I Expressen skriver Johan Anderberg om Roger Scruton som SD:s nya husfilosof. Anderbergs artikel är förstås vinklad på det enklaste sätt, han skall visa att han är en god antisverigedemokrat och att Scruton lönlöst försvarar en svunnen tid. Men framför allt har artikelförfattaren fångats av att Scruton har ”blivit allt mer besatt av radikal islamism. Det är han inte ensam om, men när han skriver att den är ett hot mot västvärlden blir han oförståelig. Är västvärldens demokrati på riktigt ’hotad’ av radikal islamism, eller blott omskakad?”
”Omskakad” är en intressant benämning. Nja, det är rimligt att tala om hot. Vi kommer inte ifrån att bland annat pressas västvärldens demokrati från terrorister vilket leder till skräck och självcensur (jag vet det alltför väl). Och på ett annat plan arbetar arabiska förbundet och andra organisationer med att försåtligt formulera nya normer för vad de anser vara demokrati och yttrandefrihet. Detta inte utan betydande framgångar bland annat i FN. Hittills har västvärlden med viss möda lyckats avvärja dessa lömska drag men man får nog kalla detta ett reellt hot.
Scruton är en välutbildad estetiker men hans konstteorier är föga imponerande. Han håller fast vid den kantianska estetiken där skönheten utgör konstens essens. Det var dock inte särskilt länge sedan konstvärlden dominerades av varianter på denna. Skönheten blir det ledande och konsten utvecklas inte utan producerar fortlöpande nya höjdpunkter. Men Scruton är särdeles sträng. Han accepterar modernismens inledande skede och ser storheter i Picasso, Matisse och även Klee. Men nonfigurativ konst blir för mycket för Scruton för att inte tala om Duchamp eller samtidens storheter som Jeff Koons, Damien Hirst eller Tracy Emin. Så visst är det ett hopplöst hopkok han får till. Men han har en liten poäng: Det estetiska värdet är grunden för konstens identitet, var tog skönheten vägen? Den ställdes åt sidan med stor genomslagskraft under 1990-talet. Konsten dekonstruerades, befanns vara en social konstruktion och innehållet blev konstens drivkraft. Den institutionella teorin tog över. Så var det proklamerat men så blev det inte. I den internationella samtidskonsten har man återgått till den essentialistiska teorin som utgår från estetiken. Detta har varit nödvändigt för att inte utesluta ”konsten” utanför västvärlden. Men den får kompletteras med den samtida konstuppfattningen att vad som helst kan vara konst och dessutom sakna estetiskt värde. Den institutionella konstteorin blir en svår nöt eftersom den både gäller och inte gäller. Jämför detta med Scrutons universum är det inte mycket bättre.
Och vart tog skönheten vägen? Det finns enstaka målare som fortfarande kan åberopas som Gerhard Richter eller Sigmar Polke. Men främst har den flyttat sig till videokonsten. Självklart nog skall videoarbeten ha ett passande ämne, gärna något postkolonialt men frågan är om vad som verkligen upplevs. Man kan tänka på t ex Isaac Juliens filmer eller John Akomfrahs Vertigo Sea (som gjorde succé på senaste Venedigbiennalen.
En annan sida av saken är att såväl Scruton som den samtidsagenterna i konstvärlden tror på konstens mystiska välsignelse. Scruton kan åtminstone åberopa att miraklet inträffar tämligen regelbunden genom skönhetsupplevelser medan den samtida konstvärlden som hoppas på att konsten skall framstå som den alternativa politiken fortfarande väntar på någon form av bekräftelse.
Lars: Hur ser det ut bland äldre konstnärer, åberopade de själva skönhet som det primära i deras konst? Som 1800- talets impressionister? Hur beskrev de själva sin konst? Antar deras åsikter spretar åt alla tänkbara håll, men fanns det vissa ideer som återkom? Sen var de väl inte alltid uppskattade som sköna konstnärer av sin samtid? Bl a Turner fick en hel del kritik.
Impressionisterna inleder det moderna skedet och betonar form och uttryck. ”Skönhet” blir snabbt komplicerat (Kant undvek problemet genom att nöja sig med ”det sköna” och ”det sublima”) eftersom man behöver fler estetiska kategorier som ”det tragiska”, ”det komiska”, ”det pittoreska”, ”det uttrycksfulla” osv. Det Sköna reduceras till att betyda ”det idealsköna”. Form och uttryck för ett estetiskt förhållningssätt är det återkommande i modernismen. Turner hör hemma i romantiken och då var det högkonjunktur för det sublima som väl får sägas vara Turner (och åtskilliga andras) inriktning.
Scruttons konstsyn och skönhetsvurm är väl det ”vanligt folk”också bejakar. Ser inget fel i det i dessa tider när avantgardet inte är något avantgarde längre. Din hund torde vara efterkrigstidens mest levande konstverk i tid räknat.
Erkännandet lyser med sin frånvaro bland de i institutionen ingående. Där är det honung för de få och godkända i en västvärld där mördarbina styr och ställer, även bland de som ser sig som avantgarde.
Scrutton markerar stiltje i en allmän utveckling som är på väg mot kaos. Måhända kan en ny utveckling även inom konsten växa fram ur hans tankar om besinning och på stället halt vid det som kan benämnas högmodernism..
Högmodernismen är min favorit och modersmjölk.
Hur Scrutton kan gilla det inledande skedet av en process som modernismen men ogilla dess höjdpunkt, den abstrakta nonfigurativa konsten, eller halvabstrakta som t.ex. de Staël, är en gåta och låter lite ologiskt i mitt enkla synsätt.
”konsten befanns vara en social konstruktion” och skulle dekonstrueras osv, skriver Vilks, men vad är det för problem med att konsten är en social konstruktion, det är väl självklart och något fint? Det är väl få som gillar modernism som inbillat sig att det skulle vara något heligt, absolut osv.
Kan man möjligen se den postmodernistiska rörelsen som ett (infantilt) faders/modersuppror, i en postkolonial situation där de västerländska kulturella landvinningarna ”måste vara dåliga/falska/illusoriska” sett från framväxande kulturrelativistisk rörelse, i kölvattnet/besvikelsen efter en nyvänster som havererat politiskt?
Om konsten är en social konstruktion får detta omfattande konsekvenser eftersom det inte kan finnas någon konst innan den konstruerades. Detta för med sig att det inte existerar någon icke-västerländsk konst något som inte är acceptabelt i dagens politiska klimat. Men det för också med sig att merparten av konsthistorien endast kan motiveras som readymadekonst.
Det är lite märkligt med Scrutons avståndstagande från abstrakt konst trots att den är så uppenbart estetisk. Det är möjligt att Scruton har intagit en populistisk inställning och håller sig till att konst skall vara figurativ.
”Det är möjligt att Scruton har intagit en populistisk inställning och håller sig till att konst skall vara figurativ.”
Ser jag som självklart, gränsen måste sättas någonstans där det blir tydligt. Klart att Scrutton rimligtvis uppskattar viss abstrakt konst, dock i ett plottrigt tidslandskap med vaga demarkationslinjer.
Vilks
Begreppet social konstruktion behöver förtydligas (för oss okunniga).
För mig som inte är inläst på postmodernistisk teoribildning etc
så har ett sådant begrepp bara innebörden av något som människor
sedan begynnelsen på savannen och framåt i tiden alltid har sysslat med.
Grottmålningarna i Altamira etc är väl också gjorda i ett socialt sammanhang
där man diskuterade hit och dit om hur bytesdjuren borde avbildas, hyllas osv.?
Social konstruktion är sådant som är skapat av människan och som inte kommer av ”naturen”. T ex är tennis en social konstruktion. Det lönar sig inte att skicka expeditioner till okända delar av världen med förhoppningen att finna någon som spelar tennis efter våra regler. Konsten som social konstruktion är uppkomsten av det moderna konstbegreppet, konst i vår mening. Före detta betydde ”konst” lite av varje.