2198: En avgång att minnas

Den svenska konstvärlden har i varje fall en nyhet att bjuda på. Marianne Lindberg De Geer avgår från sin tjänst som chef för Konst & Design på Kulturhuset. Hon anger skälen i ett utskick. Det handlar om en tilltrasslad organisation, brist på information och samarbete och om de besynnerliga censurutbrotten som drabbade Makode Lindes utställning och vernissagebesök. Saken har uppmärksammats i medierna, t ex i DN och Aftonbladet. Pliktskyldigast har storchefen Benny Fredriksson kommenterat saken på Kulturhusets hemsida.

Aktionen, så kan man nog kalla avhoppet, är en markering av hur konsten begränsas genom överdrivet hänsynstagande, hur den reduceras till att bli lite småtrevlig för alla. Man kan också säga att det institutionella övertagandet av samtidskonsten i statliga eller statligt understödda institut aldrig kan bli en lyckad lösning. Idén med konsten som en överskridande verksamhet kan, om den tillämpas på annat sätt än genom retoriska formuleringar, inte filtreras genom en publikt anpassad kvalitetssäkring. De officiella institutionerna kan i praktiken bara visa det som har nått en tillräcklig grad av erkännande eller som följer riktlinjerna för den statliga politiken. Så är det bara och fallet med Lindberg De Geer är ett gott exempel.

Som grädde på moset har Lindberg De Geers synpunkter på censur (i P1 Morgon som jag tidigare har skrivit om) bemötts av Mattias Järvi som representerar Fokus afrofobi (Nyheter 24). Han har anmält radioinslaget eftersom han irriteras av att hon får uttala sig oemotsagd. Det är det gamla N-ordet som är ute och spökar. Lindberg De Geer hade fräckheten att tänka sig detta (dock i ett mycket bestämt sammanhang) som en icke-fråga i samband med Makode Lindes utställning. Häri ligger tyngdpunkten i konstcensur. Konsten arbetar med bestämda kontexter som av lätt upprörda renhetsivrare nonchaleras. Förmodligen för att det blir för svårt. Och för att undvika svårt kan man eftersträva det enklaste: Kan någon känna sig kränkt är det tillräckligt.

Det här inlägget postades i politik, yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

18 svar på 2198: En avgång att minnas

  1. Från Graven skriver:

    Hatten av för Lindberg De Geer.

    Min respekt för henne är återuppväckt, mycket djup och lätt skamsen

  2. CeDe skriver:

    Locket av för Från Graven.

  3. Pöbeln skriver:

    Tråkigt att MLdG har varit en så tragisk chef dock. Hade varit skönt om de skäl hon angav för avgång faktiskt stämt med verkligheten. Istället verkar det som hennes avgång blir en lättnadens suck för personalen.

    http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/konflikter-bakom-lindberg-de-geers-uppsagning/

  4. minnesdagen skriver:

    Jag röstar för att Makode Linde blir ny chef för Konst & Design på Kulturhuset.

  5. CeDe skriver:

    Varför inte Lars Vilks. Han har ju vakter hos sig hur som.

  6. minnesdagen skriver:

    Lars Vilks, absolut inte mig emot.
    Men tyvärr såpass långt ifrån sannolikt att det inte är roligt att ironisera om.

    Makode Linde är väl lika osannolik, men jag tänker mig att Makode bjuder in Lena Adelsohn Liljeroth som invigningsatalare på hans egen utställnig. En invigning som förstås bjuder på lämplig fika till kaffet.

  7. Lars Vilks skriver:

    Säkert fruktansvärt riktigt ty hon är även hotfull mot Kulturhuset. Det kraftfulla hotet som omtalas i DN-artikeln var hennes, som hon säger “famous last words” i det huset: “Du kan ta den där jävla julkransen och…stoppa upp…nånstans”

  8. Adam skriver:

    Jag hade gärna sett Lars Nittve som ny chef, men han är nog ett på tok för stort namn i sammanhanget.

    Las Vilks:

    Du har tidigare uttalat dig kritiskt mot Nittve. Hittade den här bloggposten:

    https://www.vilks.net/2007/12/19/del-474-nittve-och-konstens-kvalitet/

    “Bildad äldre gentleman kan alltid hävda att medierna, om de bara lyssnade på honom, borde ägna sig åt reflektion, fördjupning och långsamhet. Medierna säger på detta alltid detsamma: För smaaaaaaaaaaaalt. Tråkigt att det är så, men det enda botemedlet är att köra hårt på mediernas villkor.
    (Rekommenderar f.ö. alla att läsa hela Vilks inlägg om Nittve, som är bra)

    Men jag kan inte låta bli att hålla med Nittve i detta med att skilja på bra och dålig modern konst. Som i fallet med Hirst, som Nittve avfärdar. Ditt motargument, att Hirst ligger högt rankad på artfacts, fråntar inte verken kritik. Nittve talar iofs luddigt när han säger om konstnären: “Det behöver inte ens vara viktigt för någon annan, men det var viktigt för honom.” Men jag gillar när Nittve säger om originalitet: “[…] det inte finns någon annan som gjort något eller kan göra något liknande.” Duschamps ready mades är väl rimligtvis mer originella än Hirsts? Ai Weiwei är en konstnär med hög placering på artfacts, men vad gäller originalitet promenerar väl Weiwei på i konstnärligt upptrampade spår a la Duschamp och Warhol?

    Min poäng är att artfacts lista inte graderar originalitet hos konstnärer.

  9. Lars Vilks skriver:

    Artfacts lista graderar inga egenskaper utan enbart konstvärldens val och bekräftelse. Och man kan utgå ifrån att originalitet är en given egenskap som beaktas. Det är däremot besvärligt att placera samtidskonstnärer och regeln har alltid varit att man ofta väljer sådana som är något mindre originella, dvs. lättare att inordna i det redan befintliga. Damien Hirst kommer säkert att stå sig alltsedan hans debut med Freeze-utställningen 1988 har han skapat en kontroversiell profil. Ai Weiweis objektkonst är inte alltför omskakande men hans uppgörelser med den kinesiska statscensuren är – om man så vill kalla det – originell.

  10. Adam skriver:

    Lars Vilks

    Får erkänna jag dömde ut Hirst mot bättre vetande.

    “[…]man kan utgå ifrån att originalitet är en given egenskap som beaktas.”

    Gör verkligen artfacts det? Är det inte konsthistorikerna inom den akademiska världen som värderar vilka konstnärer som varit mer eller mindre originella inom en konstnärlig inriktning? Artfacts fokus ligger väl på hur ofta en konstnär blir utställd?

  11. benke bus skriver:

    Adam!

    Den högsta kritiken behandlar inte konstens uttryck, utan enbart de intryck den kan ge – Oscar Wilde

    Konsten “leker” sanning och konsekvens i politiska sakfrågor. Och bakom varje konstnärs verk står en mor och far. Som undrar vad som egentligen händer…

  12. Lars Vilks skriver:

    Du missförstår mig. Jag menar naturligtvis att konstvärldens aktörer som väljer och bekräftar (och därmed ger upphov till registreringar i artfacts) beaktar originalitet.

  13. CeDe skriver:

    minnesdagen,

    Det var inte tänkt som ironi. En person som Lars Vilks med sitt kunnande och sin originalitet skulle nog ha mycket att tillföra kulturhuset.
    Det går väl också att till viss del jobba på distans.
    Jag ser inga problem i den manövern.

  14. Ludvig K skriver:

    Hatten av för Marianne Lindberg de Geer. Något så ovanligt som en svensk kulturpersonlighet att inspireras av.

  15. minnesdagen skriver:

    Med tanke på hur hönsig Benny Fredriksson verkar vara, lär vi inte få se någon speciellt intressant person som ersättare.

  16. sl skriver:

    Nytillsättningen går antagligen till på samma sätt som överallt, den vederbörande ska

    1) Gå den politiska maktens ärenden mot ämnet. Ett villkor är då grunda ämneskunskaper. För djupa ämneskunskaper är misstänkt, och kan lätt leda till osäkra lojaliteter. Sprida “insikten” att arbetsplatsens ämne är problematisk eller skräp.

    2) Inta en pro-muslimsk anti-israelisk hållning. Muslimska övergrepp döljs, israeliska framhålles.

    3) Vara “feminist”, dvs “genusvetare”. Arbetsplatsens ämneskunskaper måste alltid underordnas detta.

    4) Oroa sig för “klimatet”, dvs kräva högre skatter, samtidigt som chefens arbetstid går åt till att avskeda den personal som kan något om ämnet, och anställa datapersonal och marknadsförare. Bägge de ökande personalgrupperna är sen på chefens sida vid strid mot ämnets krympande personal.

    Jobbet går sen ut på att underordna den nya arbetsplatsen dessa fyra hörnpelare.

  17. Pingback: Patrik Lindenfors blogg » Elisabeth Ohlson Wallin: Våga visa obekväm konst

  18. Adam skriver:

    sl

    Bra sammanfattning. Men jag ser du har missat den femte pelaren…

    5) Buddhism – eller som det heter på nysvenska: “österländskt tänkande”. En grav civilisationspessimism där frälsningen går genom att “vara i kroppen” och känna “medvetande i nuet”. Det var den gamle antisemiten Arthur Schopenhauer som förde in dessa tankegångar i västvärlden.

    Jag är av uppfattningen att många svenska ateister i själva verket är garderobsbuddhister. Så låter det i alla fall när man talar med dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.