerat en bok, ”Dette er kunst”. Vänligt nog har han dedicerat den till mig och Odd Nerdrum, ”to forfulgte kunstnere”. Boken innehåller också en rad citat från min tämligen gamla skrift Kameler går på vatten (1995). Citaten är inte så dumma, jag var inte klar över att jag ibland faktiskt kan få till det.
Jag har haft flera duster med Solhjell angående den institutionella konstteorin, givande diskussioner. Vi är förstås inte eniga. I den här boken vill han se att konst är det som blir utpekat. När institutionerna ställer ut konst är det som ett legitimerande påstående, alltså ”Det här är konst”. Det påminner om Dickies äldre versioner av sin institutionella konstteori, alltså att konstvärlden utnämner något till konst. Solhjell diskuterar i sin bok Dickies teori i 1974 års version, som dock knappast kan sägas vara aktuell. Av tämligen enkla skäl, det är inte institutionernas bekräftelse som gör något till konst. Konst blir det innan det kommer så långt. Konstnärerna skapar konst och deras projekt uppfattas som konst innan de blir utställda vilket är helt självklart. Det är för övrigt ytterst få fall som överhuvudtaget blir föremål för några seriösa klassificeringsdiskussioner.
Ett exempel som Solhjell återkommer till är Marianne Heskes Gjerdeløa från 1980 (se här en presentation när projektets visades i fjor i Oslo). Det handlade om att flytta en ålderdomlig höförvaringsbod från Norge till en utställning i Centre Pompidou i Paris. Nedmontering, transport, uppmontering, sedan till konstmuseet Høvikodden utanför Oslo och så tillbaka sin ursprungsplats. Solhjell noterar att mottagandet var mera skeptiskt i Norge än i Paris. Solhjell drar slutsatsen att ”I denne forstand var det å peke mot Gjerdeløa og si ’dette er kunst’ en mer verkningsfull talehandling i Paris.” Som pedagogisk handling är det nog så riktigt, men sådana här saker avgörs inte av en ovan publik utan av konstvärldens elit där ett sådant projekt inte möter något motstånd. Konceptkonsten hade redan på 1960-talet lanserat processverk och landart. Man kan t ex nämna Robert Smithsons Partially Buried Woodshed från 1970.
Robert Smithson Partially Buried Woodshed
När konstinstitutionerna ställer ut konst är det inte fråga om klassificeringsproblem. Det är redan avverkat när man kommer så långt. Konstinstitutionerna markerar istället kvalitet: Det här är intressant konst. Att man sedan kan få reaktioner från en publik som inte är uppdaterad är en annan historia. Varje ”Är det här konst?-diskussion” avgörs alltid genom att någon sakkunnig bekräftar att det är det.
Marianne Heskes projekt har inte någon mera markant position utanför Norge. Det är ett tecken på att landartprojekten hade nått till Norden och det tämligen sent. I alla fall snäppet före Sverige. Nimisprojektet påbörjades några månader efter Heskes.
