Jan Dibbets (311) genomförde ovanstående projekt, Untitled, 1969. Möjligen kan man kalla det för en minimal performance. Den publik som eventuellt samlades på gatan nedanför hans fönster fick vid ett angivet klockslag se konstnären utföra den gest han visade på sitt inbjudningskort.
Vid den tiden handlade konsten mycket om dess gränser. Formens överskridande hade förlorat sin kraft och istället prövades att expandera konstbegreppet till kategorier som man normalt inte brukade förknippa med konst. Den tämligen naturliga reaktionen var att mena att det här inte var konst. Dibbets Untitled skilde sig drastiskt från den då fortfarande rådande estetiska identiteten i konsten. Dibbets var långt ifrån först på banan med dylika idéer. Redan i det tidiga 1960-talet utfördes otaliga absurda handlingar. Alison Knowles (1.346) skapade sitt verk Nivea Cream Piece 1962 som bestod i att ett antal personer gnuggade sina händer med niveakräm vid en mikrofon. Och redan 1960 förklarade Stanley Brouwn (564) att alla skoaffärer i Amsterdam utgjorde en utställning av hans verk.
Allt detta är historia och endast den dåligt uppdaterade (som det finns många av) kan få för sig att reagera mot konstens kategoriexpansion. Det medförde också att frågan Vad-är-konst? blev praktiskt taget ointressant. Allt kunde vara konst. Konceptkonsten förblev ändå en tämligen marginell företeelse ända tills 1980-talets postmodernism. Den överskridande potentialen i postmodernismen ägnades i stor utsträckning åt en uppgörelse med modernismens konstbegrepp.
Bokstavligen är det så att utan överskridande stannar konsten. Efter postmodernismen vidtog en ny och radikal omvälvning, steget ut i det socialkritiska innehållet. Detta gav utrymme åt vidare expansioner eftersom det finns gott om socio-politiska ämnen. Till detta kommer också feminismen krav på rättvis könsbalans och det omfattande företaget att skapa en konstvärld med representation från alla världens hörn. I det stora hela är allt detta genomfört. Konsten måste fortsätta och det vi har sett under det senaste decenniet är, som jag ofta hr ventilerat ”konsten som politisk aktivism” och ”konst som forskning”. Det förra har inte lämnat några imponerande resultat.
Berlinbiennalen 2012 där konstnärerna försäkrar att de har kraften.
Konst som forskning är alltså inte fråga om en enkel readymade, alltså att låta reguljär forskning framvisas som konst. Här är det istället fråga om stora ambitioner, nämligen att skapa en ny forskning som skänker världen en ny typ av (underförstått: ytterst värdefull) kunskap. Ännu finns inte mycket att hoppas på i denna avdelning.
Möjligen kan man säga att konstens ansträngningar att skriva om historien utgör ytterligare en kategori men man kan nog se det som en variation på det socialkritiska temat.
Emellertid är det inte lätt att säga vad nästa konstbegreppsliga expansion kommer att gå ut på.
Tja, det är väl ganska enkelt. Är alla möjliga teman avverkade så återstår väl bara temafritt.
Även musiken går igenom sina perioder av överskridande. Även då ville man ”skylla på” världskrigen. Det fanns dock musiker som blev världsberömda genom att snappa upp det som var på gång. Man ville anknyta musikskapandet till naturvetenskapen! Musiken skulle kunna förklaras med hjälp av formler och ett totalt nytt språkbruk, som ingen vågade erkänna att de inte begrep. De skrevs artiklar i de främsta musiktidningar. Man analyserade och förklarade och de djärvaste kompositörerna producerade formler som vilken kunnig matematiker som helst skulle genomskådat vid första anblicken.
Vad sägs om: ”Intervallspelet grundar sig på följande övertonsserien utvunna förhållandet: 5:4, 5:12, 8:9, 5:8, 12:5, 4:4 – det vill säga fallande stor ters, stigande liten decima, stigande sekund stigande liten ters, fallande liten decima + fallande stor sext.” Detta är bara en av de små musikaliska anvisningarna. De övriga skulle ta flera A4 sidor i anspråk. Darmstadt-eliten och alla som ville räknas som stora samtidskompositörer gick på det! Andra världskriget?
Förutsättningen för att ett verk ska definieras som ’konst’ är väl att utföraren är en erkänd konstnär. Kända konstverk i den här kategorin är Duchamps Fontain, John Cage 4 33. Kan det finnas en lista över denna typ av verk?
Ett snarlikt exempel är att Picasso betalade med check i förhoppningen att mottagaren skulle bedöma att värdet på namnteckningen skulle överstiga beloppet på checken.
Det är mycket enkelt Lars – processen Du med stor sakkunskap lotsar Din devota publik igenom konvergerar mot antikonstens sällsamma rike!
Jag skulle vilja att det handlar om vem som rimligtvis kan betraktas som konstnär, tröskeln är låg här. Men, som sagt, det handlar om kvalitet och spridning – och bekräftelse. Det finns listor på sådana verk men man skall komma ihåg att det finns hur mycket som helst. Standardverket är Lucy Lippard, konstens dematerialisering (hur det nu stavas på engelska) 1966-72.
Antikonsten, man skall erinra sig att denna, i motsats till icke-konst, uppfattas som konst även av dess motståndare. Det tidigaste exemplet på antikonst vara impressionisterna. Alla är naturligtvis inte förtjusta i konstens överskridande och vart den har lett, men det är en smaksak.
Molly:
Den vältempererade tonskalan leder till att harmoniläran ’endast har fem intervall’, liten och stor sekund, liten och stor ters samt kvart. Alla utom kvarten går de jämnt upp i oktaven. Övriga intervall är omvändningar av dessa nämnda fem. Men de bildar även serier – det finns en enda lilla sekundserie, två olika storasekundserier, tre olika lilla tersserier, fyra storatersserier och sedan kvartserien, vilken besöker samtliga tolv toner innan den återvänder och därför innebär harmonisk rörelse. Alltihop är centrerat kring de små terserna (det svårt att sjunga tre hela tonsteg i rad) och deras serier är tre och varför musik är ett trefaldigt logiskt system. Varje typ av flerstämmig harmoni kan betraktas vara kombinationer av nämnda serier med utvalda medlemmar och harmoniernas grundtoner medtagna, eller utelämnade. Denna enkla universella sammanfattning har jag använt vid skapandet av mina tre symfonier och min dubbelkonsert (2011-2014). Den innefattar enkelt det mesta (utom naturligtvis orientaliska kvarttonskalor), tom. tolvtonsmusiken i sin lilla sekundserie, med eller utan lagen att ingen ton får upprepas förrän trettonde gången och den finns faktiskt påvisad hos Sibelius, den lilla tersens lov i fjärde symfonin och serierna i den sjunde och sista. Så ovanstående – vilket kom till mig i ett visionärt ’direkt vetande’ (à la Edward Pols) den 3 februari 1977 kl. 19 på kvällen – gjorde mig till Sibelius’ efterföljare – och stafettpinnen vore härmed vidarebefordrad.
Herr Maurus världsbild är enkel och Herr Maurus har ännu inte förlorat förståndet, men hur skall man beskriva människorna, som eventuellt samlats på gatan utanför Jan Dibbets våning i väntan på att det stora geniet skulle göra sin tummen-upp gest? Ett kollektivt fall av att ha förlorat förståndet måtte det varit fråga om och säg mig, Herr Lars – om de då inte menade sig ha förlorat förståndet – vad handlade då hela spektaklet om? Vem ville bevisa vad?Impressionisternas ’antikont’ var ännu vacker – mycket vacker! Men dagens ’samtidskonst’ närmar sig alltmer ett slags kvantmekaniskt utplåningsstadium. Därför säger Herr Maurus ’antikonst’. Han kunde också sagt ’nihilistisk’ konst – nihil – intet alls överhuvudtaget – endast tröstlöst malande teorier!
Doktorn,
jeg leser med interesse om dine komposisjoner, (det kunne vært spennende å få høre, men jeg skjønner at det er litt vel frimodig å be deg legge ut eksempler her på bloggen).
Så er jeg også blitt nysgjerrig på en annen ting, og dette er lettere å spørre om: hvor opphører kunsten for din del, altså når blir samtidskunsten det som Herr Maurus kaller antikunst? (Jeg går her ut i fra at dere to har sammenfallende oppfattelser og interesser).
Det jeg utfordrer deg til er å peke på noen verk som ligger i grenseland, verk som har snev av antikunst i seg, men som etter ditt skjønn, ubestridelig holder seg innenfor kunstens domene. Jeg håper at du gidder – og at det er mulig.
Musik och matematik
”Den moderna naturvetenskapen har sitt ursprung i musiken, närmare bestämt i de musikaliska experiment som den grekiske filosofen och matematikern Pythagoras utförde på 500-talet före vår tideräknings början.”
/Nyteknik
Kim,
1) konst eller antikonst – nämnda begrepp är i kraft av att båda jämställts med ’konst’ sannolikt ’värden’ och torde därför varken kunna räkas eller halveras. Sålunda är jag rädd att jag måste bli Dig Din utfordring skyldig. Visserligen har Mäster Lars upprättat något slags rangordningslista på samtidskonstnärer, men vilken grad denna verkligen vill bedöma konstnärlig kvalitet är mig oklart, eftersom även detta är ett värdeomdöme rimligtvis avhängigt konstnärens och bedömarens själsliga överensstämmelser – eller istället vill belysa andra parametrar, t.ex. hur många dollar vederbörande lyckats sälja för osv.
2) Vore jag en bättre ’hacker’ skulle jag gärna lagt ut ett smakprov. F.n. är jag blott förmögen att bränna CD’n till intresserade.
Doktorn är uppenbarligen inte bekant med artfacts rankinglista. Den bygger genialt på en värdering av konstnärens cv och är alltså ingen jurybedömning eller baserad på försäljning: De konstnärer som väljs mest till de mest attraktiva utställningsplatserna får de högsta positionerna.
Mohammad
Phytagoras mätte strängars längd och fann ett systematiskt förhållande till tonhöjden. Hälften av en strängs längd gav grundtonens oktav. Det var kreativt av Phytagoras. Han före andra i musik – matematik forskning. Men toners fysiska avstånd har inte med musik att göra så som musik definieras. Längden på ett stycke tyg kan också mätas. Men ingen skulle hävda att det har något med en kreativ skräddares produkt, en varm vinterkappa till sin mamma att göra. Man har sett det här hyllandet av naturvetenskapliga produkter förr. Om en konstprodukt kan definieras i naturvetenskapliga termer, så blir det plötsligt mycket finare. Musiken blir viktigare med en formel som förklaringsmodell. Psykologin ansträngde sig till bristningsgräns för att efterlikna medicinsk forskningsstrategi. Min vän komponisten skrev mycket vacker musik. MEN han måste låna sin farbror, mattelärarens formelsamling och knåpa ihop en formel från hållfasthetsläran för att få det stora språnget ut i geniskapet. Jo han var ett Geni. Han var 18 år, autodidakt. Det var Adorno som gav honom epitetet. Berodde det på Farbrorns formelsamling?
Doktorn,
takk for svaret, det illustrerer et kunstsyn der den gitte problemstilling virker litt klumsete. Ville svaret blitt annerledes dersom jeg hadde spurt etter to verk som ligner hverandre der det ene må ses som kunst mens det andre faller utenfor det kunstbegrepet du forholder deg til?
Slik Lars nevner ovenfor, er artefactlisten unektelig en rangeringsordning som til enhver tid peker på kunstere med høyest aktualitet på verdensbasis. Det objektive aspektet gjør den interessant som metode. Når man studerer hva kunstnerne på toppen av listen har felles, og hvordan de skiller seg fra de som befinner seg lengre nede på listen, vil man kanskje komme fram til en forståelse av ulike aspekter som kan føre til suksess. Det gjelder også trekk som man tradisjonelt ikke vil gi betegnelsen ”kunsterisk”. I denne sammenhengen kan entrepenørskap være et slikt aspekt. For kunstnere som sikter høyt, er det viktig å være klar over disse mekanismene.
Jeg går ut i fra at listen som ble lagt for noen uker siden, der fem påtakelige kunstneriske trekk ble lagt fram, var laget med utgangspunkt i en analyse av artefactslisten. Resultatet ga ettertanker for min del og jeg vender stadig tilbake til den.
Jeg skulle virkelig gjerne høre noen av dine verk, og dersom det er hensiktsmessig (og mulig) å få Lars til å sende deg min epost adresse slik at vi kan utveksle postadresser, så bifaller jeg det.