Ett pedagogiskt exempel i samtidskonsten. Den pågående Venedigbiennalen hyser också den tyska paviljongen med temat ”Fabrik”. Konstnärerna visar upp en rad föredömligt politiskt korrekta projekt om flyktingar och kritik mot den neoliberala kapitalismen. Allt som sig bör och med respektingivande envishet skulle man kunna tillägga. Självfallet är det ingen som bryr sig om det här som ständigt återkommer som tema i ansvarstagande utställningar. Nu har man gjort ett förtvivlat försök att nå ut med en förlängning av sitt budskap genom att protestera mot de tyska nedskärningskraven gentemot Grekland. Konstnärerna kräver att inga besparingsåtgärder får företas inom sektionerna hälsa, kultur och undervisning. Det kan låta bra, men man undrar hur konstnärerna har tänkt sig de praktiska åtgärderna. Å andra sidan är detta en liten nyhet i konstvärlden och bara där.
Så agerar alltså de äldre konstnärerna (som har haft sin storhetstid under de senaste tio åren). Morgondagens konstnärer i Tyskland tycks inte vara lika engagerade i politiska spörsmål. Det kan förstås bero på att de ännu inte har lärt sig hur man uppnår stjärnstatus i konstvärldens elitstyrkor. Men det kan också vara en modifiering av diskursbildningen
Aftonbladets kulturredaktion jagar, av lättförståeliga skäl, politiska poänger på kulturarvets bekostnad. Det kan finnas motiv för detta men emellanåt får det nog kallas för lättsinnigt manipulerande med fakta eller att dra till med retoriska svängar. Martin Aagård har gjort sig ett namn i den här genren. Idag är han igång med ett utfall på den klassiska symfonimusiken.
Det kapitalistiska hotet – i Sverige – mot den klassiska symfonin är Johannes Brahms. Enligt vad Aagård påstår:
”Enligt en pinfärsk undersökning upptas den största delen av svenska symfoniorkestrars tid åt att spela verk av just Johannes Brahms (1833-1897). Känd för att vara lutheran, storslagen och ständigt pank. Ludvig van Beethoven och Wolfgang Amadeus Mozart spelas visserligen lite oftare, men eftersom Brahms skrev så himla långa symfonier ägnar svenska orkestermusiker mest tid åt att traggla sig igenom just hans noter.”
Brahms skrev emellertid inga ”himla långa symfonier”. Genomsnittligt är hans symfonier något längre än Beethovens men ingen av de fyra han åstadkom når längdmässigt upp till t ex Beethovens 9:a. Symfonins utveckling leder efter hand till längre symfonier. Brahms samtida Anton Bruckner, kunde skriva verkligt långa symfonier och i den avdelningen blev Mahler en genuin uppföljare. Ett skäl att Brahms symfonier är populära är förmodligen att de har en lämplig längd. Bortsett från just nu i Sverige är dock Brahms inte något absolut toppnamn:
The most-performed classical works of 2014
1. Handel’s Messiah
2. Beethoven’s Symphony No.7
3. Beethoven’s Piano Concerto No.5 (‘Emperor’)
4. Tchaikovsky’s Symphony No.6 (‘Pathétique’)
5. Beethoven’s Symphony No.3 (‘Eroica’)
6. Dvo?ák’s Symphony No.9 (‘From the New World’)
7. Richard Strauss’s Don Juan
8. Schubert’s Symphony No.8 (‘Unfinished’)
9. Beethoven’s Symphony No.5
10. Beethoven’s Piano Concerto No.3
Vad vore en Aagårds litania utan ett utfall mot något vitt herrefolk och ett lämpligt genusperspektiv?:
”symfoniorkestrarna gillar inte ¬bara män, de gillar framför allt tysktalande män. 41 procent av låtarna hade komponerats av tyskar eller österrikare. Näst mest populära (12,9 procent) var de ryska männen. Endast 10,2 procent av musiken var skriven av svenska tonsättare.”
Så kan man skriva om man vill spela dum. Stommen i den klassiska musiken är tysktalande och det är klart att Sverige såsom varande ett obetydligt område för den klassiska musiken inte har mycket att sätta emot. Sedan kan man undra varför Aagård plötsligt gör sig till försvarare av svensk nationell musik. Sista meningen borde lyda: ”Tråkigt nog är hela 10,2 % av musiken skriven av svenska tonsättare. Det beror säkert på extremhögerns nationella stormvindar som sveper in över landet från Europa.” En ännu mer extrem nationell hållning intar Aagård när han vill ha Göteborgsprofiler i Göteborgsmusiken.
Kvinnliga kompositörer är lite mera förekommande än man kan tro. Men det är tämligen självklart att möjligheterna för kvinnor att göra karriär som komponist under 1800-talet var starkt begränsade. Även om det finns exempel på goda kvinnliga kompositörer är det svårt att finna någon som är tillräckligt bra. Ta t ex Louise Farrencs 3:e symfoni, 1847. Lite Mendelssohn, men räcker det?
Så klagar Aagård på att publiken inte får lyssna på samtida musik. Han får veta om detta:
”Det låter som vanlig klassisk musik. Publiken vet inte ens om de vill ha den nya musiken, för de har aldrig fått höra den.”
Det blir inte riktigt bra. Tänk bara om man erbjöd den seriösa publiken målningar i Monets och Renoirs stil. Lika intagande och med ljuvliga färger. Denna lilla men avgörande skillnad. Originalet har varit kontroversiellt innan det blev klassiskt konventionellt. Att gå direkt till klassiskt konventionellt är en annan historia.
Så alldeles tidstypiskt är Aftonbladets serie om nedgörandet av litterära klassiker som sålunda framvisas som döda. Att ge sig på en klassiker från ett nutidsperspektiv har många strategiska fördelar. Dels känner sig nutidsrepresentanten överlägsen i insikt och dels uppfylld av den moraliska rättvisa som man i äldre tider hade svårt att föreställa sig. Den senaste överkörningen drabbade Erik Lindegrens Mannen utan väg. För exekutören Göran Greider är språket för överlastat och har ett militant drag. Till slut är det ändå något som bevekar Greider. Han tycker sig se en mening som associerar till båtflyktingar. Ja, det får man säga, båtflyktingar är sexigt, men Greider blir ändå inte övertygad om Lindegrens förtjänster.
Klassikerna har den egenarten att än passar de in i en tidsmelodi och än gör de det inte. För en tid som utger sig för att vara den ultimata kungörelsen om alltings rättvisa & rättfärdighet är det en dygdens gärning att få visa upp sin överlägsenhet. Även i bildkonsten kan man spåra fenomenet. Många av 1800-talets salongsmålningar uppnådde klassikerstatus för att sedan försvinna i djupet – och för att ännu senare stiga upp ur detsamma. Och jag minns min utbildningstid som konsthistoriker på 1970-talet. Studenterna stod framför Krøyers Hip Hip Hurra! Det där var just ingenting annat än ett överarbetat salongsstycke fick vi veta. Några år senare kom det nordiska ljuset och då blev det annat ljud i skällan.
Tidigare har man sågat Jack KerouacsOn the Road och James JoycesUlysseus. Nåja det här projektet kommer att misslyckas eftersom de påhoppade klassikerna är alltför etablerade för att försvinna. Men säkert handlar det om att vilja provocera. Annars kunde man valt mera rimliga förslag. Jag har t ex svårt att tro att Esaias Tegnérs Frithiofs saga kommer att återvinna sina läsare.
