Av någon anledning drar Magnus Ringgren (litteraturkritiker, poet) in mig i en recension av Linda Hedendahls diktbok När jag luffade hemlös med mina ready mades (Aftonbladet). Tydligen är han irriterad och som ofta då är fallet blir det kritiska resultatet något mindre lyckat. Vilks använder begreppet ”konstvärld” flitigast i landet men Hedendahl gör det mänskligare. Så kan man ju tycka om man så önskar men det är klart att Ringgren inte riktigt har förstått så mycket av konstvärlden/den institutionella konstteorin.
”…Linda Hedendahls ord, ”den konsthistoriska bordellen”. Konstvärlden skildras här med en helt annan konkretion och vresig medkänsla än vad Lars Vilks mäktar med – han som annars använder begreppet flitigast och med de djupaste konspiratoriska brösttonerna just nu.”
Att en poet lägger in sådant som konkretion och medkänsla i sin beskrivning av konstvärlden är väl inte mycket att orda om, men min uppgift är konstteoretikerns. Och som sådan har jag aldrig hävdat några konspirationsteorier. Det enda jag har fört fram är konstvärldens (den internationella) konsensus vilken inte är någon hemlighet. Konsensus beror inte på någon konspiration av någon styrande liten klick i konstvärlden utan är ett allmänt omfattat beteende som säkert hänger samman med en gemensam övertygelse om politik och ideologi, något som inte alls är överraskande. Överraskande är snarare att det förekommer så få utbrytningar från denna standard – trots att konstvärlden önskar just detta.
Ringgren får för sig mer: ”Hos Vilks är konstvärlden en abstrakt maskin lika stor som universum, någonting framdrömt av en bakfull Michel Foucault. Alla som det minsta intresserar sig för ’konst’ blir obevekligen en kugge i konstvärldens maskineri.”
Jag förstår inte var Ringgren får det där med abstrakt maskin ifrån. Konstvärlden är verkligt konkret med ständiga biennaler, curatoriska statements, bekräftelser av konstnärlig kvalitet, nya rekordpriser på konstverk. På min blogg skriver jag vanligtvis om konkreta företeelser. Att jag skulle ha påstått att konstvärlden är lika stor som universum gör mig närmast förundrad över hur Ringgrens tankevärld fungerar. Konstvärlden är visserligen inte helt obetydlig, det kan var och en inse som har trängts med andra på t ex National Gallery i London eller räknat efter hur många gallerier som finns i Stockholm. Men det är ändå inte mer än ett segment i den kulturintresserade medelklassen. ”Alla blir en kugge” kan jag tänkta mig att Ringgren har förstått när jag har förklarat den institutionella konstteorin utifrån Dickies perspektiv. Alla som har något som helst intresse för konst ingår i konstvärlden.
”Kan man tänka sig Lars Vilks med humor? Nej.”, undrar Ringgren och svarar själv. Jag är inte alls ledsen över det ty nu och äntligen någon som tar mig på allvar.
Dåligt påläst och föga genomtänkt får man väl ändå kalla Ringgrens påståenden om min uppfattning om konstvärlden. Orsaken kan väl vara ett horn i sidan. Sådana horn tenderar att konkretisera sig till vad som helst som kommer i vägen. Och det jag saknar mest: Kan man tänka sig Magnus Ringgren med humor? Verkar svårt.
Andra skribenter i Aftonbladet kan vara riktigt skojiga. Anders Lindberg prövar på att vara lite kulturell när han i en svindlande Dürersk vision ser de svenska apokalyptiska ryttarna med rättvis könsfördelning och en något mindre övertygande fotoshopping. Men i alla fall, de nominerade ryttarna är Anna Dahlberg, Ivar Arpi, PM Nilsson och Alice Teodorescu. En liten självkritisk synpunkt smyger sig in, kraftfullt kompletterad av en personlig åsikt. Det kanske inte är så att ledarskribenter och debattörer avgör politikens inriktning. Men skulle det vara så har de fyra apokalyptiska ryttarna syndat och å det grövsta gynnat the dark side.
