2228: Ishästar och konstnären som slutade måla

Postat den 2016 20 februari av Lars Vilks

Konstvärlden består inte bara av internationell samtidskonst och envist livaktig modernism. Man kan också finna profiler och initiativ som kan bjuda på oväntade överraskningar. Idag var det vernissage på Höganäs museum.

André Prah, konstnär och känd illustratör, har under många år arbetat med ett projekt som utgår från en händelse under finska fortsättningskriget. Under striderna mellan finnar och ryssar skall ett större antal hästar ha frusit fast i Ladoga. Visionen av denna syn har skapat Prahs ”Ishästar”, en installation av hästar utförda av drivved. Ett mycket noggrant och målmedvetet arbete med stark visuell slagkraft. Om händelsen verkligen har ägt rum har aldrig helt kunnat klarläggas. Vill man fördjupa sig mer i André Prah och hans projekt kan man använda den här länken.

prah ishM
”Ishästar”

Medutställare är Henrik Bager, en mycket speciell målare som berättar historier men alltid i fragment som gör det omöjligt att veta vad som har förekommit före och efter. Han är en målare av rang. Det är dessutom så att Bager slutade måla, jag tror han berättade att det var 15 år sedan han sist svingade penslarna. Han säger själv att han inte vill bli kommersiell men jag känner mig inte riktigt övertygad om att det är skälet. Vi försöker i alla fall att få igång honom igen. Nästan alla målningar som finns på utställningen kan ses på nätet. Det är värt ett besök.

hbpå strandenM
”På stranden mellan Binz och Neu Mukram”

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2227: Mera konstaktivism

Postat den 2016 20 februari av Lars Vilks

Man skall inte tro att engagemanget konst som politisk aktivism har blivit mindre, trots bristen på framgångar. Det ligger också nära till hands att följa upp den i konsten mer eller mindre nödvändiga aktualiteten genom att göra projekt med politiskt innehåll. Tania Bruguera, tillbaka i New York efter hennes äventyr med yttrandefriheten i Kuba, genomför i New York sin performance Referendum (Art Newspaper). Lägg märke till att i konsten blir gärna politisk aktivism en performance vilket förstärker konstens närvaro. Ett aktuellt och populärt ämne i våra dagar är gränser och murar. Politikerna dividerar om detta dagarna i ända. Konsten hakar förstås på och Brugueras Referendum är en omröstning för New York-borna att ta ställning om gränserna skall slopas. Bruguera har redan kört den här performancen i Kanada och det blev en jämn uppgörelse.

Bruguera har redan, föga förvånande, tagit ställning och agiterar enligt de normer som samtidskonsten följer. Som det lät i Kanada “You have a vote on whether people live or die. Borders kill. Should we abolish our borders?”

Frågan kommer ständigt tillbaka: Vad kan man tänkas uppnå med konsten som politiskt medium? Genomslagskraften är inte stor. För Brugueras del fungerade det väl i Kuba eftersom hon pressade på en ömmande punkt och fick västvärlden att följa upp hennes fall. Ungefär som Ai Weiwei i Kina. På hemmaplan är det en annan sak. Konsten väcker här inte något som inte redan är väckt.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 12 kommentarer

2226: Det sedvanliga gnisslet

Postat den 2016 18 februari av Lars Vilks

Somliga tomtar går och grunnar länge innan det kommer ut. Så med Michael Storåkers (DI) som råkade se mig på biennalen i Venedig i fjor. Med bevakning. Som det numera är vanligt skall man ut med åsikt utan att behöva göra något arbete utöver att tycka till från den egna fataburen. Platsen där han ser mig är när Lina Selanders utställning öppnas. För Michael Storåkers blir stämningen förstörd. Jag har dragit in honom i skottlinjen. Hans kommentar är att Selanders utställning delvis fick finansieras genom privata medel medan min säkerhet finansieras dygnet runt. Och han går vidare med vad han anser om kvaliteten på min konstnärliga verksamhet (som han inte vet särskilt mycket om). Han har fått för sig att jag har någon helig mission för att förlöjliga profeten. Varför skall man finansiera en medioker konstnärs säkerhet? Det blir det centrala budskapet i denna – får man nog säga – mediokra krönika.

ven ms kr
Stämningsfullt vid invigningen av Lina Selanders utställning

I en inte helt glasklar liknelse kastar Storåkers fram: ”Vad är värdet av att säga N-ordet när det skär i andra människor som knivar och får dem att må dåligt?”

Detta uttalande har en aktuell tillämpning sedan radiopjäsen ”Ungdom utan Gud” efter den antifascistiske österrikisk-ungerske författaren Ödön von Horváth roman från 1937 fått problem (SR). Läraren som är huvudpersonen hamnar i diskussioner om fascism med eleverna. Eftersom man talar om kolonialismen kommer det beryktade N-ordet att användas. Trots att sammanhanget är uppenbart kritiskt och att det dessutom rör sig om en fiktion stoppades pjäsen. Den skall nu sändas men med N-ordet borttaget. Manusförfattaren Stellan Larsson är kritisk och jag menar med all rätt. Skall man börja gå genom konstnärliga texter för att ta bort det som kan tänkas kränka någon är det självklart fråga om censur. Men så tycker inte förstås inte intresseföreningen.

Publicerat i yttrandefrihet | 36 kommentarer