2258: Helst inte debattunderlag

Postat den 2016 12 april av Lars Vilks

Angående detta med mumlande och oklarhet i mitt konstprojekt: Man skall inte tro att jag sitter inne med några säkra svar. Den som studerar konstvetenskap lär sig snart att konstnärens intentioner visserligen har ett värde men att de inte på något sätt är avgörande. Konstnären är också en av betraktarna. Konstnären kan naturligtvis redovisa enkla fakta som t ex att en teckning är gjord i tusch och inte i blyerts. Men att ”förklara” blir inte mer än förslag. Så ligger det till i konsten, utanför densamma råder andra ordningar där vill man ha klara svar, i regel ideologiskt grundade.

Ulrika Stahre gör idag ett inhopp i verket (Aftonbladet). Inlägget formar sig till ett försvar för verkets svala mottagande från konstvärlden och från journalister. Hon nämner Ulrika Knutson. Nej, det är inte hennes fel att jag är hotad men frågan är trots allt hur man skall se på sådana hot. Man erinrar sig hennes raljerande inlägg som mot dagens bakgrund framstår som nonchalant. Hon passar också på att framföra Jan Hjärpes trosvissa uttalande: ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks.”

Hon har inte varit ensam om en sådan hållning.

Sedan kan man fråga sig om man bör göra något åt det som följer av hot och attentat. Jag har blivit icke-önskvärd och den frågan kunde kanske vara värd att diskutera.

Stahres inställning är främst formell (yttrandefriheten är självklar, den måste alltid försvaras). Hon lägger dock till följande: ”Däremot blir projektet mer och mer intressant, i takt med att Vilks själv blir mindre och mindre tvärsäker. Som konst betraktat går det mot en ljus framtid. Som debattunderlag, not so much.”

Riktigt vad hon menar med att jag blir mindre och mindre tvärsäker förklarar hon inte. Har jag någonsin sagt mycket mer än att projektet kan bli en intressant historia om vår tid?

Inte så mycket debattunderlag menar hon. Jag har svårt att sätta tilltro till det uttalandet. För konstens del har vi det här med provokationer i vår tid. Vad är det som provocerar? Vad är en meningsfull provokation? Har provokationen spelat ut sin roll i konsthistorien? Och den stora frågan kring konstvärldens ständiga önskan om att nå ut med konsten, att påverka, att bli föremål för reaktioner utanför konstvärlden. När det sker, är det verkligen en fördel? Eller är det så att det man drömmer om är att politiskt korrekta utspel skall generera någon intressant uppmärksamhet på rätt sätt? Och hur kan det komma sig att en så banal historia som ett ifrågasättande av en religiös/politisk auktoritet ännu efter snart tio år väcker avsevärda frustrationer? Framöver kommer projektet förmodligen att vara ett påtagligt exempel på en tid när man hade problem med åsiktskorridoren.

En annan diskussion, när den kan ses på avstånd, är ”när landet plötsligt blev fullt av islamofober”. En tid av skallgång korsförhör där de skyldiga drevs ut i mörkret. Ve den som hamnade där. Det var en tid när t o m en rondellhund kunde laddas med kränkthetens adelsmärke och liknas vid antisemitiska teckningar från 1930-talet.

Som sagt är det inte lätt att provocera i samtidskonsten. Just har Oscar Murillo (rankad 1.221 och aktuell på Modernas utställning i Malmö samt i Sydneybiennalen) förstört sitt brittiska pass för att han ville pröva hur det var att vara ingen. Det blev trassel med passmyndigheterna. Inte alltför mycket eftersom han har dubbelt medborgarskap och kan resa vidare på sitt Colombianska pass. Han passar på att lägga skulden på främst curatorerna: “we in the context of the art world need to get rid of people like Hans-Ulrich Obrist, Cecilia Alemani, Massimiliano Gioni, and all these curators and individuals that keep the status quo.” (artnet)

Samstämmigheten spiller nog över längre än så. Han är själv med som god biennalhoppare.

Publicerat i om utställningar m m, politik, Projekt | 1 kommentar

2257: Journalisterna och konsten

Postat den 2016 11 april av Lars Vilks

Säkert har en del läsare redan sett den artikel som Elisabeth Ohlson Wallin har skrivit till mitt försvar (Expressen). Det är en fortsättning på den diskussion som fördes på journalistmötet i Göteborg. Det är ju så att jag inte väcker någon större entusiasm bland svenska journalister (även om det finns undantag). Den sak som tycks vara mest besvärlig är det man kallar för mitt ”mumlande”, alltså att jag inte deklarerar något klart ställningstagande. Jag inser att det finns en stor skillnad mellan konst och journalistik. En intressant sak är att markera denna skillnad som egentligen är självklar: Ett konstnärligt verk kommer alltid att tolkas och om ett verk framstår som entydigt förlorar det i värde. Kritiker brukar hänvisa till att konst inte skall illustrera. Konsttolkning är alltså en komplex affär och det är något som knappast är önskvärt inom journalistiken. En journalist kan visserligen redovisa framgrävda fakta och lämna domen åt sina läsare men det är inte vanligt. Journalisterna brukar ha sin vinkling utifrån de övertygelser man tror på eller åtminstone vad man bör tro på.

Att konsten brukar motsätta sig och utmana konventioner är väl känt. I dagens samhälle är en av de mera påtagliga konventionerna att personer som framträder i politiskt avseende skall deklarera vilka värdegrunder man står för. Dessa värdegrunder upprepas i all oändlighet, ”jag tror på allas lika värde”, ”jag är absolut inte rasist”, etc. Åtminstone den estetiskt känslige bör se det bisarra i denna trosbekännelse som närmast har antagit religiösa proportioner.

En annan sak med konsten är att den är komplex och ställer krav på sin publik. Det gör att den är olämplig som direkt politiskt instrument. Men den kan naturligtvis användas ändå fast på ett mera brutalt sätt. Jag är klar över detta och är medveten om hur besvärligt det är att lotsa mitt konstprojekt genom en offentlighet som inte är konstvärlden. Jag har valt att göra det vilket också för med sig att konstvärlden får problem eftersom den inte brukar hantera projekt som är invecklade i kontroversiella politiska strider. Konst brukar hålla till i konstvärldens gallerier och gör sig också bäst där.

Arash Mokhtari sammanfattar problematiken väl (SvT):

”Nej, Lars Vilks talar inte i klarspråk, han är inte stringent och hans svar är ibland motsägelsefulla. När han pressas för att ge konkreta svar säger han saker som ’det är del av konstverket’, ’allt är ett skådespel’ och ’jag är inte en politisk person’. Och kanske är det det här som provocerar journalister så. I ett yrke där man ständigt söker tydlighet och konkretion är Lars Vilks flytande och många gånger abstrakta svar svåra att begripa när människor faktiskt har dödats på grund av att andra inte accepterat hans yttrandefrihet.
Många journalister har förmodligen svårt att förstå exakt vad det är Lars Vilks har använt sin demokratiska rättighet till och vad det är de ska försvara. Och kanske dö för.”

Det kan ju vara så att journalisterna har svårt att förstå vad de skall försvara. Men det är väl snarare så att man mycket väl vet vad det handlar om men man är osäker på om Vilks är värd att försvara fullt ut. Yttrandefriheten har sitt alltid återkommande ”men”. Det är ingen tvekan om att jag hjälper till med att skapa den osäkerhet och jag menar att den är viktig för konstverket. I konsten bör man inte kunna luta sig mot bekväma konventioner utan ställas inför något som man själv måste bearbeta (alltså betraktarens kreativa process). Att respektera den rättigheten som en del av yttrandefriheten är vad journalisterna skulle kunna försvara.

Ofrånkomligen har jag uttalat vissa åsikter (vilket Josefsson berörde i panelsamtalet). Men jag har uppfattat att det rör sig om väldigt solida positioner. Jag har t ex sagt att Islam är i behov av en modernisering. Jag har svårt att tänka mig något vettigt alternativ till det. Men även en sådan sak tycks kunna bli kontroversiell vilket är nog så intressant.

Jag får ofta höra att man försvara min yttrandefrihet men att man inte delar mina åsikter. Däremot får jag aldrig veta vilka åsikter det är man inte delar.

Publicerat i politik, Projekt | 14 kommentarer

2256: Det hände sig i Göteborg

Postat den 2016 9 april av Lars Vilks

Mitt lilla inhopp i sammankomsten för grävande journalister har inte helt gått spårlöst förbi. Jag har några smärre kommentarer till denna föreställning som blev rätt hygglig underhållning.

Ett par ledfraser kan vara på sin plats: ”Att insistera”. Har man en idé och linje så är det inte oävet att insistera på att följa den konsekvent. Jag har konsten som utgångspunkt och då blir det alltid svårt när man vecklar in sig i ömmande politiska omständigheter. Ihärdighet krävs. ”Vi skall alla axla våra bördor”. Man får komma ihåg att deltagarna på scenen i Göteborgs mässhall har sina tämligen fasta repliker och karaktärer.

Nåväl, min motståndare var Åsa Linderborg. Jag värderar hennes insats till 4 av 5 möjliga elefanter. Hon var lite mild men det kompenserades av att hon automatiskt uppfattas som stramare än vad hon faktiskt var. Dessutom tillkom en sak som jag inte kunde placera när det nämndes. Att jag skulle ha motsatt mig muslimers yttrandefrihet i form av utropet Allah Akbar. En kommentar på bloggen drog fram det som förmodligen avsågs, nämligen Karlstads universitet. Det var några år sedan som min föreläsning avbröts av äggkastare. Efter fullbordad kastning fortsatte de sin performance med att ropa Allah Akbar. Även om man är yttrandefrihetsfundamentalist kan man nog inte mena att detta inte är ett helt och hållet rimligt sätt att utöva yttrandefriheten. Varken jag eller någon annan gjorde särskilt mycket åt saken. De blev stillsamt ledda ut när de var klara. Möjligen begick jag något fel och ur konstprojektets perspektiv hade det varit välgörande med motrepliken: ”Kan ni ta det en gång till?”

Janne Josefsson är särskilt förtjust i mitt deltagande i SION-konferensen 2011 i New York. Inte så egendomligt, han var ju en av de centrala regissörerna i den här föreställningen som tangerar Grand Opera. Höjdpunkten utgjordes av indiern som sade att muslimer förökar sig som råttor. Josefsson menade att jag skulle ha protesterat genom att resa mig och gå ut. Vad jag kunde se var det emellertid inga av de talrika svenska journalisterna som följde detta råd, inte ens Josefsson själv. Hur skall man förstå det? ”Konstnärer gånge ut, journalister stanne”? Sedan är det naturligtvis inte givet hur en vit västerländsk och skuldbelastad man skall bete sig inför detta fenomen. Indien är dock en annan förtryckt kultur och vita män bör visa respekt och under alla omständigheter meddela att vi näppeligen kan förstå finessen med främmande kulturer. Eftersom dessa främmande kulturer inte kan räkna med full förståelse från västerlänningarna borde emellertid indiern ha tagit emot ett råd från coachen. Han skulle helt enkelt ha bytt djur och sagt ”kaniner” istället för ”råttor”. I västerländsk kultur har råttor en helt annan valör än kaniner. Jag kan inte säga hur det förhåller sig i indisk men det är klart att medierna hade gått miste om en kraftfull one-liner: ”Här jämför man muslimer med kaniner”, har inte samma slagkraft.

Återigen kom mitt s k ”mumlande” på tapeten. Vilks har inte bekänt färg. I detta är jag strängt insisterande och vägrar att förlora greppet om konsttråden. Jag tycker också att min strategi har varit framgångsrik. Sällan har så många skapat så många egna övertygelser om vad allting jag gör och säger betyder. Josefsson framhöll att jag visst har presenterat åsikter och som exempel nämnde han att jag har sagt att vi har för stor invandring. I detta vinklade Josefsson till det (som man skall i medierna för dramatikens skull), eftersom det jag har uttalat (och denna famösa mening tillkom 2010) är att ”vi har för stor invandring i förhållande till tilldelade resurser”. Jag tänkte mig att det var en självklarhet eftersom samtliga politiska partier menar att integrationen inte fungerar som det var tänkt. Idag har det här blivit eftertryckligt mainstream. Nåväl, yttrandet har uppenbarligen en kaliber att fungera över lång tid, en icke oäven kompositionsdetalj.

På Facebook såg jag att någon hade skrivit att jag var för dyr för staten och att jag därför borde byta namn och flytta till Argentina. Ni ser, där kom Argentina in i projektet. Jorge Luis Borges land. Ett namnbyte skulle därför självklart bli följande: Tlön Uqbar Orbis Tertius. Jag kallar mig Tlön med mellannamnet Uqbar och mitt efternamn är Orbis Tertius.

p j o ulfj
Här är jag med Ulf Johansson, tidigare redaktör på Nerikes Allehanda som lät publicera…

panelgbg
Panelen

publikengbg
Niklas Orrenius talar i journalisthavet

Publicerat i politik, Projekt, yttrandefrihet | 25 kommentarer