2297: Vem får vara terrorist?

Oisin Cantwell funderar (Aftonbladet) kring vad man skall kalla alla dem i alla dessa massmords- och mordskjutningar. Den ena berättelsen skriver han är den islamistiska terrorn och den andra är den ensamme galningen. Han sammanfattar det:

”’Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter’.
Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?”

Iakttagelsen innehåller naturligtvis en politisk hållning men är svår att hantera. En möjlighet vore att betrakta muslimska terrorister som psykiskt sjuka. Men organiserad och omfattande religiös-politisk terrorverksamhet kvalar inte riktigt in i terroristbegreppet. För övrigt är det inte möjligt att få till någon allmänt accepterad definition av terrorism. I ett sådant fall finns en välkänd räddningsplanka: Den institutionella terroristteorin. Det som världen uppfattar som terrorism är det. I det stora hela är man också överens. Men det finns avundsjuka emedan vänsterkanten inte alls samlar lika många skräckpoäng på sina extremister. Rätt ofta uppfyller de kravet på att verkligen ha högerextrema åsikter men nästan alltid tycks de sakna organisation, medhjälpare och omfattande uppskattning. En sådan fördelning är givetvis inte rättvis. Cantwell gör vad han kan och hans uppfattning är att man rycks lätt med och ser bara den islamistiska terrorn. ”Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män.” Längre är det svårt att komma men Cantwell fick i alla fall in ”vita män”.

Andra försök att komma över detta förargliga backkrön är att välja en mer intelligensbefriad väg som Amanda Svensson gör i Expressen, nämligen att kasta fram det populära avmytifieringsargumentet: ”Det första är att ’den ensamma galningen’ är en myt. Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation – han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister.” Hon lägger dessutom till i sin vågskål: ”Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått.”

Vi fick veta att ingen kan vara isolerad i det moderna samhället. En ensam galning står inte utanför, fast det kunde man kanske räkna ut på egen hand. De frågor som hon nogsamt undviker är varför vissa individer går över alla gränser. Att fanatisk engagera sig i politiska spörsmål betyder ytterst sällan att de övergår i våld och massmord. Och varför dessa gränsöverskridanden har kommit att domineras av den islamistiska terrorn.

Den yttersta orsaken till allt elände tycks vara ”krafter från höger”.

Publicerat i politik | 29 kommentarer

2296: Fest för många och fest för färre

Det är mycket fotboll nu. Vi som är aktiva har naturligtvis viss glädje av det rika utbudet. Visserligen är en del manövrer som man studerar i tv-rutan tämligen svåra att genomföra i praktiken men ändå. Vi behöver nya spelidéer.

Fotboll är inte konst. Det närmaste jag själv har kommit i att skapa ett band mellan dessa är att jag hade ett rött pannband med texten ”konst” när jag spelade i Lerbergets IF:s reservlag: Hur som helst skyms konsten av den pågående fotbollsfesten. Inte för alla, entusiasterna kan med all rätt hävda att det pågår konstfest i Europa genom Berlinbiennalen, den stora konstmässan Art Basel och Manifesta i Zürich. För den som inte vet är Manifesta också biennal, men den har ingen fast ort. Den är inflytelserik.

En liten tendens kan spåras i Berlin och Zürich. Konsten framträder inte med pregnanta politiska budskap i tiden. En del kritiker får problem med detta. Se t ex Pernille Albrethsen (Kunstkritikk) om Manifesta eller Jason Farago i The Guardian om Berlinbiennalen. Båda är betydande kritiker och båda ropar efter mer flyktingpolitik och ser sina respektive utställningsobjekt som alltför lättviktiga.

Det här är intressant eftersom det igen ställer frågan om konstens (samtidskonstens) uppgift. Ett bud är att konsten skall lösa hela världens ömmande problem. Detta har visat sig vara en något för svår uppgift trots att tämligen många konstvärldsmedlemmar vill tro att det är möjligt eller åtminstone delvis möjligt. I praktiken kommer man inte längre än att informera konstvärldens elitpublik om något de redan känner till och har tagit ställning till. Verkligt ömmande problem som innehåller djup tragik är dessutom mindre lämpade att bli föremål för konstnärlig behandling. Den politiska entydigheten blir besvärande. Annat är det att ge sig på kapitalismen eller konsumtionssamhället. Berlinbiennalen roar sig kungligt med att utveckla detta genom ett lätt ironiskt anslag om vår tids livsstilstänkande och design. På Manifesta kan man t ex möta amerikanen Mike Bouchets projekt om latrinarbetet (Manifesta handlar om arbete av olika slag med starkt relationell knorr), hans installation av mänskligt avfall ger besökaren möjlighet att använda luktsinnet som estetiskt instrument. Man får anta att besöken i konsthallen blir kortvariga vilket drabbar de stackars andra utställarna vars arbeten knappast får den omsorgsfulla granskning som man brukar kunna förvänta sig. Bouchets projekt kan ses politiskt, det handlar om fekalier och hur sådant ter sig och hur det hanteras. I nuläget kan det dock inte betecknas som någon brännande politisk fråga.

Det ständiga krångel som aktuell politik i konsten drar med sig är den uteblivna men nödvändiga distansen (som är inskriven i konstens förutsättningar). Konsten skapar fiktion och handlar snarare om något annat än det som omedelbart kan läsas av. Tidigare hade vi alltså innehållet övermannat av formen. Men formen i sig skulle dessutom överskrida design och dekoration. Konstens positiva dilemma är att den för in något annat, det språklöst singulära. Ger man sig på att nonchalera detta kan man uppnå kortsiktiga vinster (”konsten och konstnären tar sitt ansvar i viktiga frågor”) genom applåder från likasinnade i konstvärlden men hållbarheten är inte den bästa.

Publicerat i konstteori, om utställningar m m | 32 kommentarer

2295: Att hålla igång stora projekt

På måndag är det bokrelease i Köpenhamn. Det handlar om boken ”Man förhandlar inte med ett maskingevär” skriven av Helle Merete Brix och Max Uwe Jensen, båda medlemmar i Lars Vilks-kommittén. Boken ger en bred skildring av konstnären och människan Lars Vilks. Jag skulle vilja säga att den bland annat har uppgiften att förmedla något mer än de ståndpunkter om mig som cirkulerar i medierna. Förordet är skrivet av den välkände konstnären Bjørn Nørgaard. Den intresserade kan vara med på releasen, detaljerna återfinns här. Man kan då få den signerad och möjligen även få en teckning på försättsbladet.

En kuriositet är att en av bilderna av konstnären i boken är tagen av Christer Strömholm i Paris 1979. Fotografens namn fick inte sättas ut eftersom upphovsrättshållarna drabbades av terroristskräck.

00boken2

Det rasslar i Nimisaffären. Denna långbänk som startade 1980. Något måste ha aktiverat länsstyrelsen och markägaren Krapperupstiftelsen. Jag nämnde för en tid sedan att de gula vägmarkeringarna hade skurits bort av länsstyrelsens hejdukar. I en artikel i Skånska Dagbladet är man på hugget igen. Här aviseras att man tänker ta bort de gula markeringar som man missat vid första tillfället. Det torde bli en överraskning att samtliga markeringar (plus ett antal ytterligare) har återställts.

Länsstyrelsen fortsätter sitt gnäll om Nimis förfall med motiveringen att jag är tillfälligt avstängd i väntan på en ny typ av pansarbil. Men jag för hjälp och de senaste två dagarna har restaurationsbrigaden gjort avsevärda insatser.

Publicerat i Böcker, Nimis, Projekt | 55 kommentarer