Vilks.net

”Du skulle dragit skiljelinjen mellan konst och konceptkonst – vilken kommer när idéen blir viktigare än estetiken”, skriver signaturen Doktorn i en av gårdagens kommentarer. Men det är fel tänkt. Det finns ingen sådan skillnad. Det moderna konstbegreppet konstitueras redan i sitt inledningsskede genom att inte ange några bestämda gränser. Och det var t ex möjligt att tänka sig att Rafael skulle ha varit lika stor som konstnär även om han hade blivit född utan händer.
Problemet är att konsten inte hänger samman med skönheten utan med den särskilda skönheten som inte är dekorativ utan något annat. Och detta annat vittförgrenar sig i estetikens olika riktningar vilken visar sig innefatta just det allting som så småningom blir bekräftat. Vi kan bara fundera kring ett av estetikens baselement: Det sublima. Att återge det sublima kommer alltid att handla om en idé, idén är viktigare än det eventuella verk som alltid måste misslyckas med sin uppgift. Men även inom andra områden kan man tala om konceptets övertag. Vad är Manets Frukost i det gröna om inte ett konceptuellt verk? Inte kan det direkt rosas för sin skönhet och inte heller för sin uttrycksfullhet.
Det som sker i konstutvecklingen är emellertid det som man alltid kan räkna med, konsten skapar sina normer. 1900-talets ledande normer är de ovan nämnda den harmoniska skönheten (som av förnyelseskäl måste framträda som disharmonisk – Är inte detta också möjligt harmoniskt?) och det uttrycksfulla. Den ena riktningen härledd från Cézanne, den andra från van Gogh. Eftersom upprepning inte är någon tänkbar möjlighet för konsten kunde estetiken förenklas till ren idé. Där var man redan på 1910-talet framme vid den svarta kvadraten. Jo, den behöver en idé för att skiljas från en svart kvadrat i allmänhet.
Konceptkonsten innefattar även den traditionellt estetiska konsten. Det finns inget som hindrar en konstnär från att välja precis vad man önskar. Däremot är det konstvärldens elit (som alltid) som bestämmer vad som är verkligt gångbart.
Konsten, i modern bemärkelse, har alltid varit konceptuell. Men ett av dess grundläggande koncept har varit att konsten skulle besitta en gudomlig essens som förmedlades av det gudomliga geniet, dvs. att den inte skulle vara ett koncept utan en upphöjd singularitet. Man kan naturligtvis tro på det om man vill men det låter inte alltför övertygande.