2081: Pekandets konstteori

Efter alla dessa diskussioner om konspirationsteorier – som blir ändlösa eftersom de är ad hoc-teorier, kan det vara dags att uppmärksamma lite konstteori.

En norsk konstsociolog, Dag Solhjell, har publicerat en bok, ”Dette er kunst”. Vänligt nog har han dedicerat den till mig och Odd Nerdrum, ”to forfulgte kunstnere”. Boken innehåller också en rad citat från min tämligen gamla skrift Kameler går på vatten (1995). Citaten är inte så dumma, jag var inte klar över att jag ibland faktiskt kan få till det.

Jag har haft flera duster med Solhjell angående den institutionella konstteorin, givande diskussioner. Vi är förstås inte eniga. I den här boken vill han se att konst är det som blir utpekat. När institutionerna ställer ut konst är det som ett legitimerande påstående, alltså ”Det här är konst”. Det påminner om Dickies äldre versioner av sin institutionella konstteori, alltså att konstvärlden utnämner något till konst. Solhjell diskuterar i sin bok Dickies teori i 1974 års version, som dock knappast kan sägas vara aktuell. Av tämligen enkla skäl, det är inte institutionernas bekräftelse som gör något till konst. Konst blir det innan det kommer så långt. Konstnärerna skapar konst och deras projekt uppfattas som konst innan de blir utställda vilket är helt självklart. Det är för övrigt ytterst få fall som överhuvudtaget blir föremål för några seriösa klassificeringsdiskussioner.

Ett exempel som Solhjell återkommer till är Marianne Heskes Gjerdeløa från 1980 (se här en presentation när projektets visades i fjor i Oslo). Det handlade om att flytta en ålderdomlig höförvaringsbod från Norge till en utställning i Centre Pompidou i Paris. Nedmontering, transport, uppmontering, sedan till konstmuseet Høvikodden utanför Oslo och så tillbaka sin ursprungsplats. Solhjell noterar att mottagandet var mera skeptiskt i Norge än i Paris. Solhjell drar slutsatsen att ”I denne forstand var det å peke mot Gjerdeløa og si ’dette er kunst’ en mer verkningsfull talehandling i Paris.” Som pedagogisk handling är det nog så riktigt, men sådana här saker avgörs inte av en ovan publik utan av konstvärldens elit där ett sådant projekt inte möter något motstånd. Konceptkonsten hade redan på 1960-talet lanserat processverk och landart. Man kan t ex nämna Robert Smithsons Partially Buried Woodshed från 1970.

01 smithson part b ws 70
Robert Smithson Partially Buried Woodshed

När konstinstitutionerna ställer ut konst är det inte fråga om klassificeringsproblem. Det är redan avverkat när man kommer så långt. Konstinstitutionerna markerar istället kvalitet: Det här är intressant konst. Att man sedan kan få reaktioner från en publik som inte är uppdaterad är en annan historia. Varje ”Är det här konst?-diskussion” avgörs alltid genom att någon sakkunnig bekräftar att det är det.

Marianne Heskes projekt har inte någon mera markant position utanför Norge. Det är ett tecken på att landartprojekten hade nått till Norden och det tämligen sent. I alla fall snäppet före Sverige. Nimisprojektet påbörjades några månader efter Heskes.

Det här inlägget postades i Böcker, konstteori. Bokmärk permalänken.

3 svar på 2081: Pekandets konstteori

  1. Per Grunditz skriver:

    Bara en tanke, den är säkert banal men jag testar; är inte skillnaden mellan diskussionen om vad som är konst och vad som är kvalitativ konst väldigt snarlika? Den enda skillnaden tycks vara att man nu rent principiellt godkänner ej kvalitetssäkrad konst som konst för att diskussionerna nådde nån sorts återvändsgränd, eller blev alltför spridda. Dagens kvalitetsbegrepp bär väl lite på det felaktiga påståendet att man tidigare inte accepterade dålig konst som konst. Men kan man verkligen påstå rakt av att det var den rådande gränsen? När, på ett ungefär, gav man efter?

  2. Lars Vilks skriver:

    60-talets konceptkonst med åtföljande teoretiska diskussioner. För det var ju då man fick ta ställning till helt olika kategorier av objekt (eller icke-objekt). Traditionellt material utifrån form och expressionism – där hade man teorin om att konst var kvalitet. När Brilloboxar och diverse annat började florera förnekade många detta som konst. Samtidigt kunde man inte förneka att det ställdes ut och behandlades som konst på högsta nivå. Så blev det naturligt att tala om klassificering. Dickie fångade upp det här med sin inst teori 1971. Man kan ännu finna viktiga principdiskussioner t ex om en curator kan skapa konst och då är det inte kvalitet man resonerar om.

  3. Ateisten skriver:

    Historierna om Brilloboxarna innehåller en hel del komik, se bl.a. http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/falska-brilloboxar-chockade-konstvarlden/

    De boxar som Warhol gjorde är ju inte äkta Brilloboxar. Men en del misstänker att Hultén köpte äkta sådana, alltså falska.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.