Oisin Cantwell funderar (Aftonbladet) kring vad man skall kalla alla dem i alla dessa massmords- och mordskjutningar. Den ena berättelsen skriver han är den islamistiska terrorn och den andra är den ensamme galningen. Han sammanfattar det:
”’Misstänkt beskrivs som psykiskt sjuk med högerextrema åsikter’.
Tror någon att en rubrik hade sett ut på det sättet om Jo Cox utpekade mördare var muslim?”
Iakttagelsen innehåller naturligtvis en politisk hållning men är svår att hantera. En möjlighet vore att betrakta muslimska terrorister som psykiskt sjuka. Men organiserad och omfattande religiös-politisk terrorverksamhet kvalar inte riktigt in i terroristbegreppet. För övrigt är det inte möjligt att få till någon allmänt accepterad definition av terrorism. I ett sådant fall finns en välkänd räddningsplanka: Den institutionella terroristteorin. Det som världen uppfattar som terrorism är det. I det stora hela är man också överens. Men det finns avundsjuka emedan vänsterkanten inte alls samlar lika många skräckpoäng på sina extremister. Rätt ofta uppfyller de kravet på att verkligen ha högerextrema åsikter men nästan alltid tycks de sakna organisation, medhjälpare och omfattande uppskattning. En sådan fördelning är givetvis inte rättvis. Cantwell gör vad han kan och hans uppfattning är att man rycks lätt med och ser bara den islamistiska terrorn. ”Berättelsen om den ensamme galningen är förbehållen högerextrema amerikanska män som bor i skogen och då och då slänger in en bomb i en abortklinik och Breivik. Vita män.” Längre är det svårt att komma men Cantwell fick i alla fall in ”vita män”.
Andra försök att komma över detta förargliga backkrön är att välja en mer intelligensbefriad väg som Amanda Svensson gör i Expressen, nämligen att kasta fram det populära avmytifieringsargumentet: ”Det första är att ’den ensamma galningen’ är en myt. Den ensamma galningen är i båda dessa fall möjligen ensam som gärningsman, men är inte framsprungen ur intet, är ingen spontan mutation – han är den naturliga slutprodukten av ett nymornat förakt för humanism och öppenhet, toppen av ett anti-demokratiskt isberg som förenar Islamiska staten med brittiska ultranationalister.” Hon lägger dessutom till i sin vågskål: ”Krafter från höger har trummat fram inte bara en rädsla för invandrare och flyktingar, för samarbete och öppenhet, utan också ett politikerförakt av stora mått.”
Vi fick veta att ingen kan vara isolerad i det moderna samhället. En ensam galning står inte utanför, fast det kunde man kanske räkna ut på egen hand. De frågor som hon nogsamt undviker är varför vissa individer går över alla gränser. Att fanatisk engagera sig i politiska spörsmål betyder ytterst sällan att de övergår i våld och massmord. Och varför dessa gränsöverskridanden har kommit att domineras av den islamistiska terrorn.
Den yttersta orsaken till allt elände tycks vara ”krafter från höger”.
