2129: Mitt i prick

Postat den 2015 22 september av Lars Vilks

Uppmärksamhet saknas inte för Yayoi Kusamas utställning på Louisiana. Hon är i det närmaste den perfekta bilden av en konstnärlig karriär: Radikal avantgardkonstnär i New York på 1960-talet, sedan hospitaliserad i sitt hemland Japan, slutligen hennes återkomst och fullständiga seger med sin omisskännliga signatur: Prickarna. Hennes återkomst och genombrott brukar dateras till 1993 då hon representerade Japan på Venedigbiennalen. Händelsevis var jag på plats den gången och minns den väl. Under de följande åren skulle hon visa världen att hon behärskade sina prickar. Det borgade för den, trots allt eftertraktade, konstnärliga finalen: Dömd till succé. Rankad som nr 47 och försedd med 55 gallerister från många olika länder.

I varje fall en fantastisk historia och därtill en kvinnlig superstjärna. Cecilia Blomberg på Kulturnytt är entusiastisk men kan ändå inte undgå en liten invändning:

”Det är lika förföriskt visuellt, men det är något med makten och pengarna. Det som hon tidigare så tydligt protesterat mot som nu lägger sig som en hinna över just de verken. Jag vill tro att hon fortfarande har kontroll, att det också nu handlar om att ta konsten utanför galleriväggarna. Precis som på 60-talet.”

Den sista meningen är verkligen desperat. En konstnär som stadfäst sin position i kanon kan inte återgå till att bli en del av den radikala samtiden. Strängt taget tillhör hon inte längre den internationella samtidskonsten. Men sådant är, i bästa fall, konstnärslivet. Och Kusamas prickar är svårslagna.

03kusama075

Publicerat i om utställningar m m | 27 kommentarer

2128: Dom över konstnären

Postat den 2015 21 september av Lars Vilks

Följetongen Anish Kapoor och hans skulptur i Versailles har fått ett nytt avsnitt. Sedan skulpturen hade vandaliserats med antisemitiska texter och konstnärens beslut att låta dem bli en del av verket blev konstnären kallad till domstol. Det gällde alltså att texterna är rasistiska och att konstnären hade övertagit ansvaret. Domen utföll till den klagandes fördel, politikern Fabien Bouglé. Texterna skall tas bort. Artnet. The Art Newspaper.

Ja, ett samtida fenomen där nivåerna kolliderar. Kapoor är medveten om texternas innehåll men menar att det bästa sättet att bemöta dem är att visa dem. Men det blir för svårt för domstolen som följer skomakarrealismen: Det står vad det står och det är kränkande.

Emellertid har konstnären ingen anledning att vara ledsen. Vanligtvis gäller regeln ”fälld konstnär är bättre än friad”. Och ännu ett domstolsingripande gentemot konsten. Detta har varit tämligen sällsynt men på senare år kan man konstatera en betydande ökning av antalet fall.

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, om utställningar m m | 37 kommentarer

2127: Samtidsandan

Postat den 2015 19 september av Lars Vilks

Efter modernismens framstegstanke och dess upplösning i det postmoderna, förefaller det som om samtidens världsbild har blivit fatalt enklare. Dåtiden under ständig omförhandling (Vad var det som hände? Vems historia blev skriven?), framtiden ett kompakt mörker utan hopp och så nuet, det samtida som är fullt av bekymmer. Skall man vara ärlig får man ändå säga att utopierna inte nedmonterade. Tvärtom, i radikala kretsar har man bytt ut den marxistiska ”vetenskapen” (som naturligtvis visade sig inte vara någon vetenskap) mot rättvisan och inkluderingen. Alla världens folk skall tilldelas lika rättvisa och alla skall inkluderas (då bortsett från sådana som inte vill skriva under på ”allas lika värde”). Frihet åt (nästan) alla och mångkultur. Detta torde vara vår tids utopi. Jag skulle tro att dess kapitalistiska version kan förverkligas. Om välfärdsstaten med en stor offentlig sektor avskaffas och överlämnas till privata försäkringar borde det inte finnas några formella gränsbommar. Men då förlorar också utopin sin utopiskhet, ty en utopi skall skimra som en guldfisk i en glasburk.

Systemet är redan genomfört i konsten. Alla som investerat i den internationella samtidskonstens dogmatik är välkomna. De flesta kommer förstås inte att lyckas, men sådan är kapitalismen.

En av den moderna konstens uppgifter har varit att uttrycka och ge en respons på det moderna livet. Det lyckades väl, även om det inte blev på det storstilade sätt man hade tänkt sig. Tidens epokgörande bilder kom helt enkelt att bli tidens bilder.

Konstverk som skall fånga tidsandan behöver inte vara direkt samtida. Roman Signers stolar från 1992 menar jag fortfarande är gångbar.

Publicerat i debatt, konstteori | 8 kommentarer