2222: Blasfemi, politik, rasism

Postat den 2016 12 februari av Lars Vilks

Seminarierna i Köpenhamn duggar tätt. Förra lördagen var det Fri Debat och blasfemiproblematiken. I morgon är det Lars Vilks-kommittén som tar upp konstnärernas yttrandefrihet jämte prisutdelning. Värd för programmet på Christiansborg är Mai Mercado från Konservativ Folkeparti. Så är det ett år sedan den dödliga dramatiken vid Kulturhuset Kruttunnan. Dit lär Lars Vilks-kommittén aldrig kunna återvända.

Sålunda talade Fri Debat om blasfemi och som ett brev på posten dök det upp ett domslut i ämnet. En dansk medborgare fälldes vid rätten i Helsingör enligt den danska ”racismeparagrafen”, alltså ”hets mot folkgrupp”. Ett diskutabelt domslut eftersom den man som uttalat sig talar om Islam som ideologi. I grund och botten är det fråga om det gamla problemet om Islams politiska innehåll som en giltig del av religionen. Det är inte kontroversiellt att Islam lider av att inte ha moderniserats. Det betyder en långtgående giltighet för texternas utsagor. Så vad är det egentligen som gäller för anhängarna till Islam?

Hur som helst lär det bli fortsatt strid om saken. Se t ex utläggningarna på juridisk nivå (DR.DK). Fri Debat har också engagerat sig och författaren Jens-Martin Eriksen, talesman för gruppen, har gått ut på Facebook med ett upprop. I Berlingske skriver Jacob Mchangama (jurist och samhällsdebattör) om glidningen från blasfemi till rasism. Diskussionen är intressant, inte minst ur svensk synvinkel. Jag föreställer mig att den här diskussionen svårligen skulle vara tänkbar i anständiga svenska medier.

charhebM
Den här bilden fungerade som introduktionsbild via min dator när kommittén hade fjorårets seminarium på Kruttunnan.

Publicerat i Föreläsningar, yttrandefrihet | Lämna en kommentar

2221: Om att skära i träd och hugga i sten

Postat den 2016 11 februari av Lars Vilks

Minnesgoda läsare erinrar sig måhända länsstyrelsen insats för att ta bort markeringarna som visar vägen till Nimis. Jag kan nu visa några bilder på denna intagande relationella estetik som lägger ytterligare en fascinerande händelse till verket. Så här bör det ha gått till. Länsstyrelsen ser en fara med att besökare tar sig till Nimis. Det finns nämligen stup som man kan falla nedför förutsatt att man går rakt ut i intet och intet ont anandes. Jag insåg själv 1982 att det kan leda till en del besvärliga situationer. Därför satte jag ut en vägmarkering med gula N. Genom åren har den finkalibrerats och följer man den möter man inga större svårighet, inga hisnande stup passeras. Länsstyrelsen tycks ha fått för sig att om man tar bort markeringarna kommer ingen att gå dit. Det kräver ingen större tankemöda för att inse att så blir det inte. Vad som kan ske är att folk ger sig ut på fel vägar och hamnar just på sådana platser som man lämpligen bör undvika. Nåväl, länsstyrelsen byråkrater gör som de alltid brukar, de fattar ett beslut och genomför det idogt. Man sänder alltså ut någon eller några med en kniv för att skära bort de gula N-markeringarna från träden. Ett intensivt skärande och skrapande. Vad man inte tänkt på är att en del markeringar är målade på stenar och där går det inte att skära med kniv. De får alltså bli kvar och det är rätt många. Dessutom missade man en del. Så snart vädret tillåter skall jag naturligtvis återställa markeringarna. Det får vara någon måtta på den byråkratiska enfalden. Samtidigt är just detta en källa till mycken glädje. Länsstyrelsens avsaknad av kreativt tänkande och dess juridiska inkompetens har dels utvecklat verket i många givande episoder och dels har det fört med sig att Nimis står kvar än idag.

lst tb 1

lstnr2

lst t b3

nifeb16

Publicerat i Nimis | 2 kommentarer

2220: På ett eller annat sätt extremt

Postat den 2016 10 februari av Lars Vilks

”Extremhögerns mobilisering är högst reell”, skriver Daniel Poohl i dagens DN. Ett sådant inlägg sorteras under Kultur & Nöje och det har blivit så på de flesta redaktioner. Dessutom är det ofrånkomligt att debatten alltmer lever på sitt underhållningsvärde. Eventuellt kan man likna debattinläggen vid små konstutställningar där verken anspelar på andra verk samtidigt som man vädjar till betraktarnas känslor.

Det är redan bekant att man inte behöver några egentliga sakargument för att föra fram en passionerad text. Poohl anför att det skall ha varit någon lynchmobb av huliganer (möjligen fotbollsintresserade) i centrala Stockholm. Det har emellertid inte varit lätt att få klarhet i vad som har och inte har förevarit i den här affären. Han nämner också attacker mot flyktingförläggningar, men även det fenomenet hyser många oklarheter. Artikeln beledsagas av en bild från Folkets Demonstration där några högerextrema skall ha dykt upp. Men man kan också förenkla bilden och säga att hela rasket som samlades där är högerextremister. En frikostig definition av ”högerextremist” gör det naturligtvis lättare att se mobiliseringar. Samtidigt får man komma ihåg att Poohl är beroende av högerextremister och helst en starkt växande skara. Vad vore han utan dem?

Det vore intressant att höra Poohls uppfattning om Alfons Åberg-film-skräcken. Kan den möjligen kopplas samman med den tilltagande högerextremismen? Det lär handla om ett drabbat barn vars djupt kränkta föräldrar har fått till stånd ett totalstopp (Aftonbladet).

Till Kultur och nöje räknas också egentlig konst. Mårten Arndtzén (P1) skriver om op-konst som nu visas på Louisiana ”Eye Attack”. Op-konsten lanserades på 1960-talet och om jag minns rätt var det den första ism fick sitt genombrott genom att föras fram genom en vanlig tidning, i det här fallet Time 1964. Problemet med Op var att den inte mötte något motstånd och den brukar nämnas som den sista modernistiska ismen – utan någon som helst provokation. Den är lättillgänglig och bygger på enkla perceptionsfenomen. Fyndigt och roligt. Arndtzén tar upp frågan om varför den så snabbt hamnade i konsthistorien. Han nämner t ex att den gick till botten med de visuella problemen som tycks utgöra en så stor sak i konsten. Men det enkla svaret är förmodligen att det visuella i sig själv inte är det som ensamt kan bära konsten. Återigen: Det moderna konstbegreppet förutsätter att något är mer än vad som kan ses. Det är större och betyder mycket mer etc. Så är det också med kontexten till op-konsten. Konstnärerna använder sig av fenomen som är välkända inom perceptionspsykologin men presenterar dem som upphöjd konst. Och det är lite fascinerande, åtminstone ett tag.

04 Riley,_Movement_in_Squares 1961
Bridget Riley: Movements in Squares, 1961

Publicerat i om utställningar m m, politik | 3 kommentarer