Så alldeles tidstypiskt är Aftonbladets serie om nedgörandet av litterära klassiker som sålunda framvisas som döda. Att ge sig på en klassiker från ett nutidsperspektiv har många strategiska fördelar. Dels känner sig nutidsrepresentanten överlägsen i insikt och dels uppfylld av den moraliska rättvisa som man i äldre tider hade svårt att föreställa sig. Den senaste överkörningen drabbade Erik Lindegrens Mannen utan väg. För exekutören Göran Greider är språket för överlastat och har ett militant drag. Till slut är det ändå något som bevekar Greider. Han tycker sig se en mening som associerar till båtflyktingar. Ja, det får man säga, båtflyktingar är sexigt, men Greider blir ändå inte övertygad om Lindegrens förtjänster.
Klassikerna har den egenarten att än passar de in i en tidsmelodi och än gör de det inte. För en tid som utger sig för att vara den ultimata kungörelsen om alltings rättvisa & rättfärdighet är det en dygdens gärning att få visa upp sin överlägsenhet. Även i bildkonsten kan man spåra fenomenet. Många av 1800-talets salongsmålningar uppnådde klassikerstatus för att sedan försvinna i djupet – och för att ännu senare stiga upp ur detsamma. Och jag minns min utbildningstid som konsthistoriker på 1970-talet. Studenterna stod framför Krøyers Hip Hip Hurra! Det där var just ingenting annat än ett överarbetat salongsstycke fick vi veta. Några år senare kom det nordiska ljuset och då blev det annat ljud i skällan.
Tidigare har man sågat Jack Kerouacs On the Road och James Joyces Ulysseus. Nåja det här projektet kommer att misslyckas eftersom de påhoppade klassikerna är alltför etablerade för att försvinna. Men säkert handlar det om att vilja provocera. Annars kunde man valt mera rimliga förslag. Jag har t ex svårt att tro att Esaias Tegnérs Frithiofs saga kommer att återvinna sina läsare.
Tack för en intelligent och humoristisk text just så här inför sängläget!
+1
Greider är en ””instabil människa som slits sönder av sin tid”
Sagt av honom själv men då handlade om att känna empati för en Islamist som mördat judiska barn I Toulouse.
Citatet förtjänar klassikerstatus som exempel på hur dårskapen brett ut sig hos dem som inte insett att de inte är vänster, som har tappat greppet om verkligheten och att det enbart är prestige och den egna positionen det handlar om.
”instabil människa som följer islamsk doktrin” borde han väl ändå ha skrivit i ärlighetens namn?
Instabil muslim som sliter sönder när han får tid.
Det mesta vänstern företar sig är tänkt att ge utdelning i det långa loppet. Därför gäller det att förändra människors attityder, så att de sammanfaller med vänsterns. Allt som följer av attityder händer nästan automatiskt.
Därför är det intressant för personer som Greider, en av kulturvänsterns mest subversiva personer, att pröva sig fram. Det gör man bäst genom att ge sig på klassiker. Ju äldre klassiker desto bättre. En äldre klassiker har haft inflytande under lång tid och kan man rucka lite på dess position är extra mycket vunnet. Om inte, är ingenting förlorat, attacken är fort glömd, han skojade ju bara, och det är bara att ge sig på nästa klassiker.
Vore Grejder och hans pack seriösa kulturpersoner och inte kommunister (=folkmördare) i kulturhatt, skulle de istället skriva något nytt om något nytt, eller diskutera klassikerna på något intressant sätt som även jag skulle orka läsa.
väl analyserat
De artiklar i AB du länkar till kan inte ses som litteraturkritik. Är de verkligen tänkta att vara det? De är moderiktiga alster av överåriga tonåringar. Känner för att använda könsord, men avstår. Fy f*n vilket trams! Verkligen patetiskt!
Inte konstigt att AB är på väg att ruttna bort. Besviken över att processen är så utdragen.
Nej, det är inte litteraturkritik i gängse mening utan ett försök att skapa läsvärde genom att skaka fram något som kan verka provocerande.
Apropå vänsterns blinda öga mot det islamistiska våldet så har Charlie Hebdo just aviserat att det inte blir fler mohammadteckningar.
Greider lär fira ikväll.
Greider…
http://janmilld.files.wordpress.com/2014/09/hua.jpg