Ett bra inslag i P1 där Marianne Lindberg De Geer samtalar om konstnärlig yttrandefrihet. Det är liksom dags att lufta ut kränkthetens sorgliga skepnad. I inslaget klagar programledaren Cecilia Strömberg på konstnären Vilks ”otydlighet”. Marianne ger ett utmärkt svar på den invändningen. En vidare poäng med en sådan konstnärlig otydlighet (vilket borde vara en helt självklar sak: konsten kräver sin medskapare) är den betydligt intressantare otydligheten kring sådant som ”rasist” och ”allas lika värde”. Det har ju visat sig att det kan svänga friskt i vad som skall och skall inte räknas dit. Och vem som sätter agendan.
Jag har just läst terrorforskaren Magnus Norells bok Kalifatets återkomst. Man skulle kunna tro att en sådan bok utan vidare kunde publiceras av ett antal förlag men så var det inte. Norell fick ge ut den på eget förlag. Barometern kommenterade detta med ”Att en bok på svenska om vår tids allvarligaste samhällsfråga inte har prioriterats av förlagen är uppseendeväckande. Det speglar den valhänthet Sverige visar inför en våldsideologi som växt sig starkare. Men det handlar också om att religion är ett laddat ämne. Rädsla för att kränka har hindrat ett nyktert och genomtänkt förhållningssätt till frågorna.”
Jag skulle tro att det inte är hans beskrivningar av det politiska dramat i MENA-länderna och svårigheterna att få fram en gemensam front mot IS som har orsakat problemet med utgivningen. Sannolikt är det hans omfattande sista kapitel ”Ett ideologiskt krig om idéer” som har blivit för svårt för förlagen. Hans analys av det ytterst återhållsamma försvaret för yttrandefriheten och kränkningarnas evangelium är sådant som brukar betecknas som olämpligt. Dylika framställningar, hur korrekta de än är, kan öka främlingsfientligheten, som det brukar heta.
Det finns alltså alla anledning att rekommendera den här skriften.
