Lars Lindström skriver idag (Expressen) att folk inte behöver oroa sig för Sveriges tillstånd eftersom folk oroar sig för fel saker. Så kan det kanske vara men Lindströms artikel handlar framför allt om svagheter i källkritik. Onekligen är detta ett angeläget ämne. I dagens kännande och tyckande blir källkritik blott ett hinder på vägen för att formulera sin djupa övertygelse. Men det är inte bara källkritik som är problemet. Det tillkommer också den ideologiska vinklingen. Sammantagna levererar dessa enheter en högst tvivelaktig produkt.
Lindströms artikel är tyvärr inte ägnad åt att analysera dessa brister. Man behöver inte läsa många rader förrän det visar sig att bakom hans utfall mot ”’alternativa’ och främlingsfientliga sajter” vilar hans besatthet av SD. Där ligger hela problemet i hans värld. Han företar sig också att tala om hur bra det är ställt i landet. Arbetslösheten sjunker, berättar han. Det är alldeles riktigt men bara för vissa grupper. Och det är klart att man kan bli förundrad över att politikerna är hysteriskt engagerade i att skapa nya arbeten där man läser sådana siffror som 100 000. BNP per capita stiger, förtäljer han vidare. Han hänvisar till en källa, Staffan Landin där allt detta skall redovisas men jag har inte kunnat finna den. Landin tycks mest ägna sig åt biståndet. Däremot verkar det inte lika bra om man vänder sig till ekonomifakta.
Nå, var det som det vill, jag kan emellertid tycka att Lindström först och främst kunde visa sig som det föredöme han efterlyser. Och att vinkling och dålig källkritik är ett dessvärre alltför utbrett beteende oavsett politisk ståndpunkt.
Picasso: Källan
Det räcker inte att folk oroar sig, de oroar sig dessutom för fel saker tycker Lindström som inte har något att oroa sig för.
Jag vill minnas att Lars Lindström från början var en pajas som skrev strunt om rock med mycket namedropping i såna tidningar vi inte behöver om sanningens ska fram. Sen gör de ”karriär”, då kan det visa sig att billig musik som underhållning är en dålig grund.
Jag måste nog medge, att om SD kom till makten (troligen i koalition med M och KD) skulle jag bli mörkrädd. Fortfarande finns det riktiga rötägg mycket nära partitoppen och dessutom har de svårt att besätta poster med kvalificerat folk. Om de överhuvud taget har någon. Samma problem som blev slutet för Ny demokrati.
I MP:s barndom röstade jag på dem ”som en spark i arslet” men idag ligger vi flera mil från varandra. Trots att palestinaschalarna och näbbstövlarna är utsorterade.
Här är en debattartikel av Mikael Levy från dagens GP på samma tema. Budskapet är att alla som inte ställer upp på obegränsad invandring till Sverige och full tillgång till våra sociala system från dag 1 har en människosyn på gränsen till fascism och nazism. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.3000668-flata-politiker-jamnar-vagen-for-rasism
En sak är att deras retorik saknar kontakt med verkligheten, de skriver dessutom så urbota tråkigt. Har man läst en Lindströmkrönika har man läst alla.
@ Ateisten; MP är ett enfrågeparti från näbbstövlarnas tid, det enda som ändrat sig är näbbstövlarna. De sitter i regering för att sänka kärnkraften, allt annat är förhandlingsbart.
@ Per; Lindström skriver tråkigt, det är kan vara korrelerat med konformism, bristande undersökande förmåga och pubertal musikuppfattning i medelåldern.
Men de svenska hjulen snurrar väl bättre än någonsin? Genomsnittssvensken har aldrig haft det bättre.