Signaturen Herr Maurus har lämnat några synpunkter angående det han menar vara konstens förfall till antikonst och nihilism. Han framhåller t ex att Jan Dibbets verk endast kan samla sådana människor som har förlorat förståndet. Sådana synpunkter är inte ovanliga och brukar komma från människor som helst talar om ”riktig konst”. ”arg skattebetalare” etc. Men något bör ändå sägas i denna stora fråga.
De exempel som jag nämnde igår kommer från Fluxusrörelsen. I den fanns det en nihilistisk ståndpunkt men en strängt strategisk sådan. Rörelsens grundare George Maciunas startade Fluxus för att utmana och förlöjliga ”finkonsten” och dess dragning till kapitalet. Hans tanke var att upplösa konsten genom Fluxus aktiviteter. Målet var att placera konsten i politikens tjänst för design och layout. Dock blev det inte så, de övriga deltagarna, och de var många, fann de kreativa uppslagen konstruktiva och man skapade en ny konstriktning som var både fascinerande och ägde humoristisk sans. I Fluxus deltog t ex Joseph Beuys som var allt annat än nihilistisk.
Joseph Beuys: Fettstol
Men saken är långt mer komplicerad än så. Herr Maurus skriver att impressionisternas antikonst var ännu vacker – mycket vacker. Om detta får två saker sägas. På den tiden då det begav sig var publiken inte med på de noterna om skönheten. Och konsten påbjuder något annat än vacker. Konstbegreppet är uppbyggt så att det skiljer sig från det dekorativt sköna. Skönt skall äga något speciellt, ”ande”, som Kant sade. Konsten kompliceras dessutom av att den inte behöver karakteriseras som skön, den kan också vara uttrycksfull, alltså expressiv och även expressivt oskön. Den kan också vara sublim – och hur gestaltar man det sublima? Den kan vidare vara mycket annat, det komiska är t ex också en del av det estetiska. Detta inbyggda komplex i konstbegreppet samlas kring överskridandet. För att något nytt skall kunna skapas – och inte enbart bekräfta eller variera det man redan har – krävs att konstnären i sin egen subjektivitet skapar något som kan bli förebildligt. Denna process får sedan upprepas. Detta romantiska konstbegrepp gör det besvärligt att besvara frågan om vad som är konst eftersom det närmast kan jämföras med en osalig ande som betraktaren tycker sig uppleva. Men även när det romantiska geniet ställts åt sidan har konstvärlden inte övergivet andligheten, fördjupningen och den existentiella ambitionen.
Om man ställer frågan om det är nödvändigt att ett konstverk måste se ut som ett traditionellt estetiskt objekt inser man snart att det inte kan vara det. De enklast ting kan tillhandahålla de största ambitioner och fördjupning. Och hur gör man det utan att upprepa det som tidigare har gjorts? Dibbets gest kan vara ett sätt att avdramatisera konsten eller att pressa frågan om vad som är möjligt som konst. Men det kan också vara ett existentiellt uttryck. Publiken kan naturligtvis vara skeptisk och dra fram det eviga ”kejsarens nya kläder”, men det brukar handla om att man är dåligt påläst. Det finns vissa axelpunkter i konstens historia. En är som sagt impressionisterna, en annan Picasso och Matisse. Idag har de flesta kommit över detta vilket också gäller för Edvard Munch. Men hans målningar får snarare beskrivas som uttrycksfulla än sköna. Den nonfigurativa konsten är en annan punkt som en del av publiken fortfarande ser som oseriöst men strängt taget har det också fått sin upprättelse. Jag vet inte vilken uppfattning Herr Maurus har om Mark Rothko men ingen kan förneka hans övertygade strävan att närma sig det sublima.
Mark Rothko, Vit över rött, 1957
Och angående den icke nödvändiga skönheten, Magrittes målningar handlar uppenbart om något annat än att vara vackra.
René Magritte: Elective Affinities, 1933
Alldenstund konsten tillhandahåller överskridandet som drivmotor kommer den ofelbart att i sin mest avancerade form framställa och framlägga det publiken inte önskar. Detta brukar dock förändras med tiden. Men givetvis finns det gott om blindgångare.
