2175: Olsson spielt auf

För några dagar sedan skrev jag om Galleri Olsson. Galleristen Gunnar Olsson var ordentligt upprörd efter Orrenius artikel. Fortsättningen har sitt intresse eftersom den obevekligt blir en del av konstprojektet. Något överraskande kom Olsson med en ursäkt:

”Bäste Lars,
Jag vill be om ursäkt för att jag talat nedsättande om dig i mitt nyhetsbrev.
Jag är inte lagd åt att tala nedlåtande vare sig till någon personligen eller ännu värre offentligt.
Men det faktum att Orrenius använde mig för att illustrera sin tes om att konstvärden skulle vara rädd för dig och den prekära situation du befinner dig i gjorde mig oerhört kränkt. Jag kände mig framställd som en hycklare.
Om det var så att jag uppfattade din konst som angelägen för mig vågar jag påstå att jag gärna skulle ta riken att göra en utställning även under dessa speciella omständigheter.
Jag är övertygad om att du, då du ju känner min verksamhet och understundom besöker mitt galleri, vet att vi står konstnärligt mycket långt från varandra. Jag tror inte för ett ögonblick att du själv verkligen trott att jag skulle kunna tänka mig att göra en utställning.
I så fall vore det intressant att få veta vilka kvalitéer i ditt konstnärskap som du tror skulle passa mitt galleri.
Att avfärda de konstnärer som uppvaktar mig i galleriet är aldrig lätt. Jag försöker ge alla en chans, säga något uppmuntrande och aldrig vara nedlåtande.
Redan direkt efter det att vi skildes åt utanför galleriet kände jag att jag gått lite bryskt fram mot dig, med idèn om att du skulle vara anonym, jag förstår väl det otänkbara i detta för din del. Det var lite tarvligt av mig. I avspisningen av dig tyckte jag att jag kunde unna mig en liten teori (anonymitet) och ett skämt. Du är ju en etablerad konstnär och inte en skör nybörjare och vet dessutom var jag står. Men det kändes inte bra. Förlåt.
Jag önskade inte figurera i denna artikel och jag vill inte ta del i den debatt som tydligen följt av Orrenius missförstånd, jag vill hoppas att det var just det, ett missförstånd och inte tro att det var ren ohederlighet. Ni kan ju inte gärna lämnat galleriet och efteråt tillsammans konstaterat att ’här var en gallerist som gärna ställt ut mig om namnet Vilks inte nämndes’, utan att du haft en invändning mot en sådan formulering.
Ännu en gång jag vill be om ursäkt för mina nedlåtande ord om din konst och person, detta har plågat mig sedan jag tryckte på send knappen för mitt nyhetsbrev.
Med de bästa hälsningar
Gunnar”

Det lät ju rimligt och resonabelt. Jag skrev därför tillbaka:

Många tack för ditt brev. Jag tycker ju att det hade varit tråkigt om vår goda relation skulle ha blivit förstörd av den här lilla saken. Från din sida sett hade det nog varit bäst att svälja förtreten. I och med att du gick ut med din deklaration och kravet på dementi blev det en lite för stor sak. Sådant handlar mest om mediehanteringen och du är väl inte riktigt hemma i den genren. Men det är inte lätt när Vilksryktet börjar gå och konstvärldens medlemmar reagerar.
Jag är inte övertygad om att vi konstnärligt står så långt ifrån varandra. Jag själv rör mig inom och utom konstens olika områden. Under de senaste åren har jag blivit alltmer intresserad av den mer traditionella estetikens möjligheter. Sedan 2011 har jag faktiskt arbetar dagligen med måleri och teckning. Efter hand såg att det här med att packa in rondellhundarna i klassiska parafraser medförde en del intressanta konsekvenser – att hundarna egentligen blev sekundära (men ändå nödvändiga som krydda eller signatur) i förhållande till det övervägande arbetet, nämligen målningarna.
Framför allt tänkte jag mig att det vi nog har gemensamt är det subtila. Tyvärr har jag inte haft någon möjlighet att visa dig vad jag menar eftersom det har varit besvärligt att få fram tillräckligt bra bilder på sådant jag har gjort. Mina nu rätt långa studier av t ex Vermeer har fört mig in i det subtilas estetik.
När jag får fram tillräckligt bra bilder skall jag skicka dem så att du kanske kan förstå vad jag menar.
I varje fall är jag glad att jag utan något svårmod kan fortsätta att besöka dig och ditt galleri.”

Jag kan inte se att jag uttalade något oerhört i denna lilla text, men av någon anledning gick Olsson i taket:
”Lars Vilks,
Tack för ditt brev. Det föranlåter mig att formulera några klargöranden.
Detta trots att mediahanteringskunniga journalister har förklarat för mig att jag utsatts för en scandal-mongerin. Allas råd har varit att hålla tyst, du kan aldrig få rätt. Sådan är medialogiken.
Du säger det själv i ditt brev, för mig är det ‘..bäst att svälja förtreten.’ och som du säger om mediahanteringen, är jag ‘inte riktigt hemma i grenen’. Det stämmer, jag önskar inte heller vara det.
Men personligen provocerar du mig med ditt brev till att nu vara för mig obekvämt oartigt rättfram.
Jag känner inte till något ”om vår goda relation”. När jag skrev och bad dig om ursäkt för att jag behandlat dig nedlåtande, insåg jag att det var första gången någonsin som jag tilltalat dig. Vad jag kan minnas har du besökt galleriet tre gånger de senaste åren. Dessförinnan hade jag sett dig vi en debatt på Mejan någon gång på 90-talet.
Jag har aldrig önskat tala med dig. Aldrig inlett ett samtal med dig. Men vid varje besök har du, på psykopatens vis med smicker och provokation, lurat in mig att tryffera dina monologer. Det kallar inte jag samtal. När jag äntligen blivit av med dig har det lämnat en obehaglig eftersmak.
Det du kallar ’den lilla saken’ uppfattar jag som ett djupt kränkande påhopp. Att du skulle acceptera min ursäkt, och än minde be mig om ursäkt för den olyckliga artikeln, förstår jag nu inte ligger i din sätt att kommunicera. I stället är du oförskämd nog att rekommendera mig ’att svälja förtreten’.
Varje verk som jag känner till av dig, har genom åren fungerat som illustrationer till det jag tycker är mest motbjudande i samtidskonsten i samtal med mina vänner. Vad du tycker om den konst jag visar kan jag inte minnas att du, vid något av de korta besöken i galleriet, dryftat med mig.
Det du skriver att du arbetar med nu intresserar mig inte alls. Lika lite som det du gjort tidigare. Gör dig inte besväret att skicka mig några bilder.
Hur det är med ditt humör om du av någon anledning skulle komma att besöka galleriet igen, vet jag inte, mitt skulle i alla fall sjunka.
Utan större högaktning
Gunnar Olsson

PS. formulerat några sömnlösa nätter senare.
Med tanke på alla varningar kan jag naturligtvis inte skriva ovanstående brev.
Att du provocerat fram det är, förstår jag nu är själva anledningen till att du skriver det försåtliga brevet till mig. Åter på psykopatens vis. Det kan vara ett sätt för dig att få göra nästa drag. Kunna säga: Se så rädd galleri Olsson är. Nu tar han avstånd från mig, den fega kraken, stackars mig”.
Att du förstått det orimliga i att jag skulle göra en utställning med dig under några omständigheter, uppfattar jag som klart, men att den unge mannen som var med dig inte skulle vara kapabel att avläsa ironin i delar av min avspisning finner jag förvånande. Av ålder att döma verkar han ju tillhöra den ironiska generationen.
Det kan ju inte vara så att om du haft en möjlighet att korrigera honom, vad beträffar denna häpnadsväckande nyhet, inte gjort det. Något stämmer inte här. Är Orrenius med dig i detta upplägg, lite förbryllande är det ju att han inte vill få denna ’sensation’ bekräftad av mig, innan han låter världen veta att jag är något annat än det jag gett mig ut för att vara. Avslöja att jag är en hycklare och Vilksanhängare. Och gör mig till måltavla för samma krafter som jagar dig. Ett telefonsamtal, t.ex. för en bekräftelse eller dementi. Men jag har förstått att det är regel i den här typen av journalistik, att inte förstöra en bra historia genom att få den bekräftad.
Här är jag chanslös. I massmedias värld styr geschäftet. Kändisen Vilks är en större tillgång än Olsson. Kan man blåsa upp den berättelsen något på bekostnad av Olssons heder och ära, så är matematiken klar. Media är ju ditt instrument, och jag måste erkänna att du spelar det virtuost. Som du säger, det är inte min genre.
Nu börjar jag ana hur det känns att vara utsatt för ett mediedrev, allt du säger kommer att vändas mot dig. Ett massmediadrev, fast med bara en hund i drevet, en rondellhund.
Du som intresserar dig för yttrandefrihetsfrågor borde inte vara främmande för min reaktion. Ditt eget och andra journalisters råd till mig att inte försöka få rätt. Att jag inte bara känner mig kränkt och förnedrad, framställd som en hycklare som i lönndom skulle vara en tillskyndare av dina idéer. Dessutom smittad av de hot som riktas mot dig.
Denna logik gör alltså att jag inte kan vänta mig upprättelse i media och inför de grupper av nazister och jihadister som du kommunicerar med. Men ’Vilksryktet’ har fått en rörande stor mängd vänner och för mig okända, journalister, jurister, kollegor och konstnärer, konstinstitutionschefer m.fl. att värma mig med sin sympati. De har alla genast fattat det orimliga i att jag skulle ställa ut dig. Det tröstar.
Jag väljer nu till slut, mot bättre vetande sända dig det här brevet för min egen mentala hälsas skull. I och med detta ber jag att få slippa att ha någon vidare kontakt med dig.
DS”

Jag har i själva verket besökt Galleri Olsson många gånger och vid några tillfällen diskuterat konst och även det han ställt ut på galleriet. I affektens stund kan dock minnet bli kort. Det råd som jag gav, att han skall låta saken passera torde vara det bästa. Att gräva vidare och påstå att han inte menar saker han har sagt är ett hopplöst läge. Till sin omgivning kunde han ha sagt att han drabbats av mediernas beteende. I övrigt talar väl texten för sig själv och visar upp en annan sida av Olsson än den andlige idealist som han gärna utger sig för att vara.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

33 svar på 2175: Olsson spielt auf

  1. Krister skriver:

    Oj oj, stackars Gunnar Olsson är sin egen värsta fiende.

    Det där kändes inte riktigt friskt.

  2. CeDe skriver:

    Här finns ingen vinnare eller förlorare. Men en låg sömnlös.

  3. mohammad skriver:

    Hahaha…!

  4. Doktorn skriver:

    Man blir en smula förvånad
    att Du går ut med känsligt material på Din blogg och exponerar Gunnar Olssons dom över Din egen framfart.

    Varför inte bara begrunda orsakerna Du inte gillades och återgälda honom den motursäkt han förväntade sig. Ingen är felfri och möjligheter att se sig själv med andras ögon gives inte ofta.

  5. Lars Vilks skriver:

    Korrespondensen är inte privat. Han skickar sina brev till ett flertal av DN:s redaktion. Jag förstår inte heller vad jag har gjort för fel. Vad menar du med min “framfart”? Jag har inte skrivit artikeln i DN.

  6. Adam skriver:

    “…vid varje besök har du, på psykopatens vis med smicker och provokation, lurat in mig att tryffera dina monologer.”

    För begreppet psykopat gäller samma regler som för begreppet Nazityskland. Så fort någon slänger endera begrepp ur sig ska man aldrig utgå från att personen i fråga har stora kunskaper i psykologi resp. historia. Istället ska man utgå från att personen är okunnig, och använder begreppet som ett skällsord. Såvida inte personen förmår verifiera påståendet. Olssons psykopatdefinition “smicker och provokation” är usel.

  7. Mikael skriver:

    Jag önskar att jag som du Lars, kunde betrakta valda händelseförlopp från ovan, som konstprojekt.
    Med en rabiat skällande och bitande individ som denne Herr Olsson så måste det definitivt vara en tillgång; ja, kanske av nöd tvunget, i syfte att inte hemfalla åt fantasin att hantera nämnda individ såsom traditionen nu föreskriver att man gör med galna hundar…
    Mikael.

  8. Doktorn skriver:

    Det är inte att ta miste
    att Du är huvudpersonen och att DN’s agerande tillsammans med Ditt intrång på G.O.’s estetiska credo tillsammans med Dina anmärkningar om hans underlägsenhet (gällande ‘mediakändisskap’) och bl.a. förmätenhet att ensidigt diktera delad känslighet er mellan angående det sublima sårade honom till den grad att breven blev flera och mångordiga. Allt detta kan förvisso också kritiseras:

    Men – jag menar nu att sådant är ett värdefullt erbjudet tillfälle att bli varse sin EGEN inverkan på (framfart mot) andra. Vad det cirkulerat på DN’s redaktion – tycks Du emellertid sorglöst lägga fram i skyltfönstret utan försöka penetrera vad G.O. menat.

  9. Thomas skriver:

    Obalanserat är bara förnamnet. Han tycks också har många “medberoende” såsom “Doktorn” ovan.

    Tråkigt för dig, du kunde ju inte veta att han var sådan.

    Men man kan ju också se hans reaktion som en symbol för den intellektuella vänsterns konvulsioner när den trängts in som en råtta i ett hörn. Dvs i ett hörn bestående av ideologi och verklighet.

  10. Lars Vilks skriver:

    Jag tror att Doktorns verklighetsförankring borde ses över. Här är det inte frågan om några estetiska problem eller mediekunskap. Det torde vara uppenbart att historien är den gamla vanliga historien om Vilks position i konstvärlden. Olsson har fått påstötningar från sin omgivning om visat intresse för Vilks, vilket han på alla sätt (även med uppenbara lögner) tillbakavisar. Detta kan man kalla “min” inverkan men det handlar snarare om de föreställningar om mig som cirkulerar. Och inget nytt i det. Galleri Olsson är en officiell institution i konstlivet och får räkna med att stå upp offentligt för sina uttalanden.

  11. Doktorn skriver:

    På de fyra första raderna
    i Ditt ‘försoningsbrev’ till Gunnar Olsson lyckas Du förolämpa honom fem gånger – för att på femte raden fortsätta med att ni egentligen står varandra konstnärligt nära! Härefter ändras tonen och i resten av brevet torgföres Dina nyvunna framsteg på det traditionella hantverkets område, vilka Du inte tvekar G.O. borde få ta del av. Brevet är en diplomatisk katastrof.

    Du älskar mediakarusellen, medan Gunnar Olsson avskyr den. Han tycks inte heller gilla Din konst och beskriver varför han känner sig obekväm. Detta är värdefulla data till underlag för inre växt vi alla då och då får kassera in.

  12. CeDe skriver:

    Den gode Olsson borde haft förstånd att lyssna till proffset Vilks rekommendation att svälja förtreten.
    I stället valde han att trassla in sig i invektiv.

  13. Lars Vilks skriver:

    Han skriver ju att han från sin omgivning hade fått precis samma råd som jag gav honom. Och han var ju medveten om det förhåller sig så med media. Hur du kan få det till en förolämpning förstår jag inte. Sedan säger jag att vi kanske inte står så långt ifrån varandra ur konstnärlig synpunkt. Lite försynt eftersom jag inte skriver att han kanske borde se vad jag gör innan han tar ställning. Vilket underlag skulle det vara för andlig växt för min del?

  14. minnesdagen skriver:

    Gunnar Olsson verkar annars inte ha något problem att umgås med kontroversiella personer. Han sitter i samma jury som Suzanne Osten, som var högst ansvarig till barnporrskandalen för 10 år sedan.

    http://www.movingartproject.se/#!Moving-Art-Projects-Jury-tillk%C3%A4nnages/c18gm/5623bc4f0cf2c6c6437b20b2

    Suzanne Osten lyckades smita undan sitt ansvar. Hennes kompis Bengt Westerberg tog hand om utredningen och lyckades få den att rinna ut i sanden. Om någon har glömt:

    http://www.expressen.se/nyheter/barnens-saga-var-grov-porr/

  15. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Rör inte livet i min bubbla tycks Olsson skrika ut och räknar med medhåll från de pålitliga i DN och annorstädes i bubblan.

    Kan ses som en monad med fönster dvs de korrektas ljuva liv i diverse bubblor som bygger på att hålla andra utanför med uppsjöar av argument som skall dölja att det handlar om egen välfärd, status, symbolvärld etc.

    Sammlingsbegreppet för denna sorts klasskamp är PK som främst trumpetas ut via det politiskt/mediala etablissemanget. Bubblorna finns även inom pedagogik, sociologi, genusvetenskap, kriminologi osv. floskelbingo och pseudoideologier som identitetstjosan utgör den Mayas slöja som skall hålla hederligt och ifrågasättande folk på plats. Verkligheten är bubbelfolkets värsta fiende varför nya falska symbolvärldar ständigt konstrueras om och om igen.

  16. anubis skriver:

    Gunnar Olsson måste vara galen som jämför Lars Vilks med en psykopat! Olsson gör rätt i att oroa sig för sin mentala hälsa.

  17. CeDe skriver:

    Det här är lika pinsamt som i Skavlan när Linn Ullman ger sig på den brittiske etologen och evolutionsbiologen och författaren Richard Dawkins för att han inte tror på någon gud.

  18. Adam skriver:

    Doktorn

    Jag har svårt att se att Vilks älskar mediakarusellen. Han verkar däremot gjort till sin uppgift att driva med den här på bloggen. Bloggen har därmed blivit ett omistligt bidrag i det svenska mediaflödet, då bloggen är originell.

    När jag talade med en ansvarig på universitetsbiblioteket i Lund om deras samling (en kopia av allt som trycks i hela Sverige skickas dit) frågade jag om de inte borde börja lagra digitalt material också. Nämnde framför allt tre bloggar – Carl Bildts, Peter Englunds och Lars Vilks – vilka borde vara av särskilt intresse för universitetsbiblioteket. Arkivansvarig höll med mig.

  19. Doktorn skriver:

    Du skrev honom Din egen förträfflighet på näsan Lars.

    Det gamla vanliga – lära känna sig själv.

    Man kan säga att personligheten är imiterad efter och resultatet av omgivningen. Är man ateist räknar man med dels genetiskt arv och epigenetisk påverkan begränsar sig till miljön. Vi tar efter alla möjliga förebilder och lär oss bemästra många situationer. Har man erfarenheter bortom det enklare tänkandet – blir en sådan delvis härmad och delvis så till sägandes ‘ad hoc’ personlighet till problem och sätter man åstad att finna ett beständigare jag. ‘Das Selbst’.

    Icke ologiskt ingår kultiverandet av att ställa sig i sin nästas eller motståndares skor.

    Se nu detta optimistiskt – motgångar härdar och förnyar!

  20. Lars Vilks skriver:

    Vilken egen förträfflighet skrev jag honom på näsan? Han vet ju redan att jag har erfarenhet av mediesituationer och han vet också hur det fungerar i medierna. Skulle då hans omgivning goda råd också vara förolämpningar mot honom? Igen, det där med Doktorns verklighetsförankring…Vad vet Doktorn om Olsson?
    Jag vet inte heller vad du menar med att 1) jag skall vara optimistisk (för vad?) och 2) motgångar härdar och förnyar (menar du att Olsson har härdats och förnyats? – För jag kan inte se att jag skulle ha haft någon motgång, vilken skulle i så fall den vara?)

  21. CeDe skriver:

    Vad har du för lillebrorskomplex gentemot Vilks, Doktorn?

  22. Doktorn skriver:

    CeDe
    Vilks lade fram alltsammans naket för envar att kommentera affären Olsson contra Vilks – underförstått att alla hejar på Vilks – vilket gör kommenterandet meningslöst. Men varför inte istället försöka förstå Olsson? Det månde kunde lett någon vart. Emellertid ser Du resultatet – Vilks upprörd – Du upprörd osv.

  23. CeDe skriver:

    Den ende upprörde som jag ser det är herr Olsson.
    Utifrån Olssons synfält kan jag förstå hans upprördhet. Men jag delar inte hans synsätt.

  24. Lars Vilks skriver:

    Vad som förundrar mig (och det var därför jag påtalade detta om verklighetsförankring) angående förståelsen av Olsson är att Doktorn inte tycks inse att det finns en enkel förklaring, som med största sannolikhet också är riktig, till Olssons reaktion. Olsson företräder med känsligt öga traditionen i det modernistiska måleriet. Han intar en ytterst selektiv hållning till samtidskonsten och dess många medieutspel. När han plötsligt, i landets ledande tidning, utbasuneras som presumtiv utställare av Vilks (som är ett rött skynke i konstvärlden), blir han naturligtvis utsatt för allehanda beska kommentarer från sin omgivning och hans goda rykte är i fara. Inte undra på att han reagerar. Varför hans reaktioner blir en serie snedträffar kan man förstås undra över men där får man nog söka efter personliga och psykologiska förklaringar. Doktorn har inte heller besvarat min fråga om “motgångar som härdar och förnyar”. Var det ett glatt tillrop till den stackars Olsson?

  25. Doktorn skriver:

    Lars
    Det Du skriver hade jag redan räknat ut och Du bektäftar mitt grepp över situationen. Du exponerade en måhända till ett fåtal avsedd konflikt till allmän jurynrdömning. Sedan blev Du märkbart upprörd. Det glada tillropet efterpå var i all vänlighet ämnat åt Dig.

  26. Lars Vilks skriver:

    Om du redan hade räknat ut det, vad var det då du ville förstå? Exponeringen anser jag inte vara en intern historia. Olsson är en betydande spelare i konstvärlden och hans agerande har ett allmänt intresse. Angående tillropet undrar jag vilken motgång jag skulle ha haft.

  27. Adam skriver:

    Doktorn

    Olsson följer den linje de flesta följer, dvs. lovprisande av yttrandefriheten men fördömande av Vilks konst och Vilks som person. Det här med Vilks “grepp om situationen” förstår jag inte alls, eller nån “jury” här på bloggen som dömer till Vilks fördel. Vilks har utsatts för flera mordattentat, ideligen fördömts i offentliga sammanhang – har man då “grepp om situationen”? Reinfeldt bad ju om ursäkt för Vilks konst till upprörda saudier. Att folket härinne på bloggen håller med Vilks i mycket – även om inte alla gör det – är väl bra? Vi är i åsiktsminoritet i samhället, även om åsiktskorridoren, som vissa på bloggen påpekat, börjat svänga till yttrandefrihetens fördel.

  28. Doktorn skriver:

    Nej Lars. Naturligtvis gick Du segrande ur denna skärmytsling – men jag tänkte fall i fall … kunde det ju inte skada.

  29. Doktorn skriver:

    Instämmer!

  30. Hans Odeberg skriver:

    Som konstnärlig analfabet förbryllar Olssons häftiga avståndstagande mig; jag hade förväntat mig ett uns kollegialitet inom skrået.

    Sen slår mina bibelkunskaper till. Olsson har sällskap av själve Petrus, den kristna trons fasta grund: “Jag känner inte den mannen.”

    Eller, för den delen, mina hågkomster ifrån skolan. Att ens möta en utpekad hackkycklings blick, än mindre tala med den eller visa vänlighet, var bästa sättet att inbjuda mobbarna att utse en själv till nästa offer.

    Så visst kan man förstå Olsson.

  31. Hd skriver:

    Ovanstående inlägg väcker frågan om Gunnar Olsson kanske angripits eller hotats, efter Orrenius reportage i DN.

  32. Almen skriver:

    Fin poäng med bibelparallellen; är det Orrenius som sitter på taket och gal?

    Yttermera var väl Olsson snabb att offentligt två sina händer?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.