Samtidskonsten består naturligtvis inte enbart av envetna upprepningar och politiska aspirationer. Det förefaller som om Moderna har fått till en sevärd exposition med ”Livet självt”. När jag såg titeln blev jag först betänksam. Om något har valsat runt i samtidskonsten så är det den här titeln fast i dess engelska version ”bare life”. Det var t ex temat för Roger Buergels Documenta 2007. I sin tur har han hämtat den från Giorgio Agamben, tidigare konstvärldens mest uppburne teoretiker. Nåja, ämnet har sitt intresse, nämligen den gamla frågan om hur man skall gestalta det ogripbara och odefinierbara. Jag minns att när Buergel fick den frågan tänkte han sig att man kunde göra det med performance. Man kan säkert göra det med vad som helst men temat kan säkert fungera för att hålla samman en utställning. Och det verkar som om Moderna har lyckats. När såväl Ulrika Stahre (Aftonbladet) som Nils Forsberg (Expressen) kvittrar unisont bör det finnas anledning att fördjupa sig. Jag tänkte faktiskt själv se det här, givetvis oannonserad och hemligt, vad det lider.
Under alla omständigheter är det en omfattande samlingsutställning med konstnärer av hög klass. Birnbaum skall förstås ha med Hilma af Klint (här blir det några extra artfactspoäng) men i övrigt har vi sådana säkra kort som Pierre Huyghe, Philippe Parreno, Eva Hesse och det svenska stjärnskottet Nina Canell, bara för att nämna några ur konfektasken.
