2198: En avgång att minnas

Den svenska konstvärlden har i varje fall en nyhet att bjuda på. Marianne Lindberg De Geer avgår från sin tjänst som chef för Konst & Design på Kulturhuset. Hon anger skälen i ett utskick. Det handlar om en tilltrasslad organisation, brist på information och samarbete och om de besynnerliga censurutbrotten som drabbade Makode Lindes utställning och vernissagebesök. Saken har uppmärksammats i medierna, t ex i DN och Aftonbladet. Pliktskyldigast har storchefen Benny Fredriksson kommenterat saken på Kulturhusets hemsida.

Aktionen, så kan man nog kalla avhoppet, är en markering av hur konsten begränsas genom överdrivet hänsynstagande, hur den reduceras till att bli lite småtrevlig för alla. Man kan också säga att det institutionella övertagandet av samtidskonsten i statliga eller statligt understödda institut aldrig kan bli en lyckad lösning. Idén med konsten som en överskridande verksamhet kan, om den tillämpas på annat sätt än genom retoriska formuleringar, inte filtreras genom en publikt anpassad kvalitetssäkring. De officiella institutionerna kan i praktiken bara visa det som har nått en tillräcklig grad av erkännande eller som följer riktlinjerna för den statliga politiken. Så är det bara och fallet med Lindberg De Geer är ett gott exempel.

Som grädde på moset har Lindberg De Geers synpunkter på censur (i P1 Morgon som jag tidigare har skrivit om) bemötts av Mattias Järvi som representerar Fokus afrofobi (Nyheter 24). Han har anmält radioinslaget eftersom han irriteras av att hon får uttala sig oemotsagd. Det är det gamla N-ordet som är ute och spökar. Lindberg De Geer hade fräckheten att tänka sig detta (dock i ett mycket bestämt sammanhang) som en icke-fråga i samband med Makode Lindes utställning. Häri ligger tyngdpunkten i konstcensur. Konsten arbetar med bestämda kontexter som av lätt upprörda renhetsivrare nonchaleras. Förmodligen för att det blir för svårt. Och för att undvika svårt kan man eftersträva det enklaste: Kan någon känna sig kränkt är det tillräckligt.

Publicerat i politik, yttrandefrihet | 18 kommentarer

2197: Ett år sedan

Ett år har gått sedan massakern på Charlie Hebdos redaktion. Den händelsen kom att omedelbart och genomgripande förändra mitt liv. Det hemliga boendet som alltså nu har pågått i ett års tid. Och ingen dager synes än. Minneshögtid har ägt rum i Paris idag. Det publika intresset var inte på topp.

Yttrandefriheten, och ur min synpunkt särskilt den konstnärliga yttrandefriheten, är ett ämne som fortsätter att vara synnerligen aktuellt. Jag kom att tänka på Anthony Julius bok Transgression: The Offences of Art. Från 2002 då saker och ting var lite annorlunda. Sålunda skrev en av bokrecensenterna:

“The obvious comment to make about modern transgressive art is that it has nowhere to go. All the boundaries have been crossed. As foul language now runs in the flow of most people’s everyday speech, so the visual infringements of old-world propriety are regular and generally déjà to. A book which attempts to define the offensiveness of new norms is either timely or a waste of time.”

Det var då det. Tabu- och kränkthetslandskapet har sedan dess blommat ut ordentligt. Charlie Hebdos utgivningar skulle enligt en något äldre standard handla om tämligen självklara mål som inte borde föranleda några omfattande reaktioner. En religiös auktoritet visade sig dock bli en huvudfigur som idag står som ett av de starkaste tabun vi kan tänka oss. Efter den ögontjänande paraden av solidaritet mo Charlie Hebdo kom snart reservationerna. Här är en liten samling:

”Man kan skämta om allt, men inte ens humor legitimerar kränkningar av stora grupper av människor.
Vi lever nu i en global by och måste ta hänsyn.
Yttrandefriheten ger ingen självklar rättighet att provocera till en kamp mellan kulturer och religioner.
Yttrandefriheten är viktig men den skall inte missbrukas.
Det handlar om att visa vänlighet och respekt för andra religioner.
Vi måste alla ta ansvar för diskussionsklimatet.
Det som skedde i Paris kan inte på något sätt försvaras men vi måste ändå vara öppna för att se den större bilden.
Att undvika att kränka betyder inte att man ger efter för terrorismen men visar förnuft och ansvar i en komplicerad värld.
Är det verkligen nödvändigt att teckna en karikatyr av profeten, när vi vet att så många reagerar med raseri? Kan vi inte finna andra sätt att uttrycka oss på? Eller helt enkelt hålla käft?”

Så gick det med den saken och inte har det förändrats sedan dess. Dock vi säga att konstnärerna inte behöver gå arbetslösa i den överskridande branschen, det finns gott om gränser att passera eller, får man säga, att återta förlorad mark. Om man nu inte, som merparten går in för, anpassar sig till mångkulturell standard.

Jag får också åtskilliga slängar av sleven. T ex i Dalademokraten av Lena Kallenberg:

”Men var finns ansvaret för det samhälle som nu skyddar honom från att bli mördad? Ett skydd som kostar 20 miljoner varje år! Personligen ser jag rött vid jämförelser med de bristfälliga åtgärder för alla förföljda och mordhotade kvinnor i vårt land.”

Här får man tillägga att det rör sig om olika slags hotbilder. Förföljda kvinnor kan erbjudas skyddat boende på annan ort eftersom de i regel inte är kända eller utgör internationella mål. Och om Kallenberg tycker att det satsas för lite bör hon tala med sina politiker och bilda opinion för en förändring.

Så har vi den där igen, den välkända slutklämmen om vems felet egentligen var:

”Vilks som säger sig vara för öppenhet har själv bidragit till ett censurtänkande. Jag säger som Tage Danielsson. ’Klok är den som har till rättesnöre, att man bör nog tänka efter före.’”

01 cara mind
Dagens RH paketerad

Publicerat i yttrandefrihet | 7 kommentarer

2196: I Örebro

Så blev det möjligt att hålla en konstföreläsning. Denna gång på Konstskolan i Örebro. Heder åt rektorn Peter Ekström som stod för det initiativet. Det är naturligtvis ofrånkomligt att rondellhundens äventyr alltid blir huvudnyheten även om den här föreläsningen främst handlade om samtidskonst. Vad några av eleverna tyckte kan man höra mer om på SR.

Ledarskribenten på Nerikes Allehanda, Lars Ströman, intar en central position i RH-dramat. Det var han som skrev den beryktade ledaren med bild 2007. Det förefaller som om just detta gav händelseutvecklingen dess dramatiska karaktär. Däremot är det fel, som det står i SR:s inslag att Nerikes Allehanda var först med att publicera bilden. T ex hade såväl DN som Aftonbladet publicerat den tidigare. Ströman (som har skrivit två texter om saken) hängde upp sig på mitt uttalande om att kristendom och kungahus skulle vara immuna mot provokationer. Det är självfallet så att det låter sig göras om man till varje pris önskar det. Man kan t ex söka upp Lars Ströman och sparka honom på smalbenet. Han skulle säkert bli provocerad. Men frågan är vad som skulle vara meningen med det. Ur min synpunkt har jag inget särskilt intresse för att ägna mig åt kungahuset eller kristendomen. Jag är ingen karikatyrtecknare. Rondellhunden blev av olika orsaker ett omfångsrikt projekt och som var och en kan se tar det tid att slutföra det, om det ens är möjligt. Och hittills har det inte varit möjligt att genomföra en redovisning av händelseförloppet genom en utställning. Men jag förstår invändningar som insinuationer, ”han är bara intresserad av…”

Från det ena projektet till det andra. Nimis, som i år har varit i gång i 36 år (jfr med nykomligen RH som blott pågått i 9 år) har blivit föremål för länsstyrelsen ingrepp. Vägmarkeringar (som är utförda med gula N) har omsorgsfullt skurits bort från trädstammar av länsstyrelsen (HD). Den något förvirrade tanken är att detta skulle innebära att de 40 000 besökare som kommer dit varje år inte längre skulle ge sig ut på sina vandringar till verket. Resultatet kommer naturligtvis att bli att de kommer att gå dit ändå. Sannolikt kan det bli som det var innan markeringarna fanns, att man går efter eget skön vilket leder till att många kommer att välja olämpliga och betydligt mera riskfyllda vägar. Jag har kommenterat detta i HD.

Vägmarkeringarna polisanmäldes och behandlades av tingsrätten i Helsingborg 1983. Åtalet ogillades och det har alltså sedan dess varit fritt fram för mig att ha den här vägvisningen till gagn för säkerheten. För övrigt är det inte branterna som utgör faran för besökare. Den helt övervägande delen av olyckorna inträffar på stranden när besökarna rör sig på stenarna.

ks i örebroK
Elever på konstföreläsning

Publicerat i Föreläsningar, Nimis | 9 kommentarer