Vår tids politiska batalj står naturligtvis ständigt mellan De Anständiga och The Dark Side. Mörkersidan har så här långt haft ett bra år. Charlie Hebdo var en hygglig, om än tillfällig, positionsframryckning. Men den föll på att det ändå rörde sig om några extrema journalister som i slutändan får skylla sig själv. Köpenhamn var ingen större sak, alltför få dödsoffer. Den tragiska händelsen i Trollhättan tycktes ändå vinka för ett övertag för De Anständiga. Men det fanns moln vid horisonten. Först de stora flyktingströmmarna som inte kunde bemästras och plötsligt gjordes från den anständiga sidan uttalanden som inte alls lät passande. Men det blev så mycket värre med massakern i Paris vilken följdes av terrorhotet mot Sverige. Det blev ännu mer när statsministern utropade att svenskarna hade varit för naiva. Den mörka sidan har fått en ljus tid och kan gotta sig åt att uttala ”Vad var det vi har sagt hela tiden!”
På Breiviks tid var det förstås annorlunda. Bokförd av de anständiga som kristen terrorist och ett gott slagträ i debatten. I dagarna har emellertid Breivik kungjort att han inte är kristen och att han tror på Oden (Dagen). Man skall inte dra alltför stora växlar på det uttalandet. Det är inte han som bestämmer vad han tror på. Den saken hanteras av dem som har definitionsmakten, helt i enlighet med institutionell teori. Men det har blivit ett hack i skivan. Man kan inte riktigt, som t ex Marwa Karim, schablonmässigt använda sig av detta som ett solitt exempel (SR).
Vi har i alla fall några dagar av defensiva positioner från De Anständiga. T o m Anders Lindberg (Aftonbladet) är försiktig. En liten ljusning dök upp i Sydnytt när man meddelade att några nazister delade ut flygblad i Eslöv och Höör, men nyheten ville inte riktigt ta sig.
Så har vi Överste Lars R. Møller som skriver i Berlingske:
”Fra højrefløjen og midten rejses der krav om gengæld, om at yde militær hjælp til Frankrig og krav om offensiv dåd fra Danmarks raske svende og svendinder.
Venstremidten og venstrefløjen vil enten forhandle eller styrke de demokratiske kræfter i Syrien og Irak.
Endelig har vi den forstående bløde midte bestående af kornfede danskere, folkekirkepræster, fredsfortalere og kunstnere, der vil synge fredssange, vende den anden kind til og hævde, at vi selv er skyld i terroren.
Deres eneste vej frem er at indlede en dialog. Alle de skitserede former for reaktioner er til grin og helt ude af trit med virkeligheden. Hvis det ikke var så alvorligt, ville det være morsomt.”
Den mörka sidan har sålunda vind i seglen. Mothuggen har visserligen redan kommit. Åsa Linderborg gör ett tappert försök idag. Totte Löfström vill inte vara sämre utan satsar på asylboendebränderna (Nyheter 24) som ett incitament till berättigad höjning av hotnivån. Just nu hjälper det inte men den som finner detta beklagligt kan trösta sig med att dessa opinionsvindar ständigt ändrar riktning. Nu undrar t ex alla om den gripne terroristen verkligen är en terrorist (DN). Det kan bli en vändning.
Nutid, alltför lätt på vingen,
alltför skön att länge vara!
Gör dig glad, men skynda bara:
morgondagen känner ingen.
En konstnyhet kan det också finnas plats för. Camilla Hammarström skriver om Chto Delat? som ställer ut på Gävle Konstcentrum. Gruppen är ett exempel på konst som politisk aktivism och har sedan länge en befäst position i konstvärlden. Som det nu är med konstvärlden är Chto Delat? (556) en intern historia som knappast framhåller något annat än det som man brukar framhålla. Man skall inte exkludera (utom i konstvärlden) och visa sitt symboliska motstånd.
