2195: Mera om (konstnärlig) yttrandefrihet

Ett bra inslag i P1 där Marianne Lindberg De Geer samtalar om konstnärlig yttrandefrihet. Det är liksom dags att lufta ut kränkthetens sorgliga skepnad. I inslaget klagar programledaren Cecilia Strömberg på konstnären Vilks ”otydlighet”. Marianne ger ett utmärkt svar på den invändningen. En vidare poäng med en sådan konstnärlig otydlighet (vilket borde vara en helt självklar sak: konsten kräver sin medskapare) är den betydligt intressantare otydligheten kring sådant som ”rasist” och ”allas lika värde”. Det har ju visat sig att det kan svänga friskt i vad som skall och skall inte räknas dit. Och vem som sätter agendan.

Jag har just läst terrorforskaren Magnus Norells bok Kalifatets återkomst. Man skulle kunna tro att en sådan bok utan vidare kunde publiceras av ett antal förlag men så var det inte. Norell fick ge ut den på eget förlag. Barometern kommenterade detta med ”Att en bok på svenska om vår tids allvarligaste samhällsfråga inte har prioriterats av förlagen är uppseendeväckande. Det speglar den valhänthet Sverige visar inför en våldsideologi som växt sig starkare. Men det handlar också om att religion är ett laddat ämne. Rädsla för att kränka har hindrat ett nyktert och genomtänkt förhållningssätt till frågorna.”

Jag skulle tro att det inte är hans beskrivningar av det politiska dramat i MENA-länderna och svårigheterna att få fram en gemensam front mot IS som har orsakat problemet med utgivningen. Sannolikt är det hans omfattande sista kapitel ”Ett ideologiskt krig om idéer” som har blivit för svårt för förlagen. Hans analys av det ytterst återhållsamma försvaret för yttrandefriheten och kränkningarnas evangelium är sådant som brukar betecknas som olämpligt. Dylika framställningar, hur korrekta de än är, kan öka främlingsfientligheten, som det brukar heta.

Det finns alltså alla anledning att rekommendera den här skriften.

Publicerat i Böcker, yttrandefrihet | 51 kommentarer

2194: Så kan det bli, plötsligt

Plötsligt var det borta, det taktfasta ropet från de anständiga: ”Allas lika värde!” Samma väg gick det med övertygelsens självklarhet: ”Det får inte finnas ett vi och de”.

På nästan ingen tid upplöstes sålunda slagorden som riktats mot ”The Dark Side”. Den ljusa sidan förmörkades och nu får vi fråga oss var rasisterna tog vägen.

Så icke i konstvärlden. Ai Weiwei är på väg att rädda situationen genom att uppföra ett minnesmonument för de drunknade flyktingarna på Lesbos: ”we need a memorial”. Artnet

Publicerat i om utställningar m m, politik | 5 kommentarer

2193: Aktuell undergång

Aktuell konst, den här gången är det dags för Hieronymus Bosch att bli aktuell och kommenteras av några kända samtidskonstnärer. Då blir det också utrymme för en mera allmän journalistisk betraktelse. Sålunda skriver Björn Wiman (DN) ”Den mörka sidan av Boschs bildvärld är en varning för dem som är på väg att tappa tron på mänskligheten, trots de tecken på framåtskridande som alltid existerar parallellt med hoten om död och undergång. Som om han säger: Se åt andra hållet också!”
Skildringar med motsatsparet paradiset/helvetet har alltid fått populariteten och fascinationen att luta mot ”the dark side”. Mycket längre än till några stillsamma och småsjungande figurer i särkar har det inte nått. Utan ondskan blir det inget liv. Ty ondskan innefattar också överfallet på den befintliga ordningens bekvämlighet. Ondskan är med andra ord på gott och ont.
Undergångsbehovet tycks vara fundamentalt för mänskligheten. Förr handlade det om religiös undergång. Det skiljer sig inte så mycket från dagens undergång som hämtar sina motiv från vetenskapliga framtidsprognoser. Varje tid har sin undergång resp. optimism. På t ex 1950- och 60-talen var världens modernisering framtidshoppet medan det kalla kriget utgjorde den mörka undergångsskuggan. Idag har vi fördelen att veta mycket mer om allt elände som kan leda till jordens undergång. Detta har medfört att tron på det slutgiltiga paradiset mer eller mindre har försvunnit. Men istället har vi nuet som bjuder den moderna människan resor, upplevelser, gastronomi, tävlingar, långt mer än tillräckligt för att kompensera allt elände.
Det är en konsthistorisk fråga hur mycket Bosch har betytt för den visuella föreställningen om helvetet och jordens utplåning. Den kristna uppfattningen är det många som har bidragit till medan de mera sekulariserade behoven har hämtat en hel del inspiration från Bosch – men också från Pieter Bruegel. Bosch är hur som helst den surrealistiska favoriten som än idag framstår som modern. D.v.s. komplex nog för att ingen tolkning tycks vara tillräcklig för att förklara hans verk.

01bruegeldf
Pieter Bruegel Dödens triumf

Publicerat i om utställningar m m | 3 kommentarer