2192: Transnationell samtid

Lika bra att sätta igång med en gång när vi nu redan skriver 2016. Även om det inte finns några uppseendeväckande konstnyheter att rapportera kan jag i alla fall kommentera något från min egen läsning. 2011 kom boken Contemporary Art av den tidigare medlemmen i Art & Language, Terry Smith. Boken är fortfarande läsvärd vilket också säger oss att det inte har inträffat några stora förändringar i samtidskonsten. Smith är en entusiastisk förespråkare för global och transnational konst. Detta för med sig att han ingående presenterar olika länders (utanför västsfären) konst systematiskt och relativt grundligt. De större länderna i väst som dock producerar det mesta av samtidskonsten kan han inte komma ifrån och många av dessa konstnärer är också trogna den transnationella trenden. Detta för med sig att de nordiska länderna inte existerar i den här omfattande skriften. Endast Olafur Eliasson får plats.

Terry Smith är australiensare och man kan förstå att han som global och transnationell konsthistoriker framhäver aboriginska konsten. Detta kan falla ut på ett lite lustigt men också lärorikt sätt när han skriver om landartkonstnären Richard Long. Först jämför han det aboriginska (Yuendumu) konstobjektet med en cirkel av Long (Magiciens de la Terre, Centre Pompidou 1989): ”The complexity and the quasi-sacred character of the Yuendumu painting left Long’s work looking like a thin, generalized, overblown gesture.” Ideologin och lokalpatriotismen får väl sägas ta överhand. Den aboriginska konsten är konst genom det västerländska konstbegreppet och genom den institutionella konstteorins försorg. Vilket av de här två objekten som är bäst är en högst subjektiv historia när man som Smith gör en rent estetisk bedömning. Long’s verk är konceptuella och ingår i en tradition. Smith kan också ha något personligt horn i sidan till Long eftersom Long får spela rollen som varnande exempel genom det uttalande han gör 1997:
”My work is just art, not ’political’ art…Making art in the type of landscapes which still cover mostof our planet gives me a quite optimistic and realistic view of the world. I think my work is almost nothing, it’s just about being there – anywhere – being a witness from the point of view of an artist.”

Sådana uttalanden är idag förbjudna om man vill tillhöra den seriösa eliten. Smith skriver att en sådan uppfattning: ”has become increasingly difficult to maintain in the face of the subsuqent rapid acceleration in global warming.” Men det kanske börjar närma sig en revision av vilken konstuppfattning som är intressant. Och vilka uppgifter som skall tilldelas konsten 2016.

magiciens d k t long aboriginer
Richard Long kontra Yuendumu

Publicerat i Böcker, konstteori | 5 kommentarer

2191: Vi skall nu

Jaja, snart dags att vända bladet. Och samtidigt önska varandra Ett Gott Nytt År. En sådan önskan är emellertid inte heltäckande ens i denna övergångsstund. Man kan vara mera neutral och komma med en påminnelse, snart, snart är det dags att erinra sig Den Nya Siffran så lätt att glömma bort.

Övergången är brutal: 2015, 2015…ännu är det 2015 och så, utan pardon och obevekligt: 2016.

Kommentatorer och läsare önskas välkomna till den kommande 2016-årsupplagan av vilks.net.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

2190: Konståret 2015, krönikörerna

Det internationella konståret 2015 torde kunna betecknas som tämligen magert. Något som krönikörerna Cecilia Blomberg (Kulturnytt) och Carolina Söderholm (SDS o SDS) bekräftar.

Blomberg inleder med Venedigbiennalen och Paul Klees Angelus Novus. Okwui Enwezor såg mycket riktigt den här teckningen som en utgångspunkt för sin biennal. Dock får man tillägga att Angelus Novus har blivit obarmhärtigt sliten (den finns även med rondellhund). Walter Benjamins välfunna och välformulerade rövarhistoria om historiens ängel har knutits till Klees teckning. Under den postmoderna epoken med teorins genomslag i konsten kom Benjamin att inta en stabil position vilket ännu gäller. Och det var då, i det tidiga 1990-talet som Angelus Novus började sitt segertåg. På Documenta 2007 var det Roger M. Buergel som placerade den i den centrala trappuppgången. Inte originalet (som finns i Israel) utan ett foto. I Venedig var den enbart inspiration.

Jag förstår nog att en curator kan dra ett varv till på Angelus Novus eftersom dagens konst är engagerad i alternativ historieskrivning och arkiv vilket båda krönikörerna upplyser om. Jodå, det var en gång hyggligt nytt. Som t ex när Nicolas Bourriaud 2009 introducerade begreppet Altermodern och då framhöll att historia var dagens ämne för samtidskonstnärerna.
Blomberg skriver: ”Om den politiska konsten för några år sen frossade i timmar av knapphändigt redigerade filmade dokumentära intervjuer för att bryta sig loss ur nyhetsrapporteringens nedklippta och vinklade logik. Så är det idag just ett nytt sätt att läsa historien på som är i fokus. Tack för det. Även om många konstverk fortfarande kräver mycket tid för att verkligen förstås, så ger det också mer av kunskap och analys.”
Det ligger något i detta. När Enwezor ansvarade för Documenta 2002 är det bestående minnet de otaliga videoboxarna, ofta långa filmer och med socialkritiska budskap. Numera gör man det lite lättare för besökaren. Konstnärerna är väl medvetna om att video inte längre är något överväldigande medium och konkurrensen har blivit mycket skarpare. Den sista, lite lustiga meningen, om konstens förträfflighet skulle kunna skrivas om till: Många konstverk kräver inte mycket tid för att verkligen förstås (vilket är bra), men tyvärr finns det åtskilliga som kräver mycket tid. Detta kan man beklaga men samtidigt skänker sådana verk mer kunskap och analys. Konsten är alltså alltid bra vare sig den är kort eller lång.

Söderholm är särskilt uppmärksam på att vi lever i en tid med många uppdykande afrikanska konstnärer. Här är Enwezor förstås i farten igen på Venedigbiennalen, men trenden är allmän och välkänd. Det har börjat bli marknadsmässiga pris på afrikanska konstnärer. Varför är det då så intressant med afrikanska konstnärer? Söderholms teori är att kontinenten Afrika är stadd i en längre tids dynamiska utveckling som nu får uppmärksamhet. Jag själv tror mer på att Afrika kan bjuda på lite (ännu) annorlunda diet som passar utmärkt väl in i den postkoloniala trenden som har pågått i ungefär 15 år.
Årets ämne har naturligt nog hämtat inspiration från sådant som migration och båtflyktingar. Konsten har inte lyckats bli en del av den debatten eller aktivismen kring den. Man kunde kanske tro att de kreativa konstnärerna kunde bidra med några vinnande metaforer. Men det verkar tunt. Man kan endast inregistrera resväskor och, som i Venedig, en pappersbåt som seglade runt i kanalerna som protest. Men man skall inte kräva det omöjliga.
Söderholm avslutar med de vackra orden: ”Vad vi behöver inför det nya året är inte mindre, utan mer av den konst som utmanar tanken och vidgar sinnet, också för det okända.” Så brukar man ju definiera kvalitet i konsten. Och när en sådan skall framträda är den skäligen oönskat.

Publicerat i Biennaler, om utställningar m m | 8 kommentarer