2106: Diskussionen om konstvärldar

Diskussionen om konstvärldar med signaturen Pöblen fortsätter. Det uppskattar jag. Så här skriver denne:

”Lustigt att du tar upp LTTR som svar på mitt inledande exempel. Ett extremt publikt och lättillgängligt konstnärskap. Det är talande att detta kanske är det enda du känner till från denna slutna separatistiska värld. Har du någonsin funderat över allt inom denna värld du INTE känner till. Du ser på en publik front och fasad som ställer ut på Tensta, men ser du de myriader av läger, naturteatrar , magasin, filmer osv som cirkulerar med uttalat, men informellt, förbud mot att blanda in patriarkala strukturer. Är det inte konst det som görs inom den separatistiska gruppen, och finns det inte en egen elit som har tolkningsföreträde inom den gruppen, ett tolkningsföreträde som trumfar, säg, venedigbiennalen?

Jag har inget problem med eliter, men jag vill att det ska uttalas i plural. Precis som konstvärldar. Att tro något annat är enfaldigt.”

Här är frågan vad som skall räknas som konstvärldar. Det är självklart att utgångspunkten för att bestämma vad som är en konstvärld är det som kvalitativt och kvantitativt dominerar. I princip är det samma väg man måste gå om man skall bestämma vad som är konst. Var finns den, hur är den? Att man snabbt finner fram till modernismen och den internationella samtidskonsten är inget överraskande. Där bibehåller man en tradition utifrån konstbegreppet vars bakgrund manifesteras med konsthistorieskrivningen och den litteratur som finns i ämnet. Vi har också det specifika beteendet inför konsten, alltifrån hur man närmar sig konstverk till hur de behandlas av kritiker osv. Men en fråga, som Pöbeln drar fram, är vad som skall räknas som konstvärldar då de uppenbart inte sammanfaller med den gängse konstvärldens normer. Skall man tala om konstvärldar utanför de normala stråken får man se vilka förbindelser som finns. Som exempel kan jag nämna (det kommer från en sociolog som har skrivit om just konstvärldar, minns på rak arm inte hans namn och jag har tyvärr inte tillgång till mitt bibliotek) hästmålningar. Det finns hästmålare som gör bilder av hästar som vinner tävlingar. Detta uppfattas inte som konstbilder utan är målade bilder av hästar avsedda för en specifik publik. Men, som man kan tänka sig finns det ändå en del av dessa målare som närmar sig konsten och som också blir uppmärksammade av t ex gallerister. Genom att målningarna ställs ut i konstgallerier skapas en förbindelse till denna värld. Någon kanske undrar vad som menas med att ”närma sig konsten”. Det innebär t ex att ta intryck av stilar och traditioner som bygger upp konstnormerna. Kanske väljer en hästmålare att anlägga ett lätt impressionistiskt eller expressionistiskt drag i sina målningar.

Om man jämför detta med Pöbelns grupper som motsätter sig ”patriarkaliska strukturer” i konsten kan man fundera på om det är samma modell. Jag är inte helt klar över vad ”patriarkaliska strukturer” betyder men förmodligen får man inse att konsten som sådan (i modern mening) är en patriarkalisk struktur. Frågan är då vad man åstadkommer för något, vilka kriterier man har för att kalla något för konst. För det finns gränser. Skulle någon få för sig att betrakta enbart fotboll som konst (”fotbollskonst är konst”) torde man få tala om ett komplett missförstånd. Det hindrar självfallet inte att en sådan riktning kan bedriva sin verksamhet och skapa sina egna eliter. Men det är ingen konstvärld.

Man får också komma ihåg att i konstvärlden finns en stark feminism som under lång tid har bearbetat konstens patriarkaliska strukturer. Antalet kvinnliga konstnärer och konstvärldsagenter har blivit mycket stort och det är ingen tvekan om att de får gehör för sina synpunkter. Men de accepterar konstens grundläggande principer och beteenden även om dessa möjligen kan ses som patriarkaliska strukturer. En patriarkalisk struktur är t ex det manliga geniet av gudomlig natur. Detta är givetvis ratat. Men frågan är om t ex originalitet och överskridande skall räknas till de patriarkaliska strukturerna. Eller om manlig närvaro är ett problem. Liksom ”fotbollskonsten” kan dessa antipatriarkaliska utövare bygga upp sin verksamhet som de önskar. Eftersom jag inte är insatt i dessa hanteringar kan jag inte bedöma om man rimligtvis kan tala om konstvärldar.

Pöbeln vill kalla konstvärlden för en sluten värld. Det är den inte eftersom alla som har en aning om vad konst handlar om hör dit. Elittrupperna är naturligtvis mindre eftersom det kräver mycket mer av kunskap och radikalitet att räknas dit. Samtidigt får man komma ihåg att de ändå märks genom t ex vanliga medier och tidskrifter.

Artfacts listar ca en halv miljon konstnärer. Åtminstone 100 000 av dessa bör kunna räknas till samtidskonsten. Och då är det bara konstnärerna vi talar om.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

47 svar på 2106: Diskussionen om konstvärldar

  1. Doktorn skriver:

    “Pöbeln’ vill kalla konstvärlden för en sluten värld. Det är den inte eftersom alla som har en aning om vad konst handlar om hör dit.”

    Alltså kan ‘Pöbeln’ ha rätt!

  2. Från Graven skriver:

    Vissa patriarkaliska strukturer. Inte alla.

  3. Kin skriver:

    Jeg vet ikke mer om artefactlisten enn hva jeg har lest om den her på bloggen, men jeg mistenker at en stor andel av kunstverkene i kunstverdenen er bilder. I dag produseres det enorme mengder med bilder utenom kunstverdenen. Bare på instagram og FB legges det ut tusenvis av fotografier hvert minutt verden over.
    La oss si at en person, som ikke ser seg som en del av noen kunstverden, legger ut en liten serie med bilder hvor det kommer fram en tydelig ide/konsept. Sett at en kunstner kopierer ideen, men lager nye bilder som ligner til forveksling, og stiller ut konseptet i et kunstgalleri slik at bildene blir kunstverk. Hvordan vil dette virke tilbake på opphavet? Jeg ser her bort i fra en diskusjon omkring opphavsrett. En annen situasjon som kan være relevant å tenke seg er at kunstneren stiller ut bildene hun lot seg inspirere av. Snakker vi da om readymades?

  4. Doktorn skriver:

    Kin,
    mig synes Du har satt fingret på alla orimliga ställningstaganden Dickies konstteori tvingar ett människe med analytisk tankeevne til!

  5. Lars Vilks skriver:

    Det du skriver om är mycket vanligt. Det hände t ex för Richard Prince att ägaren till upphovsrätten reagerar. Hur som helst handlar det om att något förflyttas från icke-konst till konstvärlden. I och för sig inget märkvärdigt.
    Tidigare frågade du om “obegriplighet” som jag har beskrivit som en väsentlig del av ett konstverk. Det är helt enkelt så att konstnärer sällan vill lägga fram ett entydigt innehåll. Därför blir innehållet inbakat i omständigheter som gör saken oklar, mer eller mindre, allt efter smak och behag.

  6. Doktorn skriver:

    Konstnären vill uttrycka något han inte har ord till i kategorin ‘obegriplig’, men konstteorin tillhör en annan kategori – den begripliga och i rationella tankegångar uttrycksbara. Detta måtte innebära olösliga problem.

    Aglaja Ivanovna spurde Idioten i Dostojevskijs roman om han höll med om det finns två sorters förstånd – ett högre och ett lägre – vilket hennes uppvaktande kavaljer, en ‘furst S-J-punktum’ inte förstod.

  7. Lars Vilks skriver:

    Det här är väl känt i konstteorin och är inget större problem. Konstens egenart är att överskrida det befintliga. När obegripligheter och irrationella element förs in i konsten är detta helt i överensstämmelse med konstteorin. Vad som brukar ske (förutsatt att någon blir intresserad) är att betydelser skapas av kritiker/betraktare. Dessutom omvänt, är verket för entydigt kan kritiker/betraktare komplicera det.

  8. Kin skriver:

    Takk for svarene.
    Dette med ubegripelighet handler altså om det motsatte av overtydelighet. Likeledes kan det være det samme som overtydelighet, gitt at kritiker/betrakter kompliserer sin analyse.
    Jeg skal se litt nærmere på Richard Prince.

  9. Doktorn skriver:

    Överskridandet kan konstteorin förnimma – men jag drar mig till minnes tiden då det ansågs att ‘alla tavlor redan var målade’. Jakten på oprövade motiv kan stimulera galenskap a la lilla fröken Odells performance och snart nog måste man mörda ett dussin människor för uppnå överskridandet – om man vill citera Dostojevskijs romanfigurer. K-teorin önskar av alla krafter förklara det oförklarliga, men dess råd och anvisningar lider av det faktum att det essentiella – unga fröken Aglaja Ivanovnas högre intelligens – uppenbarligen blivit ett tvistefrö mellan konstnärssjäl och akademi.

  10. Lars Vilks skriver:

    Måleriet har ingen stor konjunktur i överskridandet men det finns många andra tekniker. Och det behövs inga våldsamheter för att åstadkomma effekter. Just nu kan jag erinra om Tania Brugueras projekt om yttrandefrihet i Havana. Det räckte för att konstvärlden skulle bli omskakad. Jag vet inte var du har fått det ifrån att konstteorin önskar av alla krafter förklara det oförklarliga.

  11. Doktorn skriver:

    Jag föreställer mig konsten inte är främmande för det sublima i ord icke uttrycksbara och dit når teorin inte efter.

  12. Lars Vilks skriver:

    Konstteorins uppgift är inte att uttrycka det sublima utan att behandla det som estetisk kategori. Framför allt att avgränsa det: Allting som inte kan uttryckas med ord är ju inte sublimt. Filosoferna under 1800-talet var naturligtvis klara över att filosofin inte kan nå det sublimas singularitet, Det Absoluta. Men man hade föreställningen (t ex Schelling) att konsten hade den möjligheten.

  13. Doktorn skriver:

    Allting som inte kan avgränsas med ord är ju inte sublimt? Detta måtte vara ett hemmakok och 1800-talsfilosofer hit och dit – Du hade ju ett utmärkt tillfälle att bekanta Dig med mina fynd på orådet vid tidigare ventilationer av ‘Konsten’. Fröken Aglaja Ivanovas ‘högre intelligens’ är viljans kontra tankens intelligens, vilken senare alltid är beroende av objektets integritet och därför förpassats till det strax förlidna – medan viljan finns i nuet och har makt att förändra – dvs. utgör den äkta kreativitet alla tror de funnit receptet till. Jag har sagt det många gånger – parapsykologin har lärt oss mycket. Ovannämnda tog mig en hel mansålder att ‘komma på’. Det är en skatt.

  14. Lars Vilks skriver:

    Doktorn kan tänka på de enklaste handlingar som att t ex avläsa en stämning eller uppfatta vad någon uttrycker i en konversation. Det hör inte samman med det sublima. Resten av texten måtte väl vara hemmakok. Parapsykologin position är minst sagt kontroversiell.

  15. Doktorn skriver:

    Lars,
    Du tycks vara språkrör för de konservativa tvivlarna och motståndare till varje nyhet, vilken stör den gamla ordningen Du en gång lärt Dig. Har Du bekvämat Dig att någonsin själv undersöka parapsykologins små enkla experiment? De är minst lika lätt utförda, som anammandet av bakåtsträvandes argument om nämnda parapsykologis skadlighet för ‘vetenskapernas’ rykte. Den sig till vad det ‘anses’ förlitar … går miste om mycket … framför allt sin originalitet.

  16. Lars Vilks skriver:

    Det finns många original men alla är inte originella.

  17. anubis skriver:

    Det verkar som om Doktorn vill att konstvetare ska syssla med parapsykologi och drömtolkning istället för konstvetenskap.
    Men det finns inget som hindrar konstnärer som är intresserade av Jung och parapsykologi att delta i konstvärlden bara de håller tillräckligt hög kvalitet.

  18. Doktorn skriver:

    Om man har kläm på vad parapsykologi innebär behöver man inte ständigt och jämt hänvisa till förlegade 1800-talsfilosofer, vilka väsentligen misslyckades klarlägga grunderna till djupa upplevelser, eftersom de var slavar under sina allt överskuggande tankar. Medan dagens skribenter överbjuder varandra med sina ‘allmänt vedertagna’ åsikter – tycks de alldeles missat betydelsen av Jung’s djuppsykologi, dess kollektiva omedvetna, Unus Mundus och ‘Das Selbst’. Den religiöst tonade upplevelsen av det senares närvaro i det omedvetna fruktade Jung på sin tid kunde stöta bokstavstrogna kyrkomän och parapsykologi upphäver definitivt gränsen mellan Innanvärld och Omvärld. Detta sker om viljan aktiverats. Tanken står inte längre överst på prispallen. Utan vilja blir den till intet gagn överhuvudtaget.

    Tro, hopp, kärlek och även konst får en helt ny förklaring när dessa inte längre behöver dömmas efter våra tankar, utan kan mätas med den lilla fria vilja var och en trots allt verkar ha gömd någonstans i sitt medvetande. Det allra märkligaste härvidlag är Innanvärldens och Omvärldens sammanblandning med varandra. Tanken kan bara förvånat se på.

  19. Skrattare skriver:

    “Här är frågan vad som skall räknas som konstvärldar. Det är självklart att utgångspunkten för att bestämma vad som är en konstvärld är det som kvalitativt och kvantitativt dominerar. I princip är det samma väg man måste gå om man skall bestämma vad som är konst. Var finns den, hur är den? Att man snabbt finner fram till modernismen och den internationella samtidskonsten är inget överraskande.”

    Men är inte samtidskonsten och modernismen egentligen totalt irrelevant? Ett historiens blindskär som visat sig vara en återvändsgränd. Inte så roligt att höra kanske för den som förslösat hela sitt liv på att bidra till denna meningslösa verksamhet. Ett samtal om verklig konst:

    https://www.youtube.com/watch?v=cEProM1NcvU

  20. Lars Vilks skriver:

    Scruton och Nerdrum, jodu, glada gossar som tyckte det var bättre förr. Men eftersom man nu, var man än står, håller på att konsten måste förnya sig blir alla vägar till slut återvändsgränder. Så med det akademiska, så med modernismen och så med den form av samtidskonst som vi har på banan just nu. Så det gäller att komma med något mer än det vi har. Å andra sidan kan man säga att hela idén om konsten är en missuppfattning som levererats av den tyska filosofin och som anammats av ivriga konstnärer och deras med- och motståndare.

  21. Skrattare skriver:

    “Scruton och Nerdrum, jodu, glada gossar som tyckte det var bättre förr. Men eftersom man nu, var man än står, håller på att konsten måste förnya sig blir alla vägar till slut återvändsgränder.”

    Det är ju uppenbart att konsten var bättre förr än nu. Det är odiskutabel sanning för alla som har ögon att se med och inte, genom sin uppenbara oförmåga att skilja strunt från det substansiella, trätt in i “konstvärlden”. Du kan skriva hur långrandigt du vill om att det inte är så. Men du har likafullt fel.

  22. Lars Vilks skriver:

    “Uppenbart”, “odiskutabel”, skriver du. För vem, för dig och en skara entusiaster? Och hur vill säga att det gick snett i konsten? Var det Delacroix, Courbet, impressionisterna, Cézanne eller rentav Picasso som felade? Eller Duchamp? Och vad kan man leverera från Nerdrum & Co:s sida?

  23. Doktorn skriver:

    Skrattare,
    Du har rätt. Det är dags att syna Kejsarens skräddarmästare. Lars kan också ha rätt att allihop är en fåfäng fiskefärd med gamla förlegade intellektuella redskap.

    Botemedlet finner Ni ovan i mina kommentarer till 2106. Tidigare trodde man tanken var filosofens enda rättesnöre. COGITU ERGO SUM är visserligen sant – men vem tänkte – vem var CARTESIUS? Vilka äro vi i Nuet … detta eviga Nu vi aldrig lämnar. Om vi kan vakna upp från vårt vardagliga hypnotiska drömtillstånd mer alla idéer och teorier finner vi vår lilla vilja, vilken alltid funnits i Nuet och kan visa sig genom parapsykologiska experiment att vara en liten smula övernaturligt till och med.

    Det är naturligtvis här vi borde söka kreativitetens källa – så vi med lugnt samvete kan lämna den samtida konstvärldens alla dumheter därhän.

  24. Jor-El skriver:

    Som om någon komprimerat hela vilks.net, kört det i en mixer och serverat allt i en smoothie med paraply-dekoration – voila!
    http://unvis.it/www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article21265172.ab

  25. Från Graven skriver:

    Påminner om när Karlskrona på 80-talet skulle ha ett par veckor med konstinstallationer tvärs över staden.

    Det blev plastdunkar och nylon-rep upphängda i träden; en Armanikostym upphängd i ett av flottans gamla kastell ute på ett skär, vilket gjorde att ingen dödlig kunde komma åt att se kostymen, men kunde ändock leva i förvissningen att vid en viss tidpunkt på dagen “så faller solens strålar in genom en av skottgluggarna och belyser kostymen”.

    Det var strålande roligt att få ta del av Karlskronabornas reaktioner, vilka liknade en blandning av misstro och helig vrede.

    Frågan “är det här konst” ställdes naturligtvis av både invånare och de två lokala tidningarna.

    Frågan avgjordes av en Karlskrona-bo som försäkrade att det visst var konst! Till och med stor konst… att kunna pungslå varvsarbetarna deras genom hårt arbete förvärvade skattepengar för att hänga upp plastdunkar i träden i utanför systembolaget!

    Det är ju en konstdefinition som kan få konkurrera med den institutionella.

  26. Lars Vilks skriver:

    Här blev Från Graven populist med en billig vits. Den är tämligen tröttsam den gamla välkända växlingen med det breda konstbegreppet och Konst. Det breda konstbegreppet kommer från det grekiska techne, alltså teknikbegreppet: Allt som kräver någon form av teknik är konst: Det är en konst att laga mat, att åka slalom, att sköta kreatur osv i all oändlighet.

  27. Från Graven skriver:

    För mig var situationen prekär.

    Jag kände både Armanikostym-verkets upphovsman, Peter Dacke, som var och gästade i sommarstugan under konstveckorna, och han som i lokalradion fällde konst-kommentaren – Karlskronas hamnkapten – som var granne med sin egen sommarstuga i skärgården.

    Jag vågade aldrig berätta för hamnkaptenen att det var Armanimannen som drack morgonkaffe på altanen.

  28. Från Graven skriver:

    Han hade f.ö. varit sjöofficer på Fylgia, Sveriges sista pansarkryssare (jodå, vi har haft en sådan), på vilken “Flottans Kavaljerer” med Åke Söderblom spelades in.

  29. Skrattare skriver:

    “”Uppenbart”, ”odiskutabel”, skriver du. För vem, för dig och en skara entusiaster? Och hur vill säga att det gick snett i konsten? Var det Delacroix, Courbet, impressionisterna, Cézanne eller rentav Picasso som felade? Eller Duchamp? Och vad kan man leverera från Nerdrum & Co:s sida?”

    Du ser väl att Cézannes och Picassos målningar mer påminner om barnets kluddande än om ett excellent utfört verk av en yrkesstolt vuxen? Detta ser jag och alla andra som inte tillåtit oss att besmittas av konstteorin, en av dessa många intellektuella häxbrygder, som med ett stolligt abrakadabra förvandlar dilettantism till något som står över det sant sköna.

    Ord spelar en helt obetydlig roll i ett sammanhang där vi vill urskilja vad som är god och dålig konst. Vi kan inte med ord varken förmildra eller förminska en målnings sanna kvalitéer. Man kan skriva hur omfångsrikt och ordrikt som som helst, försöka förklara varför dilettantismen står över det sant sköna. Till slut återstår ändå det enkla att vi ju har ögon att se med. Detta kan lyckligtvis ingen konstteori med allt sitt snicksnack trolla bort.

  30. Lars Vilks skriver:

    Vad som är skönt är dock en smaksak, det får du väl hålla med om? Kunde du ge några exempel på något “sant skönt”?

  31. Lars Vilks skriver:

    Även bland anhängare till det akademiska måleriet brukar man inte vara särskilt entusiastiskt inför Hellqvist kostymbal med teatrala gester. Dessutom är nästan allting historiskt fel. Bättre än så borde du kunna få fram.

  32. Från Graven skriver:

    Är det juden som tvingas överlämna sina rikedomar till de kristna urskandinavierna som tilltalar i målningen, Skrattare?

  33. Skrattare skriver:

    Historiska felaktigheter och kostymbal må det ju vara. Men du ser väl att Hellqvist målning är bättre än Mamma Anderssons målning? Hon gestaltar ett kafferep där damernas utslag och krämpor diskuteras, eller? Varför har konstnären spillt ut svart färg över tavlan? Det är obegripligt. Man mår dåligt av att se på den. Du kan väl inte förneka att Hellqvist vida överträffar Andersson som målare. Han är långt mer tekniskt skicklig än Andersson. Eller målar hon med vänster fot för att det inte ska bli så bra? Vilket av verken föredrar du?

  34. Skrattare skriver:

    Från Graven: Nej.

  35. Lars Vilks skriver:

    Hellqvist är tekniskt skicklig i den akademiska gnetstilen. Men det slutar oftast med att målningen blir en anekdotisk historia där forminslagen inte kan prestera något. Ett undantag är Cederströms Karl XII:s likfärd. Visserligen är det en historisk anekdot men det händer saken i den målningen. Mamma Andersson är naturligtvis skickligare än Hellqvist i den expressiva stilen. Det hon gör är inte lättvunnet, hon har en lång utbildning bakom sig. Den akademiska gnetstilens stelhet lärde man sig motverka genom mindre exakthet i detaljerna. Zorn var mästerlig i detta. Snabba penslar. kontroll över helheten, där blixtrar det till. Du skrev tidigare att Picassos målningar kunde göras av barn. Du är väl klar över Picassos akademiska teknikkunnande?

  36. Lars Vilks skriver:

    Snarare ett behov av bilder och visuella framställningar. Sådana kan ibland också bli konst men det är en annan historia.

  37. anubis skriver:

    Att äldre konst kan upplevas som bättre beror nog på att det som finns bevarat är det bästa från sin tid och har samlats på museer och i konstböcker. Men det gjordes en hel del dålig konst förr i tiden också.
    Om 100 år kanske man tycker att vår tids konst var bättre eftersom bara det bästa bevaras.

  38. Från Graven skriver:

    Men…

    visuella framställningar är en sak, men stiliseringen som många av dessa “grottmålningar” uppvisar måste väl ändå sortera under konst?

  39. Lars Vilks skriver:

    Visst sorterar de numera under konst. Eftersom vår tid, med det moderna konstbegreppet, kan läsa dem som konst så blir det konst. Allt enligt den institutionella konstteorin.

  40. Från Graven skriver:

    Innebär detta att de fick vänta tills 1971 med att bekräftas som konst?

  41. Lars Vilks skriver:

    Det är inte den institutionella teorin som skapar konsten. Den beskriver bara vad som försiggår i konstvärlden. Det brukar sägas att det var Picasso som gjorde grottkonsten till konst genom att man såg likheterna mellan hans och grottornas tjurar.

  42. Från Graven skriver:

    Detta var fortfarande före 1971

  43. Från Graven skriver:

    Så…

    följer icke av detta att det var Picasso som upphöjdes?

    Båda konstnärskap vilade ju på stilisering

  44. Lars Vilks skriver:

    Snarare modernismen eftersom det är genom den som äldre tiders målningar kunde omvärderas. Det gäller t ex El Greco som fick sin upprättelse genom expressionismen.

  45. Adam skriver:

    Lars: hur högt rankar du modernismen i termer av nyskapande, sett med hela konsthistorien i backspegeln? En parentes, eller kanske, en av de verkligt revolutionära perioderna?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.