Mina två processverk drar vidare. År efter år. Möjligheterna att ge det någon form genom utställningar är mycket små även om jag hoppas att det kanske kan bli något till senhösten.
Eftersom RH-verket är så befäst i politiken uppstår en ständig friktion mellan politikaspekten och konstaspekten. En journalist som skrev om mitt besök på Grävande Journalister i Göteborg 2016 ger en god bild av detta. Man vill ha ställningstagande, något som är av mindre intresse i konstsammanhang. Frågorna och engagemanget från den både villiga och motvilliga publiken är det som driver fram de estetiska kvaliteterna. Skribentens avvisande attityd är också ett tecken på att konstprojektet har en aktualitet som skribenten inte önskar. Sådant är gynnsamt för projektets utveckling.
Vid den här tiden hade det gått fyra år sedan mitt beramade besök i New York men det fungerade fortfarande som ett svårt begånget brott mot den giltiga etiketten. New York besökte dokumenterades av Janne Josefsson. Det föreföll mig tämligen tunt som ett så stort inslag. Det som räddade sändningen var råttmannen. Där fick medierna precis vad de önskade. Och sedan ville man ha mitt bestämda avståndstagande. Konstnärligt sett skall jag naturligtvis inte skriva under någon framlagd absolution utan låta historien anta de dimensioner den visade sig kunna bemästra. I det här fallet kan man intresserat fråga sig var gränsen går mellan fiktion och något som vi brukar kalla ”verkligt”. Medierna väljer ut en enda punkt och blåser upp den. Jag förstår det, mycket annat fanns inte att rapportera.
Episoden med råttmannen är självfallet en höjdpunkt i projektet.