2124: Alltför komplexa tankegångar

Hans-Georg Gadamers konstteori, som jag för en tid sedan citerade, får väl sägas tillhöra historien. Det är en essentialistisk teori som hävdar att konst utgår från företeelser som spel, symboler och fest. Men det finns intressanta beståndsdelar, karaktärsdrag som inte försvinner även om konsten förändras. Ett sådant är följande:

”Konstverket förmedlar inget budskap”.

I en tid då konst tycks vimla av budskap kan detta tyckas vara märkligt. Gadamer förnekar inte att det kan finnas budskap i konsten men det är i så fall en bisak. Så är inte fallet med budskapsbilder vars uppgifter är att framföra sitt meddelande med så stor tydlighet som möjligt. Samtidigt står det klart att Gadamer följer en tradition från estetiken som betonar verket som företeelse och upplevelse. Som språk är det subjektivt och mångtydigt och alltså strängt taget inte något språk i normal bemärkelse.

Man kan undra hur detta fungerar idag. Professorn, feministen med mera, Angela Davis har dragit överfullt hus på sin föreläsning på Konsthögskolan i Stockholm. Hon talar sig gärna varm för konst som politisk aktivism. Angela Davis får en fråga om konsten måste vara emancipatorisk (Aftonbladet) och svarar:

”Konsten måste inte ha ett budskap. Även en konstnärlig form kan bidra till att vi tänker fritt, och bli mottagliga för komplexa tankegångar. ”

Ett nästan äkta Gadamersvar skulle man kunna säga. Hon ger dock ett utrymme för att den kan ha ett budskap och då får man anta att det skulle kunna vara en huvudsak. Men frågan är om det är möjligt att göra budskapet till en huvudsak. Även om inget hindrar en konstnär (ingen undkommer den institutionella teorin) från att hävda att ett konstverk har ett rakt politiskt meddelande till världen, är det svårt, för att inte säga omöjligt att få det att fungera. Konstvärlden lägger automatiskt mäktiga hinder i vägen. Ett alltför entydigt verk distanseras genom att det blir kritiserat som illustration. Svårligen kan det ta sig ur konstvärlden eftersom det då vore meningslöst för en konstnär att verka som konstnär; politiska aktiviteter sker bättre via andra medier och institutioner. Konstvärlden är genuint enig i det som Angela Davis nämner, nämligen ”komplexa tankegångar”, dvs. sådana som aldrig går att reda ut utan blir möjliga för ständiga tolkningar och omtolkningar.

Jag kan ta ett helt tillfälligt exempel. Thomas Hirschhorn (80) är en superkändis i samtidskonsten och alltid politisk i sina projekt. Men han är knappast känd som någon opinionsbildare utanför konstvärlden. Och konstvärlden låter sig hellre fascineras av hans överväldigande och röriga estetik än att engagera sig i de frågor som man, om man så vill, kan länka till verken. Här t ex Universal Gym från 2009:

03hirschhorn universal gym 2009

Om detta verk finns följande presentationstext:

“By tackling the issues of critical theory, global politics, and consumerism, Hirschhorn engages the viewer through superabundance.”

“For this exhibition, Hirschhorn will convert the gallery space into a universal gym, recasting fitness equipment and anatomical models into an apparatus of social critique. While classical in origin, the gymnasium has become a quasi-pedagogical space for modern man and a primary site of interaction, though whether the action of the gym is social or merely narcissistic becomes the pivot upon which Hirschhorn makes his case.”

“Komplexa tankegångar” är nog nödvändiga…

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

16 svar på 2124: Alltför komplexa tankegångar

  1. Doktorn skriver:

    Konsten behöver inte ha ett budskap – men dess form kan stimulera fritt tänkande – och göra oss mottagliga för komplexa tankegångar.
    Varifrån antages dessa komplexa tankegångar komma? Om vi stimulerats att tänka fritt bör de rimligen komma från tänkaren själv – snarare än det vanliga – att vara anammade utifrån såsom falskeligen egna tankar. Betraktar man sedan T. Hirschhorns ‘gym’ insmyger sig misstanken på att samtidskonst handlar om en klockarkärlek till filosofi vars nivå den ändå aldrig kommer att kunna uppnå. Istambulbiennalen var dessutom en hyllning till teosofins föreställningsvärld. Varför övergav konsten sitt fackområde estetik, stil och smak för att istället bege sig åstad på diverse amatörmässiga äventyrligheter?

  2. Lars Vilks skriver:

    Filosofin är förutsättningen för konst i modern mening. Kant är upphovsmannen och hans tankar förändras och utvecklas av åtskilliga filosofer. Problemet är att konstens estetik (som alltså är filosofins framläggande av konsten och dess estetik) förblir ogripbart, något mera än blott vackert, något djupare och andligt. Därtill kommer att denna estetik omfattar samtliga uttrycksformer inom de s k sköna konsterna vilket innebär att det komiska, tragiska. expressiva etc också skall härbärgeras. Och vad är det för en princip? Redan i dess utgångsläge kan man slå fast att konsten är allomfattande vilket redan Schlegel kom fram till.
    Filosofin aktar konsten, den kan (som t ex Schelling skriver – och han vidareetablerar dess höga anspråk) göra det som filosofin inte kan, nämligen nå det absoluta. Konsten är dock inte filosofi men filosofin är dess grund. Konsten skiljer sig sedan definitivt från filosofin genom sitt subjektiva uttryck, att formulera sig på ett sådant sätt att språket inte kan avläsas. Men bli föremål för komplexa tankar. Dessa tankar skapar verket genom en samfälld aktivitet. Även konstnären får betrakta sitt verk som föremål för komplexa tankar.

  3. Doktorn skriver:

    Konsten
    är alltså mer än filosofi och har enligt Scelling makt att uppnå det absoluta. Däri är vi eniga – även om jag inte riktigt förstår vad ‘det absoluta’ skulle innebära. Jag har många minnen av gudabenådade ögonblick – men har aldrig upplevt dem ‘absoluta’ – en term det rationella tänkandet har glädje av i sina ekvationsmässiga analyser skulle jag tänka.

    Det internationella nätverket SMN (scimednet.org) har i 20 års tid givit biannuala konferenser under rubriken ‘Beyond the Brain’. Nätverket anser det orimligt att medvetandet kan finnas i och/eller vara beroende av hjärnan.

    Filosofi är en produkt av medvetndet och konst är det likaledes. Eftersom konsten når längre än filosofin, måste orsaken sökas i medvetandet – den kan tänka – men är nödvändigtvis förmer än denna fuktion – och vad kunde det då också vara – om inte vilja och varande?!

    Det varande medvetandet, vars aktiva fas är vilja finns ovedersägeligen i nuet – tiden förrinner, tiden förbliver … nuet kan vara evigt … och världen 5-dimensionell. Underliga är timandena vid aktiverad vilja – innanvärlsen sammanflyter med omvärlden och tankarna står ratade samt maktlösa.

    Problemet liknar kvantfysikerns oförmåga att bevisa världes oavhängihet utav hans eget ‘tittande efter’ och hjärnforskarens doktrin att hjärnan behövs för intellektet utan att allvarligen ha sökt medvetandets funktiion när hjärnan vid reversibel klinisk död varit avstängd.

    Egentligen vet vi väldigt lite om vilka vi är och varför vi kommit. Men passionen att ta reda på möjligast mycket torde finnas nerlagd i varje själ.

    Filosofi är inget mål – bara en början till sökandet.

  4. Lars Vilks skriver:

    Det Absoluta är en rätt enkel tanke i romantisk anda som naturligtvis inte längre tas på allvar. I alla fall, filosofi och vetenskap opererar med det generella men kan inte nå den yttersta sanningen, förnimmelsen av den stora helheten och insikten. Denna är singulär och därför skulle konsten fullfölja filosofins sökande efter detta. Ambitioner i den här skalan är idag avskrivna i konsten men betydande inslag finns kvar genom tron på konstens välsignelse som ett “djupare och annorlunda alternativ”.

  5. Doktorn skriver:

    Tanken på singularitet blir akut vid insikt att viljan operar inte mot – utan från omvärlden. Tanken att viljan därför skulle vara singulärt allomfattande fötrefaller orimlig. Samma gäller det indiska allonmfattande Atman. Jag skulle tro att det mänskliga förnuftet, med mätandet och vägandet ifrågasatt, på nämnmda ställen når sitt tak.

  6. Krister skriver:

    Atman är den individuella själen/medvetandet medan Brahman är den allomfattande i österländskt tänkande.

    Flertalet filosofer har behandlat viljan och kanske allra mest Schopenhauer som utvecklade Kants tankar kring ämnet i sitt mästerverk “Världen som vilja och föreställning”, där han bla beskriver viljan som tillhörande omvärlden, eller Kants “tinget i sig”.

    Gud inom religionen, det absoluta inom mystiken, sanningen inom konsten, tinget i sig inom filosofin, Brahman inom österländskt tänkande, nirvana och transcendens inom meditationen, unified field inom vetenskapen – är alla namn på samma mångfasetterade ogripbara fenomen.

    Alla vägar bär till Rom och det gäller att hitta den väg som passar bäst för individen. De flesta kommer ändå aldrig fram.

    Men visst finns det filosofer som nått målet. Wittgenstein till exempel använde filosofin som en stege att klättra upp på – och när han var uppe så kastade han bort stegen.

  7. Gurun Gudrun skriver:

    Om konsten har “subjektiva uttryck” och skapar “komplexa tankegångar” talar det för att den inte kan vara ett “djupare och annorlunda alternativ”, eftersom det skulle innebära en generell jämförelse och bedömning med det andra objektet, vilket motsäger sin egen natur;
    den som innebär ett sökande och strävande, intellektuellt (låt vara på filosofisk grund), med en inbyggd gränsdragning mot det absoluta och fasta, då avsikten inte är att nå ända fram, utan att estetisera ett begrepp eller problem till ett visst mått;
    där stegen alltid måste sluta ett visst avstånd innan målet och sedan för evigt föras framåt (eller bakåt) av betraktaren/ lyssnaren/ läsaren (kritikern) – i sin tur utan sanningen i sikte.

    (Ja, ursäkta min obelästa filosofiådra (jag skolkade mig genom orakelklassen om praktisk filosofi och gick på kvällskurserna i rökelse- och kristallkulebeskådning istället); jag kunde i anden inte hålla mig i från den lockande titeln på inlägget.)

  8. Inge skriver:

    Hvorfor skal det finnes noen verdi i å søke det absolutte dersom det absolutte ikke er en skapende og elskende, personlig Gud?

    Det absolutte uten Gud er like verdiløst som alt annet.

  9. Beppe Grillos Vänner skriver:

    ”Konstverket förmedlar inget budskap” Nähä. Det gör inga böcker,notskrifter, skivor, filmer heller.Gäller all information som likt entropi virvlar omkring sedan universums födelse (och kanske innan dess) För att ngt skall uppfattas, finnas, ges budskap, förutsätter det att någon eller något medvetande uppfattar det.

    Medvetande kan visa sig och förstås med teorier om konst, filosofi,religiösa chansningar eller listiga algoritmer som analyserar Big Data, etc.

    Ergo: Anything goes men, esse est percipi.

    En algoritm för att kvalitetsbestämma konst utifrån vissa givna aspekter vore väl inte så svårt att få till. Har kanske redan prövats? Vet Lars?

  10. Lars Vilks skriver:

    Jodå, man kan plocka teorier etc., men det räcker inte till, egentligen är allt sådant bisaker. Renodlad är konsten singulär eftersom den har konstruerats på det sättet.
    Jag tror det är svårt att bestämma kvalitet med algoritmer, det finns alltför många variabler. Ta bara ett sådant exempel som att någon konstnär råkar få en extremt god nätverkskontakt.

  11. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Förvisso. Det utesluter dock inte en konstbedömmaralgoritm som ett performanceprojekt. Kan bli apan Ola 2.0 på en högre deterministisk nivå som måhända rubbar konstens konstruerade singularitet.

  12. Lars Vilks skriver:

    Ett litet skojigt konstprojekt kan det bli och faller då väl in i en redan etablerad genre. Allt som görs kan naturligtvis rubba singulariteten men först som sist måste konstvärlden gå med på det. Hittills har den varit ovillig.

  13. Doktorn skriver:

    Om konsten är gjord singulär – torde singulariteten vara en nödvändig egenskap – och herrarnas lilla dialog en smula meningslös – såvida inte herrarna önskar detronisera någon helig konstko.

    Men om ‘singulär’ bara skulle anses betyda ‘inte vanligt förekommande’ har jag naturligtvis fel.

  14. Lars Vilks skriver:

    Singulariteten är en grundläggande aspekt i konstverket. Den presenterar sig genom ett obegripligt språk som alltså är subjektivt, så subjektivt att inte ens upphovsmannen kan redogöra för det. Men självfallet är det inte den enda beståndsdelen, det mesta i ett verk är läsbart genom citat och referenser. Singulariteten har också svårt att överleva eftersom den genom intensiv behandling förvandlas till en eller annan form av begriplig mening. Sic transit gloria mundi.

  15. Doktorn skriver:

    Må så vara … genom intensivt tankearbete kan man alltså förstöra singulariteten och därmed missförstå verket. Jag kan nu referera till min tidigare presenterade uppfattning om skapande, uppgåendet i ett förhållande till omvärlden utan att se den såsom objekt (objektivt!) utan istället se sin (uppväckta)vilja reflekterad åter därifrån såsom vore man själv i detta ögonblick identisk med med det reflekterade … vilket också innebär skillnaden mellan förståelse kontra (“destruktiv”)analys. Förståelse är en viljefunktion och viljan sover för det mesta i det vardagliga hypnotiska tillstånd vi kallar ‘vaka’.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.