I Nationaldagens sista flämtande minuter kan jag ej uraktlåta att fästa några rader om denna företeelse. Jo, det är svårt att få den plats. Nationaldagen är ingen svensk tradition. Den utgick visserligen från något som var en svensk tradition, nämligen Svenska Flaggans Dag. Det var ingen munter tillställning, kunde knappast sägas vara upplyftande, men dock svensk.
När vi nu undfått denna statligt tillsatta dag kunde man åtminstone pröva att iscensätta något av det svenska kulturarvet. Nära till hands ligger Esaias Tegnérs Svea. Det vore något för statsministern att läsa upp för folket. Man tvingas säga att det är en rätt tröttsam historia men för att passa in i tidens id kan den reduceras till en enda rad och med en obetydlig korrigering lyda:
”Inom Sveriges gräns erövra världen åter”.
Mindre än så är inte tänkbart för en nation med stora ambitioner.
Emellertid finns det mer av svensk kultur. Jag tänker på konsten där vi kan glädja oss åt att ha något som ingen annan har och som skulle försvinna om vi inte höll fast vid det. Jag åsyftar svensk konsthistoria. Visst är det så att svensk konst är grova lån från utlandet men väl inkommen, förpackad och lätt bearbetad blir den ändå svensk och lever sitt eget liv inom Sveriges gränser. Vän av ordning kan omedelbart påpeka att det var förr, nu är all konst internationell samtidskonst och saknar hemort. Jo, det är riktigt (i och för sig bör man nämna att det är en väldigt liten del av svensk konstproduktion), men Sverige har hittills inte lyckats producera något som ingår i den internationella konsthistorieskrivningen. De svenska ansträngningarna behöver inte vara förgäves eftersom räddningen utgörs av svensk konsthistoria. Där kan även Sveriges internationella samtidskonst överleva.