2220: På ett eller annat sätt extremt

”Extremhögerns mobilisering är högst reell”, skriver Daniel Poohl i dagens DN. Ett sådant inlägg sorteras under Kultur & Nöje och det har blivit så på de flesta redaktioner. Dessutom är det ofrånkomligt att debatten alltmer lever på sitt underhållningsvärde. Eventuellt kan man likna debattinläggen vid små konstutställningar där verken anspelar på andra verk samtidigt som man vädjar till betraktarnas känslor.

Det är redan bekant att man inte behöver några egentliga sakargument för att föra fram en passionerad text. Poohl anför att det skall ha varit någon lynchmobb av huliganer (möjligen fotbollsintresserade) i centrala Stockholm. Det har emellertid inte varit lätt att få klarhet i vad som har och inte har förevarit i den här affären. Han nämner också attacker mot flyktingförläggningar, men även det fenomenet hyser många oklarheter. Artikeln beledsagas av en bild från Folkets Demonstration där några högerextrema skall ha dykt upp. Men man kan också förenkla bilden och säga att hela rasket som samlades där är högerextremister. En frikostig definition av ”högerextremist” gör det naturligtvis lättare att se mobiliseringar. Samtidigt får man komma ihåg att Poohl är beroende av högerextremister och helst en starkt växande skara. Vad vore han utan dem?

Det vore intressant att höra Poohls uppfattning om Alfons Åberg-film-skräcken. Kan den möjligen kopplas samman med den tilltagande högerextremismen? Det lär handla om ett drabbat barn vars djupt kränkta föräldrar har fått till stånd ett totalstopp (Aftonbladet).

Till Kultur och nöje räknas också egentlig konst. Mårten Arndtzén (P1) skriver om op-konst som nu visas på Louisiana ”Eye Attack”. Op-konsten lanserades på 1960-talet och om jag minns rätt var det den första ism fick sitt genombrott genom att föras fram genom en vanlig tidning, i det här fallet Time 1964. Problemet med Op var att den inte mötte något motstånd och den brukar nämnas som den sista modernistiska ismen – utan någon som helst provokation. Den är lättillgänglig och bygger på enkla perceptionsfenomen. Fyndigt och roligt. Arndtzén tar upp frågan om varför den så snabbt hamnade i konsthistorien. Han nämner t ex att den gick till botten med de visuella problemen som tycks utgöra en så stor sak i konsten. Men det enkla svaret är förmodligen att det visuella i sig själv inte är det som ensamt kan bära konsten. Återigen: Det moderna konstbegreppet förutsätter att något är mer än vad som kan ses. Det är större och betyder mycket mer etc. Så är det också med kontexten till op-konsten. Konstnärerna använder sig av fenomen som är välkända inom perceptionspsykologin men presenterar dem som upphöjd konst. Och det är lite fascinerande, åtminstone ett tag.

04 Riley,_Movement_in_Squares 1961
Bridget Riley: Movements in Squares, 1961

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

3 svar på 2220: På ett eller annat sätt extremt

  1. CeDe skriver:

    Man vet inte vad för sorts människor det är som synes på bilden. Men nog ser de ruggigt farliga ut.

  2. Rune skriver:

    En har till och med händerna i byxfickorna?!

  3. sl skriver:

    Extremhögerns tillväxt är en linjär funktion av utomeuropeisk invandring. Tänk att det uppenbara är helt omöjligt att se. Däremot kan andra helt hispiga hypoteser utan minsta evidens passera och understödjas. Finns i bibeln, Matteus kap 23, som “sila mygg och svälja kameler”. En ständigt pågående svensk politisk sport.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.