2269: yttrandefriheten, tidens stadiga gäst

Dagens mediehändelse var Nordfronts demonstration i Borlänge. Riktigt lyckat blev det inte eftersom medierna inte kunde rapportera några slagsmål eller upplopp. Men demonstrationen har säkert kunnat mottagas med glädje i vissa läger. Under en längre tid har de muslimska terroristerna och andra extrema yttringar dominerat mediebilden. I och med detta tåg kan man utan vidare hävda att de mörka krafterna inom extremhögern sveper fram som stormvindar. Nordfronts strategiska plan är, som det brukar vara med extremrörelser, att få uppmärksamhet. Och det har man lyckats med eftersom motdemonstranterna ser till att det blir en betydande mediehändelse. Å andra sidan är intresset synnerligen svalt för den hör sortens fenomen.

Demonstrationen öppnar också den alltid pågående frågan om yttrandefriheten. Rätt många röster menar att Nordfront inte skall tillåtas demonstrera. Och då kommer den svåra frågan om vilka åsikter som skall få torgföras offentligt. Skall det t ex vara tillåtet med en demonstration där man för fram budskapet att göra revolution?

Aftonbladet visar upp sin återkommande affisch för den 1 maj. Uppdraget att framställa en sådan ges till olika personer. I år var det konst och designduon Kort Stubin. Det ingår också att leverantören skall ta ställning till något (detta ”något” har sina förstås sina begränsningar). Årets upplaga är lite för mycket pekpinne. Det intressanta är att Kort Stubins ställningstagande är ”att värnandet av yttrandefrihet har gått så långt att hets mot folkgrupp inte längre behandlas som ett lagbrott.” Det låter intressant tyvärr får man inte veta hur de har kommit fram till det.

Som konst är dessa affischer lite väl upplagda för att uppnå någon intressant komplexitet. Men det går, vilket Carl Johan De Geer visade för några år sedan. Redaktören var inte nöjd men De Geer gav sig inte. (Aftonbladet)

Det här inlägget postades i yttrandefrihet. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2269: yttrandefriheten, tidens stadiga gäst

  1. Krister skriver:

    Något jag aldrig har förstått är den oheliga alliansen mellan nyvänstern och nyliberalismen när det gäller mångkulturprojektet. Hur kan dessa motpoler som hatar varandra vara så överens över massinvandringens och mångkulturens förträfflighet.

    Jag kan förstå att nyliberalerna vill ha obegränsad öppenhet och tillgång på billig arbetskraft, ökad konkurrens på arbetsmarknaden och sänkta lägstalöner, minimera välfärdsstaten och fördelningspolitiken – som jag antar var Fredrik Reinfeldts öppna hjärta och dolda agenda. Det ingår liksom i deras selfish gene-uppfattning över vad som är bäst för samhället.

    Men hur tänker nyvänstern egentligen?

  2. Adam skriver:

    Krister: Om du med nyvänstern menar socialliberalism har både socialliberalism och nyliberalism konstruktivistisk syn på kultur och nation, som sekundär till individens individuella egenskaper. Det motsatta synsättet är traditionell konservatism som ser kultur och nation som de viktigaste formgivarna av en individ.

  3. Krister skriver:

    Nej, jag menar den vänster som övergivit sin essens, i sin kamp för arbetare, lågutbildade, socialgrupp 3 och minskade klasskillnader, till förmån för 100% identitetspolitik.

  4. sl skriver:

    De företräder kanske bara “rasifierade” arbetare?
    De inhemska är kanske “förborgerligade”?
    (mitt livs första “rasifierad”, jag känner mig nutida men omodern)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.