Den svenska konstvärlden har i varje fall en nyhet att bjuda på. Marianne Lindberg De Geer avgår från sin tjänst som chef för Konst & Design på Kulturhuset. Hon anger skälen i ett utskick. Det handlar om en tilltrasslad organisation, brist på information och samarbete och om de besynnerliga censurutbrotten som drabbade Makode Lindes utställning och vernissagebesök. Saken har uppmärksammats i medierna, t ex i DN och Aftonbladet. Pliktskyldigast har storchefen Benny Fredriksson kommenterat saken på Kulturhusets hemsida.
Aktionen, så kan man nog kalla avhoppet, är en markering av hur konsten begränsas genom överdrivet hänsynstagande, hur den reduceras till att bli lite småtrevlig för alla. Man kan också säga att det institutionella övertagandet av samtidskonsten i statliga eller statligt understödda institut aldrig kan bli en lyckad lösning. Idén med konsten som en överskridande verksamhet kan, om den tillämpas på annat sätt än genom retoriska formuleringar, inte filtreras genom en publikt anpassad kvalitetssäkring. De officiella institutionerna kan i praktiken bara visa det som har nått en tillräcklig grad av erkännande eller som följer riktlinjerna för den statliga politiken. Så är det bara och fallet med Lindberg De Geer är ett gott exempel.
Som grädde på moset har Lindberg De Geers synpunkter på censur (i P1 Morgon som jag tidigare har skrivit om) bemötts av Mattias Järvi som representerar Fokus afrofobi (Nyheter 24). Han har anmält radioinslaget eftersom han irriteras av att hon får uttala sig oemotsagd. Det är det gamla N-ordet som är ute och spökar. Lindberg De Geer hade fräckheten att tänka sig detta (dock i ett mycket bestämt sammanhang) som en icke-fråga i samband med Makode Lindes utställning. Häri ligger tyngdpunkten i konstcensur. Konsten arbetar med bestämda kontexter som av lätt upprörda renhetsivrare nonchaleras. Förmodligen för att det blir för svårt. Och för att undvika svårt kan man eftersträva det enklaste: Kan någon känna sig kränkt är det tillräckligt.

