Vilks.net

Man får väl se det så att i konsten väljer man ämne. Under 1800-talet var det t ex vanligt att behandla mytologiska eller historiska motiv. Sedan kom en lång period med landskap, stilleben och modell innan det var dags att pröva konstobjektet själv, ”utan titel”. Idag har vi en längre tid kunnat följa den konstnärliga undersökningen som stereotypt brukar anges som gällande kön, hierarkier, etnicitet, autenticitet, historieskrivning, nationalism m. m. Detta ingår i politiska projekt som syftar till att förbättra världen. Budskapet är onekligen där men de flesta konstnärer inser att man måste krångla till saken på den här punkten genom en betydande tillsats av obegriplighet. Curatorerna har dock större möjligheter att ge luft åt politisk tydlighet och den möjligheten utnyttjas väl.

Visserligen är det ingen nyhet men man får ändå säga att historieskrivning är ett just nu hett ämne i samtidskonsten. Ett näraliggande exempel är Göteborgsbiennalen som öppnade för några dagar sedan. Historieskrivningsintresset är förstås bara en variation på ett givet tema, den västerländska historien skall ifrågasättas som exkluderande och det har pågått ett bra tag. Inget sensationellt eftersom denna genre redan är väletablerad inom forskningen och inte minst i konsthistorieskrivningen. I konsten får den dock gärna en mer dramatisk appell. Så t ex på Signal i Malmö där Allison Smiths utställning öppnar den 18 september:

”Men hur vi tolkar historien är aldrig neutralt. I en tid när vissa krafter önskar vrida tillbaka klockan genom att åberopa kulturella, nationella och ekonomiska argument av tvivelaktig karaktär, är historiens spöke mer närvarande än någonsin. Frågan är hur vi iscensätter den.”

Konsten har onekligen tillgång till en ny mytologi (som romantikerna i 1800-talets inledning hade så stort behov av att skapa) där vi kan urskilja den i mänsklighetens historia alltid pågående kampen mellan de goda och onda krafterna. Inget fel i denna dramaturgi men frågan är vad som kommer fram när bisaken budskapet dras ifrån.

Thierry Geoffroy har främst gjort sig känd som en notorisk kritiker av samtidskonsten och dess biennaler. Han har samtidigt försökt skapa ett alternativ som har lett till en rad utställningar på olika håll, Emergency Room. Detta skall nu bli en akademi som först dyker upp i danska Holbæk. Hans tanke är att konsten skall bli ”ultrasamtidskonst”, att konstnärerna skall reagera så snart de upptäcker att samhället lider av någon dysfunktion.:

”THE ACADEMY OF EMERGENCY ART believes that artists have precious intuition and duty to express as soon as they spot dysfunctions in the society.

They can send alarms in the form of artworks. Their ability to be in time can be trained and educated.

Artist can even be in advance of the accidents. They have the capacity to spot and unveil what may be an issue tomorrow and have important implications for our future.

In order for these important artistic visions to reach a large attentive audience as fast as possible, what artist feel NOW has to be produced and made visible in real time – before it is too late.”

Allting går fort i dagens samhälle men Geoffroy vill att det skall gå ännu snabbare. Biennalerna tycks rusa som molnen på himmeln men det finner han alltså fullständigt otillräckligt. Dessutom, i bästa romantiska anda, menar han att konstnärerna har förmågan att sia om framtiden. Det är en gammal idé och som man brukar säga, den var dålig redan då.

Förhoppningen om konstens genombrott som samhällsproblemens slutgiltiga frälsare är alltså ännu inte över. Vi får dras med det ett bra tag ännu.