2087: Något om konstens karaktär

Signaturen Herr Maurus har lämnat några synpunkter angående det han menar vara konstens förfall till antikonst och nihilism. Han framhåller t ex att Jan Dibbets verk endast kan samla sådana människor som har förlorat förståndet. Sådana synpunkter är inte ovanliga och brukar komma från människor som helst talar om ”riktig konst”. ”arg skattebetalare” etc. Men något bör ändå sägas i denna stora fråga.

De exempel som jag nämnde igår kommer från Fluxusrörelsen. I den fanns det en nihilistisk ståndpunkt men en strängt strategisk sådan. Rörelsens grundare George Maciunas startade Fluxus för att utmana och förlöjliga ”finkonsten” och dess dragning till kapitalet. Hans tanke var att upplösa konsten genom Fluxus aktiviteter. Målet var att placera konsten i politikens tjänst för design och layout. Dock blev det inte så, de övriga deltagarna, och de var många, fann de kreativa uppslagen konstruktiva och man skapade en ny konstriktning som var både fascinerande och ägde humoristisk sans. I Fluxus deltog t ex Joseph Beuys som var allt annat än nihilistisk.

01 fetstol Beuys
Joseph Beuys: Fettstol

Men saken är långt mer komplicerad än så. Herr Maurus skriver att impressionisternas antikonst var ännu vacker – mycket vacker. Om detta får två saker sägas. På den tiden då det begav sig var publiken inte med på de noterna om skönheten. Och konsten påbjuder något annat än vacker. Konstbegreppet är uppbyggt så att det skiljer sig från det dekorativt sköna. Skönt skall äga något speciellt, ”ande”, som Kant sade. Konsten kompliceras dessutom av att den inte behöver karakteriseras som skön, den kan också vara uttrycksfull, alltså expressiv och även expressivt oskön. Den kan också vara sublim – och hur gestaltar man det sublima? Den kan vidare vara mycket annat, det komiska är t ex också en del av det estetiska. Detta inbyggda komplex i konstbegreppet samlas kring överskridandet. För att något nytt skall kunna skapas – och inte enbart bekräfta eller variera det man redan har – krävs att konstnären i sin egen subjektivitet skapar något som kan bli förebildligt. Denna process får sedan upprepas. Detta romantiska konstbegrepp gör det besvärligt att besvara frågan om vad som är konst eftersom det närmast kan jämföras med en osalig ande som betraktaren tycker sig uppleva. Men även när det romantiska geniet ställts åt sidan har konstvärlden inte övergivet andligheten, fördjupningen och den existentiella ambitionen.

Om man ställer frågan om det är nödvändigt att ett konstverk måste se ut som ett traditionellt estetiskt objekt inser man snart att det inte kan vara det. De enklast ting kan tillhandahålla de största ambitioner och fördjupning. Och hur gör man det utan att upprepa det som tidigare har gjorts? Dibbets gest kan vara ett sätt att avdramatisera konsten eller att pressa frågan om vad som är möjligt som konst. Men det kan också vara ett existentiellt uttryck. Publiken kan naturligtvis vara skeptisk och dra fram det eviga ”kejsarens nya kläder”, men det brukar handla om att man är dåligt påläst. Det finns vissa axelpunkter i konstens historia. En är som sagt impressionisterna, en annan Picasso och Matisse. Idag har de flesta kommit över detta vilket också gäller för Edvard Munch. Men hans målningar får snarare beskrivas som uttrycksfulla än sköna. Den nonfigurativa konsten är en annan punkt som en del av publiken fortfarande ser som oseriöst men strängt taget har det också fått sin upprättelse. Jag vet inte vilken uppfattning Herr Maurus har om Mark Rothko men ingen kan förneka hans övertygade strävan att närma sig det sublima.

01mark-rothko-white-over-red-1957-1351851253_org
Mark Rothko, Vit över rött, 1957

Och angående den icke nödvändiga skönheten, Magrittes målningar handlar uppenbart om något annat än att vara vackra.

Magritteelective-affinities33
René Magritte: Elective Affinities, 1933

Alldenstund konsten tillhandahåller överskridandet som drivmotor kommer den ofelbart att i sin mest avancerade form framställa och framlägga det publiken inte önskar. Detta brukar dock förändras med tiden. Men givetvis finns det gott om blindgångare.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

16 svar på 2087: Något om konstens karaktär

  1. Martin skriver:

    Så länge konstnärerna bär sig själva och så länge skattepengar inte läggs på konst och så länge de inte förfular allmän plats, eller, alternativt, allmänna platser avskaffas, så är jag nöjd. Tills detta välsignade tillstånd uppnås förbehåller jag mig rätten att tycka illa om både dem och deras alster.

  2. Herr Maurus skriver:

    Mycket bra Herr Lars:
    Alltså har Herr Maurus rätt! Herr Maurus har alltid rätt. Du medger att konst kan vara skön, uttrycksfull och sublim – om bara konstnärens bräckliga förstånd inte sviker honom, får nog tilläggas. Det är också bra att Du utgår från Kant, den store gudfruktige preussiska läromästaren, som ändrade sitt namn till Immanuel efter att i anden ha upptänts av den Den Heliga Skrift.

    Konsten börjar såldes i anden menar Du och förverklgas i ‘överskridadet’. Från anden till överskridandet. Du säger vidare att ‘överskridandet’, detta lilla hopp in i ‘terra incognita’, skall vara ‘förebildligt’. Men sedan säger Du att allt det nu sagda onödigt komplicerar konstbedömandet, att ett romantiskt konstnärsgeni blivit till en ohanterlig osalig ande och bör ställas åt sidan så konstvärlden ännu bättre kan finna ‘andlighet’, ‘fördjupning’ och ‘existentiell ambition’. Men detta innebär intet annat än socialism! Man gör sig av med sina stora andar. Man vill ha andlighet utan stora andar, utom Kant, som är död och ofarlig.

    Hur gestaltar man det sublima? frågar Du sedan. En stor ande vet mer än hela Din socialistiska konstvärld sammantagen. Herr Maurus akvareller är alltid sublima! Det är så med alla värden – antingen finns de eller inte – antingen ser man eller inte – hör man eller inte osv. och detta kan aldrig avgöras enhälligt på någon konferens i demokratisk anda om så hela konstvärlden skulle sammankallats – ty alla människor är olika, säger Herr Maurus. De har olika högt utvecklade andar, en del människor är andligen verkligt stora – men de flesta är små – och ordspråket säger, ‘stora män ser sig icke stora, små män icke små’.

    Men låt oss återvända till ‘överskridandet’! Konsten utgår från anden och fullbordas i ‘överskridandet’. Alla goda föresatser banar vägen till helvetet, säger likaså ordspråket, sålunda även alla ambitiösa konstteorier till antikonsten! Konstbegreppet är så uppbyggt att det skiljer sig från det dekorativt sköna förklarar Du – ja, sådant är alla teoriers öde – de måste alltid skilja ut någonting från en helhet – men när det gäller nutidskonst – samtidigt kunna deklarera att allting kan vara konst! Herr Maurus tar sig för pannan. Men ingen teori kan förklara något ‘värde’. Hur många gånger måste inte Herr Maurus upprepa denna sanning?! Ty värdet är överallt och ingenstans, liksom Jehova i Kants bibel och ‘Das Selbst’ i Jungs psykologi och även kvantmekanikens matematiska begrepp ‘elektron’ – vars verklighet infinner sig först efter vågfunktionens kollaps, dvs. utanför våra tankars räckvidd. Detta är mycket viktigt säger Herr Maurus! En synnerligen viktig iakttagelse.

    Likaledes är konstens hysteriska jakt efter nytt, nya grepp och vad allt det hittas på som ännu inte anses ha tänkts ut ett stort misstag – ity ‘värden’ är eviga. Antingen ser man eller inte, finns det i handen eller inte – såsom när Herr Maurus ägnar sig åt sina meditativa akvareller. Konstnären lånar sin hand till verket, om det så handlar om en liten akvarell Herr Maurus gjort, eller ett livstidsverk likt Nimis.

    De tre ovan givna bildexemplen är alla perfekta exempel på ‘antikonst’, av vilka två dock kunde intressera konstnärens personliga terapeut. Men om Du trots allt vill fortsätta tillbedja Ditt ‘Konstbegrepp’ – såsom Israels folk gjorde med sin Guldkalv när Moses gått upp på berget – skulle Herr Maurus råda Dig införandet av en liten konstbegreppets kollaps! Detta är Herr Maurus råd, Herr Lars. Så kan även dansandet kring Guldkalven komma till nytta, genom att verkligheten skiljes ut från teorin. Teorin började med att skilja ut ‘ett’ från ‘mängden’ – det är tankens egenskap och begränsning – den kan icke annorledes – och i Ditt fall genom att utrangera det dekorativa från konsten – dessvärre försvann därmed hela arkitekturkonsten också från Apollotemplet – men sedan måste Du tillföra ännu ett litet, men väldigt viktigt steg – kollapsa din teori när publiken anlänt till galleriet! Endast så får Du rätt på alltihop, Herr Lars. Sålunda säger Herr Maurus och Herr Maurus har rätt, ty Herr Maurus har alltid rätt.

  3. Lars Vilks skriver:

    Herr Maurus. Av helt naturliga skäl får jag vara kortfattad. Uppenbarligen behöver Herr Maurus en föreläsning för systemet jag presenterar är helt motsägelsefullt – om man accepterar premisserna.
    Konsten börjar med anden i konsten. Kant menade nog inte mycket mer än att det skulle vara lite extra krut i skönheten men hans efterföljare drog det i en annan riktning som blev förutsättningen för romantiken och modernismen: Konsten har en inneboende andlig kraft frammanad av det konstnärliga geniet. Det tror vi inte på längre och därför får vi hålla oss till att konsten och dess värde konstrueras av konstvärlden. Och konstvärlden har en stark konsensus av vad som är kvalitet vilket t ex framgår av konsthistorien.
    Eftersom allting kan vara konst kan också design vara konst. Men då skall det presenteras som konst i konstvärlden och inte som design i designvärlden. Om det presenteras som konst i konstvärlden får det finnas ett eller annat skäl som passar in i den rådande agendan – för att det skall bli någon konstkvalitet. Arkitektur är självfallet också en av konstarterna (liksom t ex litteratur och musik). Det är emellertid inte generellt, vanligt dussinbyggande väcker inget intresse i den bemärkelsen. Emellanåt letar sig arkitekturen in i bildkonsten; de främsta arkitekterna deltar ofta i utställningar och finns med på artfacts lista men i regel med blygsamma placeringar. Deras område är inte i första hand bildkonsten utan arkitekturen.
    Avskiljandet avser alltså olika verksamhetsområden. Bildkonsten har sina arenor, design har sina, arkitekturen sina osv. Det finns, förutom att agendorna skiljer sig åt, också praktiska skäl. Det skulle inte vara möjligt att genomföra en biennal som representerar alla konstarter och design/konsthantverk. Även bildkonsten är uppdelad. På de stora biennalerna är det internationell samtidskonst medan modernisterna har sina gallerier och museer, figurativa klassiker sina osv.
    Herr Maurus skriver att värden är eviga. Det kan han tycka om han så önskar men då hamnar han i den äldre konstuppfattningen om den inneboende kvaliteten. Det är ju en gång så att konstvärlden bestämmer och bryr sig föga om Herr Maurus konservativa tirader.

  4. Krister skriver:

    Varför är det så viktigt för så många att alltid ha rätt (när den vise vet att han ingenting vet)?

  5. Doktorn skriver:

    Lars!
    Alldeles oavsett Herr Maurus lite gammaldags synpunkter har du med bloggen 2087 åstadkommit sällsynt klara redogörelser för din konstsyn vi alla kan ha nytta av. De var mig en lust att läsa! Det betyder förvisso inte att alla fördenskull skulle vara överens – här ger jag Herr Maurus och hans olika nivåer beträffande människors andlighet rätt – men liksom Herr Maurus alltd anser sig ha rätt,
    kan du göra sammaledes. Dessutom är det din blogg och självklart är du därmed kung – i alla fall på bloggen. Vi andra får anpassa oss efter dina emellanåtat för lekmannen obegripliga antydningar om det stora högstämda – eller för all del ifall ‘konstvärlden’ så skulle mena, banala – eftersom konstens väsen är en personlig angelägenhet för alla – envar efter sina förutsättningar att uppfatta dess välsignelser.

  6. Lars Vilks skriver:

    Tydligen inser Doktorn inte att jag inte redogör för min konstsyn utan beskriver vad som gäller i konstvärlden. Vad är det i detta som skulle vara “lekmannamässigt”?

  7. CeDe skriver:

    LV, Det är vi, idioterna som inget förstår, som är lekmännen.

  8. Doktorn skriver:

    Lars,
    CeDe har rätt, du läste slarvigt, som om du i onödan förväntade dig klander! Men Lars – om 2087 inte var din egen konstsyn, utan endast en mild tillrättavisning av Herr Maurus – då väntar vi ännu med spänning på din egen konstsyn! Månde dristar man gissningen att den inte hannar allför långt ifrån Herr Maurus värderingar? Han verkar ju ändå vara en klok karl.

  9. Lars Vilks skriver:

    Jag har inget till övers för Maurus dåligt underbyggda funderingar. Min konstsyn skiljer sig inte heller från den som råder. Däremot är det en helt annan sak angående innehåll och gränsdragningar. Överskridandet är en självklar sida av konsten. Fanns inte den skulle man inte producera annat än upprepningar och variationer på det som redan finns.

  10. Herr Maurus skriver:

    Herr Lars! Jag ångrade redan mina inlägg för att på Din blogg kanske ifrågasatt din auktoritet lite mer än än god sed bjuder – att berömma, alltid berömma, så bloggaren/motståndaren inte härsknar! Men nu har Du redan härsknat och det bara för att jag uttryckte min övertygelse – inget annat – bara min demokratiska plikt att också göra min egen stämma hörd. Herr Maurus tvår härmed sina händer inför den beklagliga ovänskap ödet tycks ha ställt i vår väg. Måtte den dunsta med nästföljande soluppgång!

  11. Lars Vilks skriver:

    Det här handlar inte om att “ifrågasätta auktoriteter” som Doktorn insinuerar- Man får gärna kritisera om man önskar men emellanåt är kritiken inte särskilt väl underbyggd. Dina inlägg om konsten visar bara att du inte är insatt i ämnet och det är inte så märkligt sedan samtidskonst inte intresserar dig.

  12. Gräsklipparen skriver:

    Konsten har blivit så konstig i mångas ögon att det kanske är dags att klyva den i två delar: 1. Konst. 2. Avantgarde

    Det finns många konstnärer som aldrig får ställa ut i de fina salongerna, men många tycker deras verk är vackra. Dessa konstnärer försöker ibland efterlikna de mera framgångsrika genom att göra konstiga saker. Somliga gillar tilltaget, andra inte. Dessa konstnärer sysslar med vad de flesta kallar Konst.

    Sedan har vi dem som uppskattas mycket i konstvärlden och får stor uppmärksamhet. De är ofta gränsöverskridande. De har nästan alla gemensamt att folk i allmänhet tänker om deras alster “är detta verkligen konst?”. Deras verk är inte sköna. De liknar mest politiker på vänsterkanten. Deras verksamhet skulle kunna kallas Avantgarde.

    En fördel med uppdelningen är att det blir lättare att diskutera konst. Då kan konstvärlden hylla sina Anna Odellor (den minst sköna eller värdefulla konst jag kan tänka mig) och syssla med tramspolitik i allmänhet. Vi andra kan gå på konsthallar och titta på sköna ting och veta att nästa utställning också handlar om Konst, och inte Avantgarde.

    Kanske kan man säga att denna uppdelning redan finns. Men det vore bra om den vore explicit. Den skulle tillfredsställa många betraktare som oftast inte gillar Avantgarde, bl.a. mig.

    Vad tycker du Lars?

  13. Lars Vilks skriver:

    Så enkelt är det inte. “Avantgard” används inte längre eftersom det hänger samman med modernismens överskridande. Detta “avantgard” skapade framför allt överskridande av det estetiskt accepterade något som i förlängningen brukar bli uppskattat (t ex Matisse och Picasso). Sedan, som jag sagt, är det estetiska sammansatt med mer än det idealsköna. Den verkliga brytningspunkten är när den estetiska identiteten ersätts med den konceptuella. Detta kan vara politiskt och självfallet starkt vänsterpolitiskt men variationen är mycket stor. Se t ex Chris Marclays “The Clock” som fick guldlejon på förra Venedigbiennalen.

  14. Doktorn skriver:

    Lars och Gräsklipparen!
    Kring vår mästares berömda hus klipptes aldrig häcken eller gräset. Så låt oss harangera ‘Gräsklipparen’! Du skulle dragit skiljelinjen mellan konst och konceptkonst – vilken kommer när idéen blir viktigare än estetiken – såsom i Lars Vilks trädgård. Konceptet, eller idéen om trädgård föregick trädgårdens utseende. Den blev ett ‘readymade’ vårdat av väder och vind. Han ägnade istället all sin energi åt Nimis. Varje stormvält torn byggdes genast upp och och ständig kamp mot vandaler fördes. Nimis var därför inte konceptkonst, utan avsett att så stå kvar som ett konsten fäste mellan land och hav. Nu må Lars säga vad han vill, ty han är ju professor i konstteori och uppträder dessutom ständigt berusad – inte av alkohol – utan av sina tankar – men tankarna kom inte ‘à priori’ – utan liksom alkoholen ‘à posteriori’ och innerst inne är Lars också en konstnärssjäl och i gränsområdet mellan land och hav finns världarnas mötesplats. Detta i sägner och myter upprepade faktum blev jag själv varse när jag 1998 råkade hypnotisera min svägerska alltför djupt så en rysktalande osalig ande for in i henne och började samtala med min framlidne bror, som tillägnat sig ryska i försvarets tolkskola – oooch vi inte fick svägerskan tillbaka förrän vi vallade henne runt i en örlogshamn flera mil bort. Hon har aldrig talat ryska och kan än idag ingen ryska överhuvudtaget. På ursprungliga Nimis före branden på åttiotalet stod också inskriften: “Detta är en magisk plats. Härifrån når Du längre ut i världen än Du tror.”

    Så det hela är inte enkelt. Konceptet är är inte heller bröd, vare sig andligt eller fysiskt. Alla är vi klädda i pansar, som vore vi rädda att visa fram det lilla genuina vi döljer längst in. Men ibland kommer det fram.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.