Nästa lördag var det alltså konferens om politisk konst under rubriken ”Är den politiska konsten död?”
Den politiska konsten är på intet sätt död. Den har fått ett fantastiskt genomslag. Se t ex på en av samtidskonstens största stjärnor Hito Steyerl. Hennes karriär sköt fart 2007 på Documenta i Kassel och klättringen uppåt har fortsatt sedan dess. Idag har hon nått 202 i ranking. Hennes konst består av video och text men också skrivna texter, föreläsningar och samtal. Den är tilltalande för konstvärldens elit, den tar upp angelägna ämnen och den gör det på ett sofistikerat sätt med hög intellektuell nivå. Just nu ställer hon ut på KOW i Berlin. Hennes text från 2010 ”Politics of Art…” ger en god bild av Steyerl men också vad som kännetecknar det kontemporära. Steyerl är, i motsats till många alltför entusiastiska samtidskonstaktörer, medveten om det lilla problemet: När man går in för landning från de virtuella och teoretiska höjderna. Där finns liksom inget att hämta mer än att gå igång med nästa spännande och angelägna konstprojekt.
Från den svenska scenens horisont blir det mera tillyxat. Frans Josef Petersson (Kunstkritikk) funderar över hur den svenska konsten skall uppnå rättvisa och fullgöra sin samhälleliga plikt. Han slår fast att det har gått tämligen bra att få en könsbalans i den svenska konstkritikerkåren men att det är sämre med sådana som har ”egna erfarenheter av fattigdom, migration eller rasism”. Samma gamla visa som man tidigare har dragit om konsten och klassamhället. Det blev alltid de bildade borgarbarnen som intog konsten. Det problemet är numera bortglömt men det är samma mekanism: Att komma från och in i rätt miljö, lära sig språk och seder. Nu tillkommer också om det ens är värt mödan. Konstfolkets inkomstmöjligheter är starkt begränsade. Men Petersson drar vidare till de stora uppgifterna och hämtar inspiration från gamle Rancière: ”Det är när människor tror att vissa saker kan sägas och andra inte, och när varje individ har sin givna plats i tillvaron. Vilka är då konstens möjligheter? Att vidga gränserna för vad som kan sägas, och öppna för nya erfarenheter och andra subjekt att ta plats i samhället.”
När man läser de raderna kan man lite fundersam. ”Tror att vissa saker kan sägas och andra inte”, kanske kan man justera meningen till ”Bäst att säga vissa saker och bäst att inte säga andra”. Petersson klagar naturligtvis över att den svenska elitkonsten är alltför vit och ensidig. Att det blir så beror förstås på rekryteringen som är klass- och kulturbunden. Det är inte bara en formsak att bryta ner det. Där odlas också vad som är kvalitet, referenser och språk. I detta komplex ingår det som Petersson efterfrågar men endast under förutsättningen att man följer de givna reglerna för det kontemporära.
Petersson är ändå förhoppningsfull eftersom Tensta Konsthall har ett projekt om solidaritet och Moderna en utställning om romer. Skall man vara ärlig får man nog tala om att det är förtjusande chict, den kontemporära konstens önskedröm manifesterad för the happy few.
Frågan infinner sig igen. Vad är konst. Din konstteori är steril.
Betänk. En gång innan skriftspråket och kristendomen invaderade oss. Då var konstnären allt. Den högst uppburne. Skönheten. Riksantikvarieämbetet. Inredningsarkitekten och inredaren. Den politiske megafonen. Andens ramverk.
Folkets minne och försvarare och kulturens essens. Den relevantaste medlemmen av folket. Läs på om vad skalderna var innan kristendomen. Hur de diktade i realtid mot bakgrund av gobelängerna i eldskenets ljus.
Hur djupt har ni inte fallit? Hur perifera har ni inte blivit? Ni allierade er med folkets fiender snarare än att vara folkets främsta försvarare. Och ni belönades med förnedring.
Den utläggningen är just ingenting annat än romantiska drömmar skapade under 1800-talet.
Jag tycker att Martin har en poäng och inte borde avfärdas som romantiker från 1800-talet. Hans eminente kritiker resonerar som vore han troende – nämligen på evolutiones välsignelser: att människans villkor ständigt förbättras från igår till i morgon. Att så är fallet med de tekniska landvinningarna behöver man inte vara filosofiprofessor att begripa – men hur var det nu med själens utveckling? Den tycks behöva avsevärt längre tid för att förnya sig, eftersom vi fortfarande tjusas av antika draman och dessutom att det där lilla förargliga samvetet (kapabelt att förstöra månget logiskt oantastligt moralresonemang) härbärgeras av det eviga nuet (såsom jag tidigare med varierande framgång framhållit) – vilket av nödvändighet också implicerar oföränderlighet … Det är en kommunistisk myt att alla går nya strålande tider till mötes bara de dräper sin konung först och kommunism har såsom bekant intet till övers för andliga värden. Kommunismen har installerats till maktfaktor alltsedan 1700-talet och rimligen var intelligentian ännu på 1800-talet betydligt mindre beroende av dess indoktrinering än i nutiden. Dessutom har den börjat ömsa skinn till den satanism den alltid haft dold bakom exempelvis frimureriets ”obefintliga” hemligheter … av hänsyn lämnar jag ”konstens” orimligheter till vidare i fred. Så gode Mäster! Visa nåd åt härolden.
Doktorn har sina ständiga favoritteorier men det här med kritiken mot Martin handlar om föreställningen om en svunnen guldålder. Det var liksom riktigt mycket bättre förr. Och i det här fallet är det en romantisk saga.
Det var särskilt slutklämmen
’Hur djupt har ni inte fallit? Hur perifera har ni inte blivit? Ni allierade er med folkets fiender snarare än att vara folkets främsta försvarare. Och ni belönades med förnedring.’
jag tyckte Mäster behövde närmare begrunda. Den slår med aforistisk pregnans spiken på huvudet om vad det pågår i dagens manipulerade kulturliv. Dylika visdomsord ur det kollektiva omedvetnas djup hade makt att avsluta stora grupp-dispyter processpsykologerna arrangerade i Oregon när jag besökte dem vid sekelskiftet.
Men – bäst att tillsammans le med överseende åt hela kulturfanskapet:
http://www.theguardian.com/global/shortcuts/2015/oct/27/modern-art-is-rubbish-why-mistaking-artworks-for-trash-proves-their-Worth
http://www.theguardian.com/us-news/2015/jun/19/connecticut-art-bench-sculpture-destroyed-thrown-out
Martin
Av ren nyfikenhet:
Vad, per se, är kulturens essens?