2294: Det har inte med att göra

Postat den 2016 12 juni av Lars Vilks

Niklas Orrenius berättar lite om sin bok Skotten i Köpenhamn – ett reportage om Lars Vilks och yttrandefrihetens gränser för Skånska Dagbladet. Den kommer ut i höst.

Den här Vilks är känd för att betona sin otydlighet. Men som Orrenius säger har han också en del åsikter, bland annat om Islam: ”Han tycker att stora delar av islam behöver reformeras och demokratiseras. Samtidigt invänder han också mot synsättet att dra alla muslimer över en kam och misstänkliggöra dem.”

Det är ju så att jag inte har något att invända mot mänskliga rättigheter. Men likafullt är det så att just detta uttalande har betraktats (och det torde gälla än) som kontroversiellt. Helt överraskande är det inte, det räcker med någon kritisk synpunkt på Islam för att väcka många stridsandar till liv. En synpunkt är att kritik kan leda till ökad främlingsfientlighet och därför bör undvikas. En annan är att det kan finnas en bakomliggande dold agenda.

Men det borde vara en självklarhet eftersom man inte kommer ifrån de ideologiska ambitionerna i Islam och att dess läror i sin nuvarande form bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är inte bara en formsak emedan utövningen sker under brutala former i många länder. En genomgripande renovering är därför nödvändig för att anpassa religionen till det moderna samhället. Men också för att definitivt skilja den från dess väpnade terrorgrenar. Det skulle då betyda att det ständiga utropet ”det har inte med islam att göra” verkligen hade ett fullt berättigande.

Dessvärre omfattas moderniseringstanken inte med någon större entusiasm.

Det har knappast undgått någon att det gick lös idag igen. Dystert nog blir man inte längre förvånad, det slår till, än här och än där som en del av tidsandan. Och ingen dager synes än.

Publicerat i politik | 7 kommentarer

2293: Med eller utan oro, Berlinbiennalen

Postat den 2016 10 juni av Lars Vilks

Onekligen har konsten förlorat åtskilliga av sina inarbetade inventarier. Provokationen och originaliteten florerar nu överallt och för att få något att sticka ut krävs antingen grova medel eller inkorrekt uppförande. Gränssprängande estetik är en svunnen tid. Konstnären som före sin tid och med visionära utspel är borta med vinden. Försöken att förändra världen genom direkt aktivitet har inte varit lyckade. Allt detta kan verka nedslående men man skall inte vara orolig. Det finns alltid kryphål.

Fortfarande är det fullt möjliga att få till intressanta biennaler. Det visar årets upplaga av Berlinbiennalen, curaterad av designkollektivet DIS som har haft stora framgångar med livsstil och mode. Den deklaration som kom från DIS var att man skulle göra upp med konstens kategorier och häva gränsen mellan fin- och populärkultur. Men det går ju inte eftersom konsten redan har en strategi för sådant, nämligen att dra in vad man behöver och låta det få en (oftast tillfällig) plats i konsten. Bortsett från den detaljen har man lyckats få ihop något som förefaller vara lite annorlunda. Inga tungviktiga politiska utspel utan mer en lek med samtidens benägenheter. Allt är en vara och på samma gång en upplevelse. Så biennalen erbjuder konst som vara eller vara som konst. Installationer och videovisningar i nya förpackningar. Därmed kan man ge en bild av det som är det samfällda objektet, nuet. Med reservationer, eftersom nuet är det som inte kan förstås i nuet, men låt oss säga näst intill eller åtminstone ett möjligt sådant i konstformat.

Kritikerna är i allmänhet vänligt inställda. Nils Forsberg är mycket nöjd (Expressen). I Art Agenda är det också positiva tongångar. I Frans Josef Peterssons recension i Kunstkritikk kan man se ett uppmärksammat verk av den enda svenska deltagaren Anna Uddenberg, Journey of Selfdiscovery. En träffande skulptur av en extrem selfiefotograf. Kanske ingen stor konst men precis vad som behövs för att bli synlig på en biennal. Petersson är dock lite kritisk, hans rubrik är ”En inte tillräckligt oroande biennal”. Något som han motiverar: ”Har nätets centralisering genom storföretagens sociala appar och smarta nätverk omöjliggjort systematisk kritik och kollektiv organisering hos den yngre generationen? Så är det naturligtvis inte, men det är på den punkten som DIS vision måste problematiseras och tänkas vidare, bortom biennalens formalism och självupptagna politiska förlamning.”

Man kan fråga sig vem som inte blir tillräckligt oroad utöver Petersson. Som det är i konstvärlden i det sällskap som efterfrågar politiskt aktivitet är det någon annan utanför systemet som skall oroad. Men dit når man aldrig. Det är väl så att Petersson vill hålla fast vid den traditionella kapitalistkritiken även om den inte når längre än till det symboliska.

Det är värt att komma ihåg att om det skall ske något av verklig betydelse så skall just kritikerna bli oroade över att de inte fick vad de förväntade sig. Men även uppfyllda förväntningar kan emellanåt förtjäna att uppmärksammas.

Publicerat i om utställningar m m | 2 kommentarer

2292: ”Intressant och nyskapande”

Postat den 2016 8 juni av Lars Vilks

Asrin Haidari (som arbetar på Tensta konsthall) har gjort ett genmäle (Expressen) till Sara Bergs artikel i samma tidning. Även jag noterade detta på bloggen för ett par veckor sedan. Liksom jag var den enkla slutledningen till Bergs förflugna tes om avsaknad av politiskt innehåll i dagens konst att Berg var dåligt påläst.

Haidari tillfogar dock några ytterligare synpunkter om konstens kvalitet. Hon skriver att Bergs exempel på politisk konst var populistiska sådana: ”Berg exemplifierar med konst som präglas av populism och skandaler. Men den är sällan särskilt intressant eller nyskapande. Bristen på initierade röster och spelrum i medier gör tyvärr just att de konstnärligt och politiskt verkligt relevanta exemplen ofta hamnar under radarn.”

De exempel som Berg nämner är Ai Weiwei, Banksy, Peter Johansson och Makode Linde. Här har vi alltså exempel på konst som inte är intressant och nyskapande. De konstnärer som Haidari nämner är Bouchra Khalili (623), Meriç Algün Ringborg (1441), Ahmet Ögüt (406), Chto Delat (563). Det råder ingen tvekan om dessa namns giltighet i den internationella samtidskonsten. De får alltså betraktas som exempel på ”intressant och nyskapande”. Man kan tillfoga: För vem? Och svaret blir naturligtvis för eliten i konstvärlden. På så sätt kan man fortfarande tala om spetsfunktion i konsten. Så utpräglat politiska konstnärer som de här utgör inte den övervägande delen av samtidskonsten men som man kan se ligger de bra till. Att det politiska på ett eller annat sätt måste vara närvarande är däremot en given femma. Det lilla problemet med de politiska konstnärerna är att de inte har någon publik (utom den interna) och att de väcker föga medieintresse. Haidari klagar på att det saknas ”initierade röster och spelrum” i medierna. Som jag många gånger påpekat är konsten (på dess elitnivå) så komplicerad att den inte lämpar sig för den som inte är ordentligt insatt. Det blir därför ett dystert konstaterande att den konst som inte följer elitens normer har betydligt större möjligheter att vinna en publik.

Ai Weiwei (24) är visserligen en långt mer känd konstnär än alla de andra nämnda men i de mest avancerade kretsarna är han inte tillräckligt intressant, främst för att han bejakar kapitalismen.

I en konstvärld som ständigt deklarerar sin totala öppenhet och som skall vara antihierarkisk kan man dock glädjas åt att det inte råder kaos utan en tämlig strikt ordning för vad som betraktas som kvalitet i konsten.

Konstens effektivitet ligger främst i att den förmår att göra något till konst och drastiskt skilja det från övriga livet.

Publicerat i konstteori, politik | 7 kommentarer