Jag nämnde för ett tag sedan att jag skulle skriva något om mitt anförande i norska Skien. Det handlar alltså om begreppet ”Folkefiende”. Ibsens folkefiende är inte särskilt gångbar idag eftersom världen inte isolerad på det sätt som Ibsen beskrev situationen i det lilla norska samhället. Ibsens exempel är också något för enkelt. Folkefienden Dr Stockmann har rätt, han har tagit reda på att vattnet är förgiftat. Ingen kan förneka det. Så enkla fall har man sällan att förhålla sig till men helt borta är det inte. Hans motståndare menar att visst har han rätt men han borde inte göra något väsen av det eftersom de ekonomiska följderna blir besvärande för orten.
Nå, jag tänker mig att dagens folkefiende känns igen genom icke rekommenderade åsikter. Och den port som kallas trång är givetvis synen på rasism och mångfald. Uppenbara och otvetydiga rasister är inget problem, sådana är sedan länge placerade i ”the dark side”. Problemet är vilka som får följa med ner i denna avgrund och på vilka grunder. Det behöver inte vara specifika personer, även juridiska sådana är aktuella. T ex när ICA Maxi sålde (2010) kalsonger försedda med ett mönster som kunde tolkas som nazikors. Sådant får naturligtvis inte passera och ordningsvakterna ingriper. Företaget gör förstås fullständig avbön och slipper därför hamna på fel sida om strecket.
Ett färskt exempel är Christer Sandelin som framförde åsikten att han ville ha Åkesson som statsminister. Trots att detta borde ha föranlett förvisning till dödsskuggornas dal tycks han ha klarat sig med mindre blessyrer och en försiktig reträtt. Marcus Birro råkade däremot illa ut och drevs ut från de anständigas territorium. Det får tilläggas att Birro gjorde ett dubbelfel, att i samma andetag kritisera Islam och äta lunch med Sverigedemokrater. En solklar väg för en blivande Folkefiende. Det hjälper inte heller att ha de bästa intentioner och att tveklöst befinna sig på rätt planhalva. Ett snedsteg och fallet är stort som exemplet med Stina Wirsén och teckningsfiguren ”Lilla Hjärtat” visade. Han behövde dock inte sjunka ner i djupet eftersom hon drog tillbaka allt hon gjort och insåg sin synd.
En del personer är besvärliga eftersom de är sakliga men alltså säger sådant som man inte rekommenderas att sprida (det kan bidra till ökad främlingsfientlighet och grumla synen på mångfalden). Tino Sanandaji är ett bra exempel. Han har bland annat ett antal gånger visat felaktigheter i glädjekalkyler över vinster i invandringen. Sådant bör man inte ägna sig åt och inte heller mena att ”Min agenda är att stoppa en ohelig allians av vänstern, alliansen och näringslivet från att försöka skapa ett falskt medvetande bland folket.” Johan Ehrenberg på ETC gärna åtar sig uppgiften att visa vem som är folkefiende. På ett sådant uttalande som Sanandajis ovan blir det klassiska svaret att ”detta låter misstänkt likt SD:s syn på medier och politik”. Sanandaji har klarat sig hittills men är givetvis under intensiv uppsikt. Varje hänvisning eller association till SD är tillräcklig för att om inte kullkasta så åtminstone omskaka ett offer. Vem erinrar sig inte den helige Hans Rosling uttalande: ”Jag skulle stå där på scen och tala om att det Jimmie Åkesson sagt i två, tre år är fullständigt rätt”.
Ett enkelt grepp av en slipad pedagog, väck uppmärksamhet och fånga lyssnaren. Men det här blev lite för starkt och det gick inte heller att förhindra att alla dem som befinner sig på den mörka sidan med största glädje noterar citatet och sprider det som sitt. Rosling faller dock inte men får i alla fall en tillsägelse för obetänksam lättsinnighet.
Folkefienderna finns på många nivåer, från de allra mörkaste till de lätt suspekta. Men i den här branschen är man mest inriktad på antingen – eller. Men, som sagt, en del klarar sig trots oförsiktighet och ständiga påhopp.
