2115: Med illusionen som tröst

För en tid sedan fick jag från ”Adam” en fråga: ”hur högt rankar du modernismen i termer av nyskapande, sett med hela konsthistorien i backspegeln? En parentes, eller kanske, en av de verkligt revolutionära perioderna?”

Jag har funderat en del på det och självfallet är det en omfattande sak att svara. Det jag alltmer lutar emot är att modernismen inte upphörde trots det s.k. postmoderna paradigmskiftet. Det föreföll som om det hade skett grundläggande förändringar i konsten när den så att säga tog steget från formestetik till att bli konceptuell. Emellertid har det visat sig att förändringarna var begränsade. Konstens identitet ligger djupare än så. Ser man lite närmare på saken kan man inse att för både formestetiken och det konceptuella gäller att det handlar om något annat. Detta ”något annat” är liksom konstens kapital att antyda det som inte är direkt tillgängligt och som konstant laddas med en förhoppning. I formalestetiken lades framför allt kraften på att pressa vad som skulle kunna vara estetiskt möjligt medan dagens konst svänger sig med det mystiska ”alternativet”. Skillnaden är ändå inte så stor som jag beskriver den eftersom formestetiken endast är den mest dominerande linjen (Duchamp, Dada och surrealismen gled i lite andra spår). En fråga som belyser hela konstproblematiken är vad som kan vara värdigt att bära det existentiella djupet i ”något annat”, ”alternativet”. Svaret är naturligtvis att vad som helst kan vara behållare till ”konstdjupet”, eftersom det osannolikt djupa lika väl kan uttryckas med det mest obetydliga som det mest raffinerade och komplexa. Nu skall man inte få för sig att jag tror att det finns något specifikt ”konstdjup”. Däremot finns det inget som hindrar att man flyttar in sådana tankegångar i något som man sedan kallar för konst. Man kan till och med säga att det rör sig om en konstant illusion vilket inte är något hinder för att hela systemet skall kunna fortsätta – som det gjort från romantiken genom den klassiska modernismen och dess kontinuerliga övergång i det postmoderna och den internationella samtidskonsten.

Jag avslutar denna fundering med att citera ett samtal mellan kritikern Harold Rosenberg och Willem de Kooning (från Artnews 1972):

“R: The way you see something doesn’t mean necessarily that that’s the way it is. Putting a stick in water so that it looks as if it’s broken…
K: Well it is. That’s the way you see it.
R: What do you mean, it is broken? If you pull it out of the water it’s not broken.
K: I know. But it’s broken while it’s in the water.
R: The break is an illusion…
K: That’s what I am saying. All painting is an illusion.”

Man kan tillägga att all konst är illusion, att det som går in och omvandlas till konst alltid blir en illusion.

de-kooning-bowl-pitcher-jug
En teckning av en 17-årig de Kooning

de kooning exp dr
Och det mogna verket

I den klassiska modernismen hade man nästan alltid teckningen som grund. Som man sedan skulle förvandla till ”något annat”. Idag är det teorin som är grunden. Som sedan skall förvandlas till ”något annat”.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

20 svar på 2115: Med illusionen som tröst

  1. Bhoman skriver:

    Det finns knappast någon konstnärer i dag som klarar av att göra ett verk som den övre bilden .
    Därför görs verk som i den nedre bilden .

  2. Lars Vilks skriver:

    Bohman, du tror att den nedre bilden är lätt att göra. Så är det inte, den ytterst komplex och man kan lätt se att den bygger på den grund som de Kooning hade.

  3. Doktorn skriver:

    Redan de gamle
    visste förkunna huruledes världen är illusionernas väv.
    Även förvanlingsnumret kände de till genom klosterkultur. Till slut fann jag Arnold Mindells Processwork Psychology i det ständigt närvarande nuet. Sanningen ligger bortom de illusoriska fragment envar lyckas sammanställa. Individens reaktiva grundtillstånd i nuet (gemensamt för alla) har många ‘jag’. Hennes rationellt tänkande ‘jag’ är dualistiskt och betydligt friare än det ‘multiidentiska’ utgångsläget. Det stora genombrottet kommer med första skymten av hennes ‘vilja’, varvid hon inser att allting är alldeles annat (Innanvärld och omvärld flyter bl.a. in i varandra). Hädanefter kommer permanentadet av detta tillstånd ifråga. Fyra faser personlig utveckling daterad till civilisationernas gryning.

    Samtiden går över stock och sten efter ett litet ljus, vilket länge oförmärkt brunnit på himlapällens Nirvana.

  4. Molly skriver:

    Har svårt att hitta ens ett litet ljus i Doktorns förklaringar av illusionernas väv. Utgår man från citatet “All konst är illusion”, och den i vattnet nedstoppade pinnen ger oss en illusion av att pinnen är bruten, så finns minst 2 bevis för att pinnen icke är bruten. Vi ersätter pinnen men din arm. Argument 1: Om du vet något om hur vatten speglar din arm genom två lager, luften och vattnet, så har du en kunskap om fysikens lagar om hur ljuset bryts. Argument 2: Om du inte är drogad så känner du att din arm inte är bruten. Påstår någon motsatsen tror du honom inte. Du litar på din känsla och kunskap. Armen är hel! Nu kommer min fråga till “de lärde”. Använder sig journalistiken av reportage som beskriver illusioner? Deras ord går sällan att falsifiera utan omfattande forskning. Är känslan av att texter också visar illusioner? I Sagan om Ringen, Harry Potter förstår vi illusionerna. Men i DN, AB, SvD ??

  5. Adam skriver:

    Lars Vilks: man matas ju rätt hårt med budskapet att det hände något stort inom konsten på 1900 talet. På Metropolitans hemsida står t ex:

    … While these artists [Matisse Picasso min anm.] knew nothing of the original meaning and function of the West and Central African sculptures they encountered, they instantly recognized the spiritual aspect of the composition and adapted these qualities to their own efforts to move beyond the naturalism that had defined Western art since the Renaissance.

    Att gå bortom en naturalism som definierat konsten allt sedan renässansen är, om det stämmer, onekligen något nyskapande.

    Du skriver Lars om en konstant illusion, som i sig har pågått:

    … från romantiken genom den klassiska modernismen och dess kontinuerliga övergång i det postmoderna och den internationella samtidskonsten.

    Vill du då förlägga denna konstanta illusions födelse till romantiken, och mena på att det där någonting revolutionärt sker, som utvecklas vidare under 1800 talet, expressionism m.m., vidare fram till modernismen?

    Eller är du tveksam till detta med revolutioner inom konsten? Finns vissa som hela tiden vill återkoppla samtiden i dåtid. Som med Van Gogh, och hans släktskap med El Greco. Exempel:

    https://ka-perseus-images.s3.amazonaws.com/5bada17954fe905041c9d82ea9db5b8229e10125.jpg

  6. Lars Vilks skriver:

    Under romantiken skapas det moderna konstbegreppet men det skall också omsättas i praktiken vilket sker i ett ökande tempo under slutet av 1800-talet. Detta för med sig att den moderna konstvärlden etablerar sig och skapar sin maktposition.

  7. Doktorn skriver:

    Molly
    det handlade om ‘indisk’ filosofi. Världen är en illusorisk tolkningsfråga. De Koonings funderingar kring pinnen i vattnet är bara förvillande.

    Jag återgav ett gammalt känt personligt utvecklingsschema, vars genombrott till viljans värld kan liknas vid konstens famlande efter det ‘stora förvandlingsnumret’ när konceptet blir det mystifierande ‘Andra’. Detta är beskrivet i PD Ouspenskis och JG Bennetts omfattande författarskap från deras jakt efter vad de kallade en ‘mirakulös värld’ – undanhållen – men icke ouppnåelig för människan.

    Jag kunde inte kringgå A Mindell, eftersom hans vidunderliga arbete med själen kulminerad i hans ‘comawork’ uteslutande handlar om ‘Nuet’ och detta är Schamanens port till andra verkligheter – av betydelse för viljans upptäckt.

    Att den vanliga, outvecklade människan har lika många ‘jag’ som alla roller han lärt sig spela kan också verka förvirrande. Men var och en som sliter åt sig ratten kallar sig “jag”.

    Man kunde likna konsten vid en kollektivt erbjuden blind strävan mot något ingen har en susning om … på gott eller ont. Ingen kan veta t.ex. hur djupt ner i Nedanvärlden resan kunde gå. Därför skall man alltid lyssna till sitt inre innan man förgapar sig på ‘det senaste’.

    Den lilla inre stämman – samvetet – är vårt enda hopp och det sådda fröet till vår evt. framtida vilja.

  8. Molly skriver:

    Doktorn.
    Jag letade i mina indiska filosofiskrifter och fann detta citat:
    Efterson varje jordiskt jagmedvetande är en illusion jämförbar med följden av en hypnos, så är det ett misstag att här tillgripa värderingar och tala om egoistiskt, själviskt jag och över detta ställa upp ett mer altruistiskt, oegennyttigt jag. Från det eviga verklighetens synpunkt är det tämligen betydelselöst, om detta jag är själviskt eller altruistiskt. Jaget är bara en följd av okunnighet..” Den Indiska filosofin visar på en ny mystik. Är det människans alla JAG som är människans illusion? Eller är det det som människan ser och upplever – den brutna pinnen, som är illusionen? Är våra liv, konsten, musiken, kärlek och död, alltihop en stor illusion?

  9. CeDe skriver:

    Där slog du huvudet på pinnen, Molly!

  10. Doktorn skriver:

    Molly,
    all mystik tar vid i höjder där tankens vingar inte längre kan bära. Eftersom illusioner är tankefoster, kan det vara klokt att inte lägga alltför mycket energi på läran om illusioner. Alla värden är i högsta verkliga och fördjupas alltefter erfarenheten kan utvecklas över (godtyckligt vald) tid. Många mystiker inser dödens intighet. Döden är en stor illusion många fruktar.

  11. Krister skriver:

    Jag frågade “Doktorn” en gång hur han kombinerade sin världsbild med sin antisemitism men fick aldrig nått svar.
    Om man nu är mystiker wannabe hur kan man ägna sig åt nått så lågt som judeförakt och förintelseförnekelse?

  12. Doktorn skriver:

    Krister,
    vad innebär mystiker wannabe? Det ni lade mig till last var en illusion skapad av åsikter hämtade från media, dvs. propaganda.

  13. Molly skriver:

    Doktorn,
    Våra meningsutbyten fick mig att gräva i gamla kunskaper. Jag hittade två motsatta påståenden som kan intressera doktorn.
    “Förvirring är sådan beskaffenhet att man inte kan förmå inse att förståndet inte är det sanna jaget.”- Ur Bhagavadgita. En av de förmågor att framkalla lidande.
    “Jag tänker, alltså är jag till.” Descartes.
    Österlands tänkande mot Västerlandets.

  14. Jor-El skriver:

    Martin Kellerman reder ut begreppen:
    http://www.dn.se/PageFiles/73862/20150916.gif

  15. Från Graven skriver:

    Ah…

    Kellerman, den geniale ynkryggen. Strålande skarp och rolig.

    Två sista rutorna i strip 479 säger dock allt om Kellermans civilkurage.

  16. Doktorn skriver:

    Vad trevligt och kul Molly!
    Just precis – det är hela tiden samma tema. Descartes förmådde bara se ett enda jag och trots att vi lärt känna österlandets filosofi jämte vishetsskolor och har tillgång till CG Jung samt kan finna allt om parapsykologi på nätet – tänker vi ändå genom vanans momentum i begrepp från Descartes mekanistiska urverksuniversum.

    Psykologin finner ett splittrat jag, vilket icke omdelbart är berett att inse sin bristande enhet – men när detta sker och viljans kraft uppenbaras – upplevs allt mycket gedignare och verkligare och inget utanförskap är längre möjligt. Men precis som i Bhagavd Gita – kommer inga vishtesglimtar utan hårt arbete på den egna personen.

  17. Krister skriver:

    Vore kul att få se en rondelljak inspirerad av Lucy i stenålderskontext

  18. Molly skriver:

    Doktorn! Måste lägga undan filosofin. Börjar man gräva, så drunknar man. Har ägnat mig år på att försöka förstå en främmande kulturs sätt att tänka. Det som fascinerar i den indiska “tron” är begreppet atma. “Jag atman, den vetande, som består av kunskap. När atman känner sig själv som “jag”- så är detta något absolut sant!”
    “Jag atman, som är identisk med den materiella andens jag. Denna likställdhet är blott inbillning, fullständigt falsk.” – Genom att förväxla sig själv med dessa höljen som omger honom, tror han sig vara dessa höljen.
    Maya förser atman med höljen – okunnighetskraft, som skänker honom jag-illusionen – den falska jag-känslan.
    PS. Gahndi fick tillnamnet Mahatma. Stor Ande.
    PPS. Ingenstans i min litteratur hittade jag begrepp som parapsykologi.

  19. Doktorn skriver:

    Molly,
    parapsykologi lade jag själv till, eftersom precognitionsexperiment med tärningar blev blev min egen personliga väg mot målet. Jag började 1997 och fann min egen vilja med dess filosofiskt mest utmärkande egenskap så sent som försommaren 2015 – att Tanken håller begreppen isär – medan viljan låter innanvärld uppgå i omvärld, eller vice versa – och endast då kan vi bli totalt närvarande samt delaktiga jämte ‘medskapande’.

    Du sätter huvudet på spiken vad gäller grävandet och drunknandet. Alla stora tankar – även om Atman – bjuder på illusoriskt snärjande garn. Dessa kan tolkas i det oändliga – men tillåter ödet framgång – ersätts de samtliga med en enkel auktoritativ förståelse. Man ser. Man ved att man ser. Just så osv.

    Detta är avsevärt djupare än Descartes lilla ‘cogito ergo sum’.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.