2168: Poltava

Postat den 2015 25 november av Lars Vilks

Så var dags för den humanitära stormakten att kapitulera. Liksom förra gången när det handlade om att klä sig i stormaktskläder hade man, när det gällde, inte resurserna. Abdikationsceremonin var gripande, en allvarsman och hans gråtande sköldmö. Säga vad man vill men det var en performativ installation av hög klass. Efter dem följde floder av artiklar, klagokörerna uppstämde sina miserere medan The Dark Side kunde mumla ”Vad var det vi sa?”

Med denna akt kan ordningen möjligen vara återställd. SD har tills vidare förlorat greppet om sin huvudfråga. Moderaterna siktar in sig på att vinna väljare genom att kräva mer än Socialdemokraterna (man kan inte räkna med att det är Miljöpartiets linje). Vänsterpartiet, som i sin utanförposition kan odla lämpligt blomsterspråk, kan också ha gjort en vacker vinsthemtagning genom att plocka röster från MP.

Kanske åsiktskorridoren har vidgats något. Man får väl säga som gamle Gunnar Hedlund: ”Jag tycker politik är roligt.”

Publicerat i politik | 20 kommentarer

2167: Den egensinnige skrivaren

Postat den 2015 23 november av Lars Vilks

Jag har haft ynnesten att få träffa författaren och bloggaren (Occident) Thomas Nydahl. Det var några år sedan livvakterna beledsagade mig till hans hem utanför Kristianstad. Min erfarenhet är att han är en vänlig och öppen individ. Genom åren har vi hållit kontakten genom e-post. Vi har alltid kommit bra överens, men jag kan förstå att hans läggning är sådan att han kan vara besvärlig. En fullblodspessimist, depressiv till tider. En lidelse håller honom levande: Skrivandet.

Det senaste resultatet av hans skrivande är en bok om Malmö, Ett barn är fött på Sevedsplan. Den berättar om det Malmö han har växt upp i och hur det har förändrats genom åren. Ända in i vår tids konfliktfyllda stad. Genom boken lär man känna ”vinkelvävaren,” som han ibland kallar sig, Thomas Nydahl. Hans hemmamiljö gjorde honom till missionsförbundare något som han sedan bytte ut mot ett antal år i de yttre vänstermiljöerna. Ett liv med hårda kanter som han försöker gräva fram ur barndomsminnen. Läsaren får följa honom som dekoratör och industriarbetare, ett förtvivlat minnesbesök på ett barnhem, misslyckanden med familjebildning, missbruk. Slutligen nådde han fram till skrivandet, både som journalist och författare. Boken är indelad i två delar, personliga minnen och politik.

På inte sätt saknar Nydahl humor. Ett av bokens bästa partier är när han studerar Malmökommissionens slutrapport (2013) och andra utredningar om staden. Författaren roar sig t ex med att läsa kommissionärernas förslag till förbättringar av Malmö och invånarnas hälsa. Där föreslår man ”en social investeringspolitik som kan utjämna skillnaderna i levnadsvillkor”, ”en social investeringspolitik som kan göra samhällssystemen mer jämlika” och ”förändrade processer för en socialt hållbar utveckling genom kunskapsallianser och demokratiserad styrning.” Hur dessa fina målsättningar skall uppfyllas får man dock inte veta. Nydahl citerar också kommissionens kritik mot medierna ”staden beskrivs inte sällan i ödesmättade och provokativa termer.” Nydahls pessimistiska sinne lämpar sig för en sådan genomgång men även om han hade varit optimist hade inte kommissionens arbete kunnat tillföra något annat än ett tjusigt formulerat önsketänkande.

Den som vill lära känna den egensinnige Thomas Nydahl, mannen som inte vill ingå i något kollektiv, och hans samhällskritik bör inte missa tillfället.

Publicerat i Böcker | 28 kommentarer

2166: Mänskliga rättigheter, äppelkrig och terror

Postat den 2015 22 november av Lars Vilks

Det finns många problembarn när det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Ett av de mest hårresande fallen är Saudiarabien som nu har lyckats döma poeten och konstnären Ashraf Fayadh till döden (artnet). Anklagelsen är blasfemi. Det är naturligtvis inte första gången Saudi visar var de står (och man kan utgå ifrån att det inte heller är den sista). Eftersom saken har fått stor uppmärksamhet är det inte otroligt att straffet mildras men mycket mer än så brukar det inte bli. Man kan säga att det i Saudi råder brist på mångkultur. På de platser (framförallt i västvärlden) där mångkultur är etablerat är detta i sig inte någon garanti för rätten till yttrandefrihet men det brukar inte utdelas dödsstraff.

Mänskliga rättigheter är inte alldeles enkelt att hantera. Exempelvis har det nordiska forumet de Mänskliga rättighetsdagarna som för ett par veckor sedan ägde rum i Göteborg. Temat i år var, inte helt oväntat, mot rasism. Evenemanget hade dock en del begränsningar som Erik Helmerson luftade i DN. Den artikeln skrevs före tillställningen. Hur det gick kan man få en översikt av i den danska Berlingske. Helmerson var onekligen på rätt spår. Utfallet är inte särskilt överraskande och det torde vara en god idé att byta ut begreppet antirasism mot ”äppelkriget”.

Poul Høi (också i Berlingske) gör ett försök att lägga ett historiskt perspektiv på terrorismen. Han jämför jihadisterrna med det tyska RAF; Gudrun Ensslin och Andreas Baader. Hans tanke är att det rör sig om samma struktur. En terrorvåg pågår en generation, menar han och hänvisar till terrorforskaren David Rapoport. Så är inte fallet med den jihadistiska terrorn och Høis förklaring är att det är västs insatser som har förlängt den.

Man kan fundera över ett par saker i Høis artikel. Förmodligen kan man inte utan vidare jämföra RAF och jihadisterna. Den ideologiska bakgrunden, Marx respektive Koranen, drar i något olika riktningar. De sociala omständigheterna för de radikaliserade kan förete vissa likheter men det är svårt att föreställa sig att det inte spelar någon roll vilken ideologi man kommer att dras med i. En annan sak är att Høi själv intar ideologisk position som man snabbt kommer underfund med.

Publicerat i debatt, politik, yttrandefrihet | 42 kommentarer