Idag var det fotboll. Inte i rutan utan på gröna mattan. Intensivt i två timmar, naturligtvis utan paus. Jodå, min idoga löparträning har gett gott resultat vad gäller konditionen. Det gick hyggligt bra, fyra mål, bortsett från att jag fick en kraftig tackling på revbenen. Det kommer att bli en tid med revbensgnäll.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Tidskriften Bright har kommit ut med ett nytt nummer. Jag brukar skriva i den då och då, i det här numret skriver jag om yttrandefriheten. Bright ägnar sig i stor utsträckning åt religionskritik. I det här numret recenserar redaktören Camilla Grepe kioskvältaren Landsplågan Islam av den norska journalisten och författaren Hege Storhaug. I Norge har den väckt en uttalat animerad debatt. Nu finns den på svenska men vi lär inte få samma respons här. Som det brukar vara med sådana skrifter är det svårt att finna ett svenskt förlag.
Emellertid kan man inte komma ifrån att Islam är ett populärt debattämne som engagerar stora skaror. Och när Göran Greider (Aftonbladet) ger måste-lästips inför sommaren rekommenderar han Koranen. Han tycker att den ger god geografisk och historisk atmosfär. Dessutom citerar han en stillsam sura. Det verkar lite väl upplagt. Koranen tycks på något sätt ha blivit vänsterns heliga skrift. När jag själv läste den kan jag inte säga att det var någon större läsupplevelse eftersom den mest består av tröttsamma upprepningar och variationer på samma tjatande. Bäst är den när profeten blir mer expressiv och tar bladet från munnen. Antingen han utmäter fruktansvärda straff eller visar att paradiset är en avgiftsfri bordell av klass – för den som håller på rätt lag. Fast sedan slås man av att det här inte uppfattas som litteratur utan skall vara något mycket större och definitivt. I Bright har Svante Brandänge gått genom Koranen och lämnat en del intressanta iakttagelser. Hans synpunkter finns också på nätet, del 1 och del 2.
