2114: Bringor

Bringor, bara, kan vara problematiska. En manlig bringa är mindre svår än en kvinnlig sådan. Dock må man icke visa en sådan under pågående fotbollsspel, blott efter slutsignalen får det passera. Detta fall är tills vidare helt och hållet en, så vitt jag vet, manlig historia. I damfotbollen har jag inte hört att det har förekommit.

Men nu var det ett rättsfall. Femenaktivisten Jenny A Wenhammar inväntar tingsrättens dom i målet om hennes bara bringa. Hon genomförde en motdemonstration vid en Pegidademonstration i Malmö, blottade brösten och protesterade, såväl mot Pegida som för den kvinnliga rätten att uppträda jämlikt.

Petter Larsson har skrivit en runa om det här. Kraftigt vinklat som Larsson plägar. Han passar på att tala sig varm för spontana yttringar i motdemonstrationer och inkluderar då också att omöjliggöra de demonstrerandes yttringar. Han tar där upp fallet med Dror Feilers saxofonspel och nämner att det inte var för detta som Feiler fälldes utan att han inte åtlydde polisen. Antagligen är det fråga om lite sofisteri, man får utgå ifrån att polisen bad honom sluta.

I varje fall handlar det nu om Wenhammars bröstvisning. Förre överåklagaren Sven-Erik Alhem menar att det borde vara tillåtet. Jag håller med honom eftersom det rör sig om en demonstrationskontext. Det finns tillfällen när det går för sig, t ex på en badstrand, i konstnärliga sammanhang, i nöjessektorn. Man får dock ha klart för sig att det generellt anses stötande med visade bröst i offentliga miljöer. Och i dessa kränkthetens tider lär det nog inte bli någon ändring på det. Kontexten är ju en plausibel förklaring men samtidigt har det visat sig att domstolarna inte är särdeles benägna att gå på kontextlinjer. Ett motiv är att man alltid kan tänka sig någon som inte kan eller vill förstå kontexten och uppfattar händelsen som stötande. ”Först kränkt vinner”, som det numera stadfästa ordstävet lyder.

Publicerat i debatt, yttrandefrihet | 9 kommentarer

2113: Provokatörer i väst och i öst

Det har inte undgått mina kommentatorer att Nils Dardel-utställningen på Moderna i Malmö har blivit kontroversiell. Orsaken är ingen större överraskning utan handlar om den fanatism som har pågått en längre tid då konstnärliga verk skall anpassas till tidens moral. Museichefen John Peter Nilsson är dock mycket nöjd med de ursäktande lappar han har fått till stånd vid ett par av målningarna, ”ett museum som agerar i nuet”. Ett av de kontroversiella objekten utgörs av en svart mytologisk Diana. Ajaj, här var det fråga om en ”stereotyp”. Man kan dock fråga sig hur en svart Diana skall te sig i en naivistisk teknik och i den småskaligheten.

Jesús Alcalás artikel i Ystads Allehanda redovisar den svenska antirastiska panikångesten. Inget är för smått för att skapa intensivt intresse i de antirasistiska ligorna. För att inte tala om deras motvilja att hålla någon som helst intellektuell nivå. Hur skall man exempelvis tolka en svart Diana?

Den här historien visar också att konstinstitutionerna inte kan åstadkomma något överskridande, den officiella politiken är dess ideologi. När något blir kontroversiellt beror det på en omvänd utmaning, alltså den kontrovers som uppstår när man finner något man tycker att man borde ursäkta sig för.

När jag är inne på detta kan man fundera på Ai Weiwei. I en artikel i The Spectator (som jag fann på FB). ”En konstnär för lata västvärldscuratorer” lyder överskriften. Artikeln ifrågasätter Ai Weiwei konstnärliga kvalitet. Om vi ser till Artfacts är hans kvalitetsnivå superb, ranking 35. Men frågan är varför han har hamnat där. Är det hans verk som lockat eller hans kritik av den kinesiska regimen? Svaret är ganska enkelt, det handlar främst om regimkritiken. Studerar man hans kurva på Artfacts ser man hur han 2011 (året han arresterades) med ett litet ryck sätter av mot den absoluta toppen. Det blir svårt för museer och kritiker att skilja mellan att stödja hans kamp för yttrandefrihet och hans verk. Men det är trots allt en utbredd uppfattning att Ai Weiwei inte är särdeles intressant som konstnär, åtminstone inte på den nivån han har hamnat. I den internationella samtidskonstens elitstyrkor har han inte heller mycket att hämta. Han landar inte i centrala biennaler, hans konst är alltför kapitalistvänlig.

Man skall dock inte mena att han är obetydlig. Hans genomslag kom genom Documentautställningen 2007. Då genomförde han sitt projekt ”Fairytale” då han i relationell estetisk anda lät flyga in 1001 kineser till Kassel. Dessutom placerade han lika många kinesiska stolar på olika platser i utställningen. Det fungerade väl. 2010 kom han till Tate Modern med sina miljontals solrosfrön handgjorda i porslin, en utställning som väckte stor uppmärksamhet. Men det började då också knorras på allvar eftersom han exploaterade lågavlönade arbetare.

Man kan lätt förstå att Ai Weiwei är attraktiv i västvärlden som provokatören som utmanar den statliga makten. Men det är i Kina och Väst kan bekvämt hylla denne överskridare som inte ställer till någon oro i de egna leden. I västvärlden irriteras makten av sådant som ett par konsthistoriska verk, en svart Diana och en huvudjägare. Gör någon ett medvetet provokativt verk på samma tema kan man räkna med att det går på samma sätt som med Ai Weiwei, arrestering.

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 60 kommentarer

2112: Nyheter från konstvärlden

Fallet Tania Bruguera och Kuba tycks nu ha avslutats då konstnären har återvänt till USA. Den kubanska regimen har beslutat att inte åtala henne. Konstärenden av denna karaktär är mycket dålig reklam för regimer med tvivelaktig yttrandefrihet och den bästa lösningen är att göra så lite som möjligt för att undvika oönskad uppmärksamhet. Den fråga som återstår är huruvida Bruguera kommer att beviljas framtida inresetillstånd till Kuba.

I september är det dags för Istanbulbiennalen som denna gång har saltvatten som tema: ”Saltwater: A Theory of Thought Forms”. Vanligtvis brukar biennalerna offentliggöra listan över deltagande konstnärer. En sådan lista ger goda möjligheter att bedöma vad som komma skall. Men curatorn Carolyn Christov-Bakargiev är inte benägen och det är inte första gången. Hennes inställning är att tala om allierade och då rör det sig om såväl konstnärer som curatorer och teoretiker. Biennalen ”will be drafted by Carolyn Christov-Bakargiev with a number of alliances. She will seek the artistic advice of Cevdet Erek, the intellectual rigor of Griselda Pollock, the sensitivity of Pierre Huyghe, the curatorial imagination of Chus Martinez, the mindfulness of Marcos Lutyens, the acute gaze of Füsun Onur, the political philosophies of Anna Boghiguian, the youthful enthusiasm of Arlette Quynh-Anh Tran, the wise uncertainties of William Kentridge and manifold qualities and agencies to come as the process develops.”

Även om en del curatorer har konstnärliga ambitioner är det ändå två läger, vilket vanligtvis också gäller för teoretiker. En del konstnärer kan också vara teoretiker men det är ovanligt att man inte är mer av det ena än det andra. Så i Bakargievs uttalande är det inte svårt att separera de allierade. De konstnärer som ingår i hennes statement (Erek, Lutyens, Onur, Kentridge) har hon tidigare visat på Documenta 2012.

Den store konceptualisten John Baldessari har gjort ett uttalande om vad som inte är konst. Men det är inte på allvar. Han säger också att han vet att allt kan bli konst. Humor saknar han inte och svarar, när han får frågan om vem han skulle vilja ha med i sin utställning, “Anything by Bernard Buffet—you choose. You can’t beat Bernard Buffet. He’s the best at being the worst.”

Det kan man hålla med om. Buffet (1928-1999) var populär på 1950-talet och togs då på stort allvar. Han är dock fortfarande med i svängen och håller en ranking på 4.603. Alltså bättre än t ex ovannämnda installationskonstnären Füsun Omar.

02buffet
Stilleben av Bernard Buffet. En gång ytterst populära som spreds till en stor publik genom reproduktioner.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m, yttrandefrihet | 73 kommentarer