2257: Journalisterna och konsten

Säkert har en del läsare redan sett den artikel som Elisabeth Ohlson Wallin har skrivit till mitt försvar (Expressen). Det är en fortsättning på den diskussion som fördes på journalistmötet i Göteborg. Det är ju så att jag inte väcker någon större entusiasm bland svenska journalister (även om det finns undantag). Den sak som tycks vara mest besvärlig är det man kallar för mitt ”mumlande”, alltså att jag inte deklarerar något klart ställningstagande. Jag inser att det finns en stor skillnad mellan konst och journalistik. En intressant sak är att markera denna skillnad som egentligen är självklar: Ett konstnärligt verk kommer alltid att tolkas och om ett verk framstår som entydigt förlorar det i värde. Kritiker brukar hänvisa till att konst inte skall illustrera. Konsttolkning är alltså en komplex affär och det är något som knappast är önskvärt inom journalistiken. En journalist kan visserligen redovisa framgrävda fakta och lämna domen åt sina läsare men det är inte vanligt. Journalisterna brukar ha sin vinkling utifrån de övertygelser man tror på eller åtminstone vad man bör tro på.

Att konsten brukar motsätta sig och utmana konventioner är väl känt. I dagens samhälle är en av de mera påtagliga konventionerna att personer som framträder i politiskt avseende skall deklarera vilka värdegrunder man står för. Dessa värdegrunder upprepas i all oändlighet, ”jag tror på allas lika värde”, ”jag är absolut inte rasist”, etc. Åtminstone den estetiskt känslige bör se det bisarra i denna trosbekännelse som närmast har antagit religiösa proportioner.

En annan sak med konsten är att den är komplex och ställer krav på sin publik. Det gör att den är olämplig som direkt politiskt instrument. Men den kan naturligtvis användas ändå fast på ett mera brutalt sätt. Jag är klar över detta och är medveten om hur besvärligt det är att lotsa mitt konstprojekt genom en offentlighet som inte är konstvärlden. Jag har valt att göra det vilket också för med sig att konstvärlden får problem eftersom den inte brukar hantera projekt som är invecklade i kontroversiella politiska strider. Konst brukar hålla till i konstvärldens gallerier och gör sig också bäst där.

Arash Mokhtari sammanfattar problematiken väl (SvT):

”Nej, Lars Vilks talar inte i klarspråk, han är inte stringent och hans svar är ibland motsägelsefulla. När han pressas för att ge konkreta svar säger han saker som ’det är del av konstverket’, ’allt är ett skådespel’ och ’jag är inte en politisk person’. Och kanske är det det här som provocerar journalister så. I ett yrke där man ständigt söker tydlighet och konkretion är Lars Vilks flytande och många gånger abstrakta svar svåra att begripa när människor faktiskt har dödats på grund av att andra inte accepterat hans yttrandefrihet.
Många journalister har förmodligen svårt att förstå exakt vad det är Lars Vilks har använt sin demokratiska rättighet till och vad det är de ska försvara. Och kanske dö för.”

Det kan ju vara så att journalisterna har svårt att förstå vad de skall försvara. Men det är väl snarare så att man mycket väl vet vad det handlar om men man är osäker på om Vilks är värd att försvara fullt ut. Yttrandefriheten har sitt alltid återkommande ”men”. Det är ingen tvekan om att jag hjälper till med att skapa den osäkerhet och jag menar att den är viktig för konstverket. I konsten bör man inte kunna luta sig mot bekväma konventioner utan ställas inför något som man själv måste bearbeta (alltså betraktarens kreativa process). Att respektera den rättigheten som en del av yttrandefriheten är vad journalisterna skulle kunna försvara.

Ofrånkomligen har jag uttalat vissa åsikter (vilket Josefsson berörde i panelsamtalet). Men jag har uppfattat att det rör sig om väldigt solida positioner. Jag har t ex sagt att Islam är i behov av en modernisering. Jag har svårt att tänka mig något vettigt alternativ till det. Men även en sådan sak tycks kunna bli kontroversiell vilket är nog så intressant.

Jag får ofta höra att man försvara min yttrandefrihet men att man inte delar mina åsikter. Däremot får jag aldrig veta vilka åsikter det är man inte delar.

Det här inlägget postades i politik, Projekt. Bokmärk permalänken.

14 svar på 2257: Journalisterna och konsten

  1. sl skriver:

    Jag tycker det framgår rätt klart att de inte förstår vad du säger, och tolkar det som “mumlande”. De placerar ansvaret för att de inte förstår på dig. I vanlig mänsklig ordning skulle det aldrig falla dem in att felet ligger hos dem själva. I det liknar de islams anhängare, utan övriga jämförelser.

  2. CeDe skriver:

    De förstår nog vad Vilks säger men svaren motsvarar inte deras önskemål. Man vill få Vilks ner på knä och erkänna sin förtappelse. Oj oj oj vad det svider i journalisthjärnorna. Varken vinklade anklagelser eller blottade lår får Vilks på fall.

  3. sl skriver:

    Jag har tagit upp att jag läser vad Vilks skriver, och frågat honom direkt vad han menar, med människor ur bekantskapskretsen, som är enhetligt kulturellt låtsas-progressiv, med ett par tjänstemän insprängda här och var. Samtliga blir oroliga eller rent av rädda, samtliga tror vagt han är rasist, ju ointelligentare de är, desto säkrare blir de på den saken. Ingen bryr sig om sakfrågorna, vem som mördar och varför. Man uppmanas visa “respekt”, där ingen skillnad görs mellan vanligt hyfs i keps och hot om våld från gäng. Ingen är intresserad, dvs undrar hur man gör sig själv underrättad från källan. Alla är lika säkra på Vilks som de är säkra på global uppvärmning, utrikespolitisk feminism och hur bra det är med tåg. Den ihållande tandvärken efter utdragandet av den murkna socialistiska visdomstanden ger sig inte, ibland blöder såret. Avlatsbrev för flygbiljetter lamenteras. Allvarliga nickningar vid tal om höjd skatt på andra. “Vi har råd”. Tron är stark, kunskap inte intressant. Detta är det material av vilket man journalister.

  4. Krister skriver:

    Journalister och andra vilksofober inte förstått att “mumlandet” är nödvändigt för att ge tolkningsmöjligheter och möjliggöra betraktarnas medskapande i ett processverk.

    Men än allvarligare är att de flesta inte ens har förstått vad RH-projektet egentligen handlar om. Folk tror mest att det handlar om att provocera muslimer eller att provocera för att få uppmärksamhet eller att kränka för kränkandets skull.
    De flesta tänker sig inte att det handlar om att lyfta fram yttrandefriheten i dess alla olika aspekter och ifrågasätta dess gränsdragningar., m.m.

    Jag funderar då på, eftersom du säger att ” det är besvärligt att lotsa mitt konstprojekt genom en offentlighet som inte är konstvärlden”, om det i det här skedet av projektet skulle försvaga konstverket om du gick ut och var lite tydligare med vad verket kommit att handla om. Att grovt beskriva ramarna utan att påverka hur det rör sig inuti med värdegrunder etc.
    Konstvärlden skulle nog rynka på näsan men det har de ju gjort hela tiden. Jag tror däremot att det skulle generera momentum inom offentligheten.

  5. Hd skriver:

    Inlägget från Elisabet Ohlson Wallin var välkommet. För övrigt noteras att Vilks mest välformulerade försvarare i svensk offentlighet tycks vara en grupp liberalt sinnade, kvinnliga skribenter.

  6. CeDe skriver:

    Krister, jag tycker inte Lars ska tillrättalägga något för att tillfredsställa någon. Han ska vara precis den han är och Vilks mumlar inte, han uttrycker sig bara på sitt eget sätt och det har han all rätt att göra och han bär inget ansvar för dem som inte begriper.
    Alles in ordnung!

  7. CeDe skriver:

    Det här rör sig om människor som skulle komma med invändningar hur mycket än Vilks skulle försöka gå dem till mötes.

  8. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Den agendasättande journalistiken har ej velat ha sådant de kallar mumlande, Nazist, fascist, brun skola smetas på alla och envar som ifrågasätter det politiskt/mediala etablissemanget och deras vänsterliberala berättelse även om den haltat betänkligt mot det vi andra kallar verkligheten.
    Fast.
    Den 180 gradiga vändningen som skett i en viss politisk fråga har fått de agendasättande journalisterna att just börja mumla utan att ta ställning.
    Så kan det gå…

  9. Krister skriver:

    http://www.aftonbladet.se/kultur/notiser/article22617683.ab

    Ulrika Stahre säger, “Däremot blir projektet mer och mer intressant, i takt med att Vilks själv blir mindre och mindre tvärsäker. Som konst betraktat går det mot en ljus framtid. Som debattunderlag, not so much”

    Förstår inte vad hon menar med att Vilks blir mindre tvärsäker.

    Som konst är det Sveriges största och viktigaste verk i samtiden och det fortsätter växa. Som debattunderlag kommer det att gå mot en ljus framtid.

  10. sl skriver:

    Debattunderlaget är väl superbt, men viljan till debatt om “fel” ämnen är mycket liten. Ett av sätten att undvika den är att hojta om “mumlande”, ju högre desto bättre. De vill inte ha denna debatt, de vill pladdra på om miljö och feminism. Palme uppfann högerspöket, nu är det här på riktigt, då drar de täcket över huvudet. Det ser ju inte ut som det ska!

  11. Krister skriver:

    Mumlandet handlar om att Åsa Lindeborg, likriktade journalister och de som följer strömmen i den smala korridoren helt utan förmåga att tänka själva, inte vågar bedöma innehållet i RH-projektet förrän Vilks visar om han tillhör dem eller fienden, god eller ond, svart eller vit, sydpol eller nordpol, höger eller vänster.
    Det kostar för mycket mod att råka välja fel sida och riskera att förlora sin gemenskap och grupptillhörighet, vilket är alla flockdjurs största skräck.

    Här på bloggen sker det inget mumlande, det är bara i debattsofforna, vilket ju är ett medvetet agerande av konstnären, och säkert gott så.

  12. Molly skriver:

    Elisabet Ohlsson Wallin ställer upp som försvarare av Vilks. Hon skriver att hon själv blev utsatt för hot och hat efter hennes att med satir granska det som då debatterades, Kungens kaffeflickor och Drottningens försök att skura bort nazist-symboler.
    Heterosexuella normala män tittar efter vackra flickor. Endast vår kultur gör detta till ett problem. Kungen är inget undantag. Att anspela på eventuell otrohet är inte svenska folkets största intresse att debattera. Det är en privatsak mellan Kungen och hans fru. Däremot ser jag Drottningens roll som förnedrande. Jag ställt upp till försvar för dem som får sona sina döda förfäders handlingar och åsikter. Även om Silvias far haft nazistiska kontakter innan dottern ens var född, så vilar ingen skuld för detta på henne. Det är mobbning! I skolan kan man få höra: Din pappa sitter i fängelse hahaha. Arvsynden trodde jag var avskaffad. Elisabet Ohlsson Wallin har rätt att tycka vad hon vill. Och måla vad hon vill. Men jag vill inte debattera om detta med henne. Men till ungarna i skolan skulle jag fråga : Tycker du att du är skyldig till att din döda farfar var en tjuv? Jag hoppas ungarna säger NEJ.

  13. elina skriver:

    Molly, bra sagt om arvsynden. Tänkte likadant men du hann för..

  14. Hd skriver:

    Så trist när kommentarerna glider iväg från ämnet för dagens blogginlägg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.