Vilks.net

Ett år har gått sedan massakern på Charlie Hebdos redaktion. Den händelsen kom att omedelbart och genomgripande förändra mitt liv. Det hemliga boendet som alltså nu har pågått i ett års tid. Och ingen dager synes än. Minneshögtid har ägt rum i Paris idag. Det publika intresset var inte på topp.

Yttrandefriheten, och ur min synpunkt särskilt den konstnärliga yttrandefriheten, är ett ämne som fortsätter att vara synnerligen aktuellt. Jag kom att tänka på Anthony Julius bok Transgression: The Offences of Art. Från 2002 då saker och ting var lite annorlunda. Sålunda skrev en av bokrecensenterna:

“The obvious comment to make about modern transgressive art is that it has nowhere to go. All the boundaries have been crossed. As foul language now runs in the flow of most people’s everyday speech, so the visual infringements of old-world propriety are regular and generally déjà to. A book which attempts to define the offensiveness of new norms is either timely or a waste of time.”

Det var då det. Tabu- och kränkthetslandskapet har sedan dess blommat ut ordentligt. Charlie Hebdos utgivningar skulle enligt en något äldre standard handla om tämligen självklara mål som inte borde föranleda några omfattande reaktioner. En religiös auktoritet visade sig dock bli en huvudfigur som idag står som ett av de starkaste tabun vi kan tänka oss. Efter den ögontjänande paraden av solidaritet mo Charlie Hebdo kom snart reservationerna. Här är en liten samling:

”Man kan skämta om allt, men inte ens humor legitimerar kränkningar av stora grupper av människor.
Vi lever nu i en global by och måste ta hänsyn.
Yttrandefriheten ger ingen självklar rättighet att provocera till en kamp mellan kulturer och religioner.
Yttrandefriheten är viktig men den skall inte missbrukas.
Det handlar om att visa vänlighet och respekt för andra religioner.
Vi måste alla ta ansvar för diskussionsklimatet.
Det som skedde i Paris kan inte på något sätt försvaras men vi måste ändå vara öppna för att se den större bilden.
Att undvika att kränka betyder inte att man ger efter för terrorismen men visar förnuft och ansvar i en komplicerad värld.
Är det verkligen nödvändigt att teckna en karikatyr av profeten, när vi vet att så många reagerar med raseri? Kan vi inte finna andra sätt att uttrycka oss på? Eller helt enkelt hålla käft?”

Så gick det med den saken och inte har det förändrats sedan dess. Dock vi säga att konstnärerna inte behöver gå arbetslösa i den överskridande branschen, det finns gott om gränser att passera eller, får man säga, att återta förlorad mark. Om man nu inte, som merparten går in för, anpassar sig till mångkulturell standard.

Jag får också åtskilliga slängar av sleven. T ex i Dalademokraten av Lena Kallenberg:

”Men var finns ansvaret för det samhälle som nu skyddar honom från att bli mördad? Ett skydd som kostar 20 miljoner varje år! Personligen ser jag rött vid jämförelser med de bristfälliga åtgärder för alla förföljda och mordhotade kvinnor i vårt land.”

Här får man tillägga att det rör sig om olika slags hotbilder. Förföljda kvinnor kan erbjudas skyddat boende på annan ort eftersom de i regel inte är kända eller utgör internationella mål. Och om Kallenberg tycker att det satsas för lite bör hon tala med sina politiker och bilda opinion för en förändring.

Så har vi den där igen, den välkända slutklämmen om vems felet egentligen var:

”Vilks som säger sig vara för öppenhet har själv bidragit till ett censurtänkande. Jag säger som Tage Danielsson. ’Klok är den som har till rättesnöre, att man bör nog tänka efter före.’”

Dagens RH paketerad