Vilks.net

Hur man kan resonera för att komma fram till en från början given punkt. Så kan man sammanfatta den något irrande text som Petter Larsson skriver i Sydsvenskan ”Mörkret hämtar krafter i mitten”. Texten förefaller bygga på viktiga forskningsresultat men dessa är egentligen inte nödvändiga. Andemeningen ligger på ett enklare plan, den skulle kunna ses som inspirerad av ett ivrigt postmodernistiskt språkspel enligt, ”språket är allt”.

Tanken är alltså att det är de svenska politikerna som utlöser ”mörkrets krafter”:

”När statsminister Stefan Löfven kallar till nationell samling, justitieminister Morgan Johansson talar om tältläger eller oroade kommunalråd vill se ’extraordinära’ åtgärder, skapas en offentlig krisdiskurs, där flyktingarna förvandlas till ett stort samhällsproblem.
Att mindre grupper politiskt kriminella då tror att de kan få uppmärksamhet och kanske också stöd när de går från ord till handling är inte direkt förvånande.”

Man kan bli något förvånad över att Larsson tydligen menar att det är omotiverat att se någon kris. Och även om det skulle vara på det sättet borde politikerna inte agera som om de inte hade läget under kontroll. Frågan har, enligt Larsson, placerats för högt på dagordningen.

Ett exempel på hur man tar och gör fel är då Anna Dahlberg (Expressen). Hon såväl ser en omfattande kris som växt under lång tid och dessutom markerar hon det med sin artikel. Vi står nog inför fenomenet att vandra i ideologiska cirklar.

Hur var det nu med den svenska stormaktstiden? En gång när det begav sig steg de svenske fram och blev tillfälligt en stormakt. Det nästa försöket i den här genren kom när de försökte bli en humanitär stormakt. I båda fallen var man ett alltför litet land med begränsade resurser.

Nåja, alla ser inte så negativt på de problem som kanske inte existerar annat än i språket. Erik Helmersson (DN) föreslår att flyktingarna skall erbjudas svensk litteratur: ”Snabböversätt Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg, Marianne Fredriksson och Jonas Hassen Khemiri till arabiska, tigrinska, somaliska och pashto och distribuera dem fritt på alla asylboenden. Och släng för gemenskapens skull med några nordiska kolleger: Knausgård, Blixen, Oksanen, Laxness…”

Skulle man inte kunna lägga till Carl Snoilsky och Anna Maria Lenngren (lägg märke till att jag är lika feministiskt korrekt som Helmersson)? Svenska bilder och Den glada festen?

Det här blev så mäktigt att jag tycker att vi skall sansa med ännu en gåtfull Vermeer. Mjölkpigan, är det en målning av en rejäl arbeterska i hushållsnära tjänster eller är det något amoröst inblandat? Striden står bland konsthistorikerna och det som skall förklaras är att bakom pigan finns kakelplattor, på den närmaste kan man se Amor med båge. Och därintill en fotvärmare som på den tiden var en erotisk symbol.

För närvarande bjuder politiken på mer av intresse än vad konstvärlden förmår. Flyktingpolitiken har avancerat från en sekundär fråga för väljarna till ett åtminstone lokalt maximum. Ledande politiker menar att läget är ansträngt. För en gångs skull förefaller det trovärdigt. Medborgaren kan dock vara lugn, partierna (alla så när som på Vänsterpartiet och naturligtvis SD) har gått samman och presenterat en gemensam handlingsplan. Vad som är nytt från högsta ort är att man nämner sådant som tidigare sorgfälligt har undvikits, volym och kostnader. Skall man verkligen befatta sig med sådana småsaker när det handlar om människoliv? Och blir det strängt taget inte en fråga om rasism? Vi och de?

Mottagandet av överenskommelsen varierar något. Expressen är exempelvis föga entusiastisk (den publicerade bilden av politikerna för tanken till Goyas kungafamilj) medan Daniel Swedin (Aftonbladet) håller humöret uppe. Men det borde inte vara någon större fråga, politikerna har fått sitt mandat av väljarna och den enda oppositionen kommer från SD:s mörka källarvalv. Opinionsmätningarna ger SD sådär 20 % av rösterna. En solid majoritet för vidare mångfaldiga äventyr.

Morden på skolan i Trollhättan har skakat landet. Mördaren benämns som rasist, nazist och SD-anhängare. Tyvärr, får man väl säga, låter det inte överdrivet illa. Dessa epitet har under åratal kastats ut i vitt skilda riktningar och betyder inte längre något särskilt. Angående frågan om dräparen skall betraktas som terrorist blir det en ren lingvistisk fråga som diskuteras med stort intresse (SvT). Under alla omständigheter är rubriceringen hatbrott, ehuru även den svårt inflatoriskt ansatt, giltig. Men kring hatet kan man samlas och en av de stora i genren, Johan Ehrenberg (ETC) meddelar att hans hat mot hatarna har föranlett honom att skicka ut hundratals mejl för att få slut på hatet. Han gläds åt en liten framgång genom att två SD-sympatisörer har omvänt sig. Denna hatkampanj mot hat får dock bestämt bemötas med det enkla påståendet ”Du skall icke hata”. Men tyvärr lever vi i emotionernas tid och det brukar framhållas att det är fördelaktigt att reagera emotionellt. Då blir det också som det blir, man ser uttrycken och inte orsakerna.

I mina egna vatten har jag kunnat hålla ännu en hemlig föreläsning. Denna gång om Vermeer van Delft. För den som händelsevis, i dessa molnomhöljda tider, har sinne för minutiösa estetiska detaljer kan jag rekommendera den knappt synliga klänningsbården i Musiklektionen. Vid strängarna på Viola da Gamban.