2258: Helst inte debattunderlag

Angående detta med mumlande och oklarhet i mitt konstprojekt: Man skall inte tro att jag sitter inne med några säkra svar. Den som studerar konstvetenskap lär sig snart att konstnärens intentioner visserligen har ett värde men att de inte på något sätt är avgörande. Konstnären är också en av betraktarna. Konstnären kan naturligtvis redovisa enkla fakta som t ex att en teckning är gjord i tusch och inte i blyerts. Men att ”förklara” blir inte mer än förslag. Så ligger det till i konsten, utanför densamma råder andra ordningar där vill man ha klara svar, i regel ideologiskt grundade.

Ulrika Stahre gör idag ett inhopp i verket (Aftonbladet). Inlägget formar sig till ett försvar för verkets svala mottagande från konstvärlden och från journalister. Hon nämner Ulrika Knutson. Nej, det är inte hennes fel att jag är hotad men frågan är trots allt hur man skall se på sådana hot. Man erinrar sig hennes raljerande inlägg som mot dagens bakgrund framstår som nonchalant. Hon passar också på att framföra Jan Hjärpes trosvissa uttalande: ”Det finns ingen muslim i hela världen som nu stöder ett attentat mot Lars Vilks.”

Hon har inte varit ensam om en sådan hållning.

Sedan kan man fråga sig om man bör göra något åt det som följer av hot och attentat. Jag har blivit icke-önskvärd och den frågan kunde kanske vara värd att diskutera.

Stahres inställning är främst formell (yttrandefriheten är självklar, den måste alltid försvaras). Hon lägger dock till följande: ”Däremot blir projektet mer och mer intressant, i takt med att Vilks själv blir mindre och mindre tvärsäker. Som konst betraktat går det mot en ljus framtid. Som debattunderlag, not so much.”

Riktigt vad hon menar med att jag blir mindre och mindre tvärsäker förklarar hon inte. Har jag någonsin sagt mycket mer än att projektet kan bli en intressant historia om vår tid?

Inte så mycket debattunderlag menar hon. Jag har svårt att sätta tilltro till det uttalandet. För konstens del har vi det här med provokationer i vår tid. Vad är det som provocerar? Vad är en meningsfull provokation? Har provokationen spelat ut sin roll i konsthistorien? Och den stora frågan kring konstvärldens ständiga önskan om att nå ut med konsten, att påverka, att bli föremål för reaktioner utanför konstvärlden. När det sker, är det verkligen en fördel? Eller är det så att det man drömmer om är att politiskt korrekta utspel skall generera någon intressant uppmärksamhet på rätt sätt? Och hur kan det komma sig att en så banal historia som ett ifrågasättande av en religiös/politisk auktoritet ännu efter snart tio år väcker avsevärda frustrationer? Framöver kommer projektet förmodligen att vara ett påtagligt exempel på en tid när man hade problem med åsiktskorridoren.

En annan diskussion, när den kan ses på avstånd, är ”när landet plötsligt blev fullt av islamofober”. En tid av skallgång korsförhör där de skyldiga drevs ut i mörkret. Ve den som hamnade där. Det var en tid när t o m en rondellhund kunde laddas med kränkthetens adelsmärke och liknas vid antisemitiska teckningar från 1930-talet.

Som sagt är det inte lätt att provocera i samtidskonsten. Just har Oscar Murillo (rankad 1.221 och aktuell på Modernas utställning i Malmö samt i Sydneybiennalen) förstört sitt brittiska pass för att han ville pröva hur det var att vara ingen. Det blev trassel med passmyndigheterna. Inte alltför mycket eftersom han har dubbelt medborgarskap och kan resa vidare på sitt Colombianska pass. Han passar på att lägga skulden på främst curatorerna: “we in the context of the art world need to get rid of people like Hans-Ulrich Obrist, Cecilia Alemani, Massimiliano Gioni, and all these curators and individuals that keep the status quo.” (artnet)

Samstämmigheten spiller nog över längre än så. Han är själv med som god biennalhoppare.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik, Projekt. Bokmärk permalänken.

1 svar på 2258: Helst inte debattunderlag

  1. CeDe skriver:

    “ett ifrågasättande av en religiös/politisk auktoritet” – upprepar Lars Vilks.
    Det kan väl knappast anses vara ett mumlande.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.